Ironi

Vad jag är stolt! Idag fick jag ett frikort!

Nu slipper jag betala för mina vårdbesök.
Egentligen handlar det inte så mycket om pengar. Frikortet är som ett intyg att man har faktiskt sjuk och att man har fått lida. Om American Express Gold Card visar att man har mycket pengar, ger frikortet prov på att man har mycket baciller och andra hälsoproblem.

Jag tycker att man ska ha ett liknande kort för doktorander. Det vore ju skönt att ge oss ett intyg som säger "Ja, hela världen vet att ni har det tufft. Vi är medvetna om ångesten som ni får uppleva. Varsågod, här är ett kort som bestyrker detta."

Fast det är kanske uppenbart utan något kort. Evident (ett fint doktorandord) liksom.

Putin som handledare?

Jag läste i tidningar att oppositionsledare Kasparov har blivit gripen i Ryssland under demonstrationen. Jag kokar av ilska. Putin är inte rädd för någonting nu. Att arrestera en oppositionsledare är en stor sak men Putin bryr sig inte. Och varför skulle han? Västvärldens ledare skakar hand med honom, ställer upp på bilder bredvid varandra, sätter sina signaturer under olika avtal och vågar inte reagera. Ingen vågar göra något fast alla vet att Ryssland ignorerar mänskliga rättigheter, att Ryssland inte längre har yttrandefriheten (i för sig, man kan säga vad man vill men bara en gång).

Eftersom jag har lovat mig själv att den här bloggen ska handla endast om doktorandarbete, så avslutar jag det här inlägget med ett konstlat försök att dra paralleller mellan Putin & en riktigt elak och envis handledare. Ni vet, den där handledaren som har sin egen agenda, den där handledaren som tycker att du är en liten "skitdoktorand", den där handledaren som tycker att han är nästan Gud, den där handledaren som inte tål att bli ifrågasatt.

Bevare oss från "Putin'ianska" handledare!

Deprimerade doktorander

Nej, jag har inte försvunnit.
Fast ibland kändes det så.
Jag antar att kaninhålet var betydligt djupare och mörkare än vad jag har räknat med.

Jag har fått veta att ångest & depression är väldigt vanliga hos doktorander. Min läkare berättade att varannan kvinna under sitt liv blir deprimerad, så kvinnliga doktorander har helt enkelt högre benägenhet att ramla i kaninhålet.

På ett sätt är det lite roligt. Jag har haft min första depression under doktorandåren. Nu kan jag stryka den från "Måste upplevas under doktorandåren"listan.

EmmaStenström (lite av min Idol) skriver såhär om sin doktorandtid:

"Under mina tio år som doktorand hann jag med två psykoterapeuter och en psykoanalytiker, ett oräcknekig antal icke-fullföljda yoga- och meditationskurser..."

Japp... Jag kan säga att jag har tagit mig en liten bit på vägen...

Metafor & resultat

Alice i Underlandet är en underbar metafor som kan tillämpas på många saker och företeelser. Just nu passar det inte bara på mitt jobb men även på min sjukskrivning.

L. Caroll skriver i boken om Alice :

"Either the well was very deep, or she fell very slowly, for she had plenty of time as she went down to look about her and to wonder what was going to happen next. First, she tried to look down and make out what she was coming to, but it was too dark to see anything..."

Utan att avslöja för mycket, så kan jag berätta gårdagens resultat:

Nordkorea- Sverige 1:2
Ångest- Alice 1:0

Frustrerad

Jag har några koncept i huvudet som måste smälta ihop till en bra och intressant fråga. Med det går inte. Dessa ord bara flyter i mitt huvud utan att få relation till varandra, utan att de skapar någon mening.

Det känns som att lägg ett pussel av 1000 bitar men inte veta vilken bild som man ska lägga ihop. Rent intuitivt så vet man att dessa bitar ska passa ihop, att de är en del av samma bild men det är så svårt att lägga dem i rätt ordning.

Frustration och ångest

Kaos

Starten på en ny termin.
Vilken kaos!
Vilsna studenter.
Superstressade amanuenser.
Sladdkris innan introduktionsmötet.
Lärarna springer till vänster och höger.
Riktigt härligt!

Även jag som inte har undervisning just nu dras med i detta.

Idag har jag registrerat mig på en hemsida där man får gratis böcker om man utvärderar dem. Nu är det legitimt för mig att göra det eftersom jag sitter här och planerar kommande examinationer, väljer ut artiklar och bestämmer schemat. Doktorand on a powertrip.

Grattis i efterskott!

Hur kunde jag glömma? Förlåt, min älskade Dell.

Jag skrev innan att min dator är äldst på jobbet.
Enligt systemadministratören så sattes min Dell i drift 1999 08 26. And still going strong *ironi*

Splended isolation & the fear of rejection

Vad tänkte du på när du läste titeln till det här inlägget?

Jag själv förknippar dessa ord med något som skulle skrivas i relationsspalt i tjejtidningar a la Cosmopolitan. Någon olycklig tjej skulle skicka in ett brev där hon skulle beskriva att hon känner sig ensam, har ingen pojkvän och vågar inte satsa helhjärtat kärleken. Experten skulle säga att hon inte får leva isolerad, att hon borde våga ge sig in i det okända även om det finns risk att bli sårad.

Men nu handlar det inte om det. Dessa ord användes idag under seminariet där anledningar till att inte publicera tidningsartiklar diskuterades. Någon sade att vi sitter i "splended isolation", alltså på våra rum framför våra datorer och hoppas att skriva något bra. En annan sade att man inte vågar riktigt ge sig in i publiceringen eftersom det finns "the fear of rejection".

På ett sätt så var en otrolig lättnad att få höra det. Alltså, jag är inte ensam om att vara rädd för att bli sågad, att det inte är något som bara jag lider av. Det är kanske till och med normalt att vara rädd.
Fast samtidigt var det jobbigt att höra det eftersom jag har alltid trott att jag ska "växa ifrån" det men jag kanske borde förlika mig med tanken att det här obehaget att bli kritiserad kommer alltid att finnas oavsett om jag är en ny doktorand eller någon som har några år på nacken.

Precis som i kärleken, antar jag. Det gör ont att bli avvisad. Oavsett om man är 28 eller 82.

Verkligt jobb och fantasiyrken

Nu är jag trött. Jag har jobbat riktigt hårt de senaste dagar och har avslutat några saker som höll mig vaken om nätterna. Jag dök inte upp för att fika med kollegorna, jag åt lunch på rummet, jag satt med stängd dörr för att inte bli distraherad. Och det finns massa saker kvar att göra men jag är på god väg.

Idag blev det bestämt vilken kurs jag ska hålla i nästa termin. Jag blev riktigt glad när jag fick erbjudandet om den här kursen för att den har varit min favorit när jag var student och nu är planen att jag ska vara den som föreläser, den som skapar intresse, den som ger uppgifterna, den som KAN. Jag kanske borde vara orolig och stressad men jag är förväntansful och glad. Fast… vem försöker jag lura? Jag är väldigt orolig! Rädd! Stressad! Jag ska hålla i en kurs! Hjälp! Fick mejlet om att kursplaner måste vara inlämnade inom en vecka. Måste jag fixa det? Ska jag ha samma litteratur eller ska jag byta? Hur många studenter ska jag ha? (Ett evigt mysterium). Kommer jag veta vad jag talar om?

När jag blir stressad på jobbet börjar jag med att fantisera att jag jobbar med något helt annat och leker med tanken om hur det skulle kännas att ha annorlunda arbetsuppgifter. I helgen var jag Carolina Kluft (all snacket om VM måste har påverkat mig). Andra tänkta jobb under det senaste halvåret: Ellen DeGeneres (jag skulle ha min egen talkshow), en ständig gäst hos Oprah, en dansare som vinner ”So You Think You Can Dance” och lärare på högstadiet (eftersom de har en riktig lång sommarledighet).

Your paper is lovely, Hubbel

Jag tycker om ordet "Lovely" av två anledningar

1.

Ni vet den där filmen "The way we were"?
Där Barbara Streisand sjunger " Mem'ries,//Light the corners of my mind//Misty water-colored memories//Of the way we were".

I en scen säger hon till Hubbel (som spelas av Robert Redford) "Your girl is lovely, Hubbell".
Carrie från "Sex and the City" säger samma sak till Mr. Big när han förlovade sig med en annan.
Så jag tycker att själva citatet säger så mycket och jag associerar det ordet med två fina och sorgliga filmscener
2.
Det finns parfym som heter "Lovely" och den luktar sååååå gott.
Så för mig är ordet "Lovely" riktigt fint.
Och delvis därför blev jag glad när någon som review'ade vår artikel skrev "A lovely paper".
Det fanns en review till men den var betydligt tråkigare och jag fick inga förnimmelse av ljuvlighet.
Jag vet att jag låter högst oseriöst just nu, att jag borde försöka ta till mig det som sades vara negativt, tänka kritiskt och bla bla bla... men jag är bara glad just nu. Det är mitt första konferensbidrag och jag tänker njuta av den spänningen och glädjen.

Så efter idag har jag ytterligare en anledning att tycka om ordet ”Lovely”. Med det ordet recenserades mitt första konferensbidrag.

Terminatortendenser

En av dem mest kända fraser i filmen "Terminator" är när Arnold säger "I'll be back".

I am back. Idag är första dagen efter semestern och som en terminator tänker jag att "terminera" alla hinder på min väg till den färdiga avhandlingen och lyckan.


Semestern är slut och det är dags att börja jobba igen. En lista står på min whiteboard och jag tänker avverka den steg för steg.

Så om ni föreställer Alice som en liten söt flicka, tänk om. Alice har skaffat sig en svart skinnjacka, solglasögon och har österrikisk accent.

Harry Potter möter Alice

Jag är en stor Harry Potter fan. Jag har läst böcker flera gånger, jag har sett alla filmer flera gånger, jag har bokat biobiljetter för premiärdagen, jag har varit på olika forum & spekulerat om olika karaktärer och möjliga bokslut. Den sista boken kommer ut den här månaden och en av dem sista frågor för fans är ifall professor Severus Snape (aka potionmaster) är ond eller god. (Jag tror på att han är god, såklart).

Mitt eget dillemma handlar också om bra eller dåligt. Om mitt första år som doktorand. Jag själv säger att det var ett dåligt år. Ett svårt år. Ett ångestfyllt år. År med för få resultat, med velandet fram och tillbaka, med stor osäkerhet & irritation. Jag vet att jag kan bättre. Jag vet att jag har mer självförtroende än vad jag levde på det här året.

Fast…

Jag har lärt mig mycket om mig själv det här året, jag har förstått vissa regler, hat träffat både fantastiska idioter och inspirerade personer. À la Harry Potter har jag skaffat några bra vänner, har hittat några professorer som inte tycker om mig och några som hjälper mig. Jag har även börjat konfrontera ”Den-som-framkallar-ångest-hos-alla-doktorander-och-därför-bör-inte-nämnas-för-ofta” (jag menar avhandling).

Så nu ska jag bara njuta av min semester. Jag ska vila upp mig, jag ska sova, jag ska läsa skönlitterära böcker, bada, göra ingenting, träna, titta på TV, krama min man, träffa min familj. Och efter det ska jag starta ett nytt blad, et nytt år som kommer vara bättre, lättare och gladare. Harry Potter kommer tillbaka till Hogwarts år efter år, så Alice ska fortsätta sin resa genom den underliga Doktorandlandet.

Semestern. Dag 1

Dagen har börjat med ett besök på Det Stora Företaget.
Jag var tvungen att kolla upp en sak innan jag gick på semestern. Ifall någon undrar så är det ett helt idiotiskt sätt att börja sin semester på.

Så länge (från och med fredagens eftermiddag) har jah hunnit:

• läsa några meningslösa kärleksromaner
• läsa hela "Harry Potter & Half Blood Prince" på nytt (förbereder mig inför sista boken)
• ha tråkigt
• köpa powersuit till min klassträff
  

Dagen började med IT support

Idag befinner jag mig på Det Stora Företaget där jag ska bedriva en del av min forskning. Man kan föreställa sig att jag borde ha en trevlig dag, prata med någon med en kopp te i handen, gå på lunch, träffa nya kollegor. Men nej nej nej... Det är inte alls så.

För det första, så är det nästan helt tomt här. I den byggnaden jag sitter hittade jag inte en enda person. Ni kan säkert undra hur jag kan vara säker på det. Svaret är att jag var tvungen att hitta någon person för att få hjälp eftersom jag inte kunna koppla upp mig på Internet eller intranet. Eftersom intranet fungerade inte för mig var jag tvungen att få numret till IT support på något sätt så jag försökte få det av mina kollegor men de är ju inte här! Slutligen hittade jag en person i en annan byggnad som gav mig numret, så jag ringde till supporten. Efter några diagnostiska handlingar kommer supportkillen fram till att min nätverkssladd är inte inkopplad. Pinsamt, eller hur? Jag börjar leta efter sladden för att trycka in den men det visar sig att någon hemsk person har tagit MIN nätverkssladd. Så där satt jag. Sladdlös. Irriterad. Uppgiven och ledsen.

Slutligen tog jag sladden från kollegas datorn (hon är tjänsteledig) och det tog ytterligare 10 minuter att lista ut i vilket håll i väggen sladden ska gå till eftersom det fanns 8 st möjliga kandidater.

Efter detta försökte jag boka in ett möte. Jag hade ingen aning hur man gör det, försökte läsa manualen, tittade på en sida för de nyanställda men hittade ingenting. Ringde till supporten (Tack och lov det var någon annan som svarade) men fick ingen hjälp eftersom tjejen visste inte vilket program som används för bokningar. Så jag begick mig ut igen till en annan byggnad och hittade en bekant person som förklarade för mig hur det fungerade.

Så nu har jag suttit och bokar det här mötet snart i 3 timmar. Inte alls effektivt, jag vet. Men jag var tvungen att lista ut hur allting fungerade och hitta en tid som passar alla. Det är ju lättare sagt än gjort eftersom bara hälften av de som ska vara på mötet har sina almanackor tillgängliga i systemet. Så precis efter att jag har skickar in bokningen och mejlat till alla får jag ett mejl om att en person inte kan närvara.

Så här sitter jag igen med en stulen sladd och alldeles egen irritation.

Plötsligt händer det...

"Om jag skulle få en dag extra... då..."

Det är en fras som sitter i mitt huvud innan alla deadlines. Jag sätter mycket tilltro till en extra dag, det känns att den dagen skulle ge så mycket, att jag skulle kunna så underbara förbättringar på arbetet att alla skulle häpna och jag skulle få en Oscarstatyett/en medalj /Pulitzer Prize/doktorshatt omedelbart.

Så nu har jag den möjligheten. Jag hade planerat att lämna in ett konferensbidrag imorgon men nu visade det sig att man har fått några dagar extra. Och det är riktigt välkommet... Jag har mycket på gång utanför jobbet just nu och det känns så bra att slippa stressa fram något. Och jag hoppas hoppas hoppas att den här gången slipper jag tanken "Om jag skulle få en dag extra..." en dag före inlämningen.

Midsommar, konferens & tusen andra saker

Den här veckan är ingen lugn vecka heller. Jag jobbar med ett konferensbidrag och det blev på tok för bråttom för personen som jag skriver med har tusen andra saker att göra. Personen i frågan är inte svensk så han förstår inte riktigt uppståndelsen kring Midsommar och ville att jag skulle göra vissa saker under helgen, så jag fick sitta nästan hela natten från torsdag till fredag och jobba eftersom just Midsommarhelgen var redan planerat och vi skulle åka med ett gäng kompisar till Hovs Hallar. (se bilden)

Det tråkiga är att just det här bidraget är så roligt att skriva, det är verkligen min grej och det känns lite tråkigt att man måste jobba otroligt snabbt nu utan att kunna verkligen satsa på det ordentligt, reflektera osv. Men jag gnäller inte. Tanken är att denna person ska bli min handledare och det är något jag är verkligen glad för.

Snart måste jag påbörja täppa till alla hål innan semestern så att jag kan börja min ledighet med gott samvete. Och semestern verkar ha börjat för många. Idag försökte jag få tag på några av mina kollegor men det ar förgäves.

Veckans nyckleord: discourse, IKEA, Hovs Hallar, jordgubbar, Köpenhamn, konferens, handledare.

Ouppfyllda löften

Nu har jag i flera veckors tid försökt intala mig att nästa vecka kommer vara lugnare och mindre stressig. Och varje gång har jag varit fel. Det är lite för mycket just nu. Lite för jobbigt. Lite för…

Oväntade uppgifter, jobbiga människor, planer som inte håller har jagat mig i några månader nu. Och det som jag tröstar mig med är om en månad kommer ja ha semester. Men till dess måste jag göra tusen saker: avsluta en kurs, genomföra många intervjuer ”i den riktiga världen”, skriva ner forskningsfrågor, delta på möten osv. Den här stressen har till och med flyttat in till mina drömmar. Inatt drömde jag att jag har blivit utskälld av Vytautas Landsbergis – en av de mest kända politiker i Litauen. Han skrattade åt den kvalitativa ansatsen och antydde att jag var en urusel doktorand. Så nu kännns det att hela världen är medveten om min svacka.

Jag ska försöka rädda mig själv under helgen lite.

Vaniljglass med jordgubbar, en löprunda och en bra film borde ge mig energi till att klara av en vecka till.

Och då, Alice, blir det lugnare. Jag lovar…

Dagens maskros går till...

Jag vill verkligen inte säga något ont om ingenjörer. Jag älskar ingenjörer. Allvarligt. Mina föräldrar är ingenjörer, min man är också en. Jag brukar beundra ingenjörer för att jag tror att de är smarta och är bra på saker som inte jag själv kan så bra, till exempel fysik eller kemi.

Så jag är inte fientligt inställd mot ingenjörer som en grupp. Men vissa specifika ingenjörer... Suck

Under en vecka har jag träffat två stycken som använde ordet "fluffigt" om forskning som inte är direkt tillämpbar. Enligt dem så är tillämpad forskning nyttig och grundforskning är något oanvändbart, något som inte ger nytta och kan beskrivas med ett nedsättande ord "fluffigt". Om man kollar vad nationalencyklopedi säger om ordet fluffigt läser man att "fluff`ig adj. ~t • lätt och luftig." Alltså, grundforskning är något som är lätt och luftigt och då borde tillämpad forskning vara riktig "hardcore", eller?

Jag kan erkänna att jag blir småsur när jag hör sådana kommentarer. Ganska fånigt av mig men festen i lördags blev lite förstörd efter att den här diskussionen och det inte är själva åsikten som gör mig lite irriterad men snarare hur man väljer att framföra dessa åsikter och vilken retorik man använder. Just ordet "fluffigt" är ett ord jag hatar i det här sammanhanget för jag upplever att det nedvärderar mångas insats, trivialiserar mångas arbete och antyder att den här forskning saknar substans.

Vanligtvis brukar man ge dagens ris till dem som har gjort något som man inte tycker om. Jag vill istället dela ut dagens maskros till de som inte kan se värdet i icke tillämpad forskning. Varför maskros? Jo, för att den är så fluffig ;-)

Akademiker söker

Idag dumpade jag mina kollegor och hade alldeles privat lunch som avslutades med Magnum Double Caramel ute på en bänk i skuggan. Under tiden läste jag tidningen och fastnade vid kontaktannonser. Det är något speciellt just med den sidan... Inte för att jag letar men jag tycker att det är underhållande att läsa hur andra människor sammanfattar sig själv, hela sitt liv i några ynkliga ord.

Dagen "fångst" - "54-årig akademiker öppen, positiv läggning söker likasinnad kvinna 45-55 år." Det intressanta med den här annonsen är inte det att personen kan se sig själv med en kvinna som är 9 år yngre men vill inte träffa någon som är 2 år äldre. Hmmm... Det mest intressanta för mig är att han valde att presentera sig själv som "akademiker".

Uppenbarligen så ligger det väldigt stor del av personens identitet i den akademiska utbildningen. Bevisligen är detta något som är positivt för honom och han ser det som en konkurrensfördel även när det kommer till kärleken.
Så poängen på en högskolekurs ger även poäng i förälskelsen.

Förordet

Det finns en del i alla avhandlingar som läses flitigt och nästan av alla, (till skillnad från alla andra delar som läses endast av några personer). Jag pratar om förordet, såklart. Det är där man tackar alla personer som hjälpte till med avhandlingen, man kanske även skriver en liten berättelse ur ens egen liv och kopplar det till forskningen på något sätt. Jag bara älskar att läsa förorden. De innehåller någon sorts lättnadssuck, glädjen då man har tagit sig till mållinjen och känslan att ett stort jobb har gjorts. Där får man veta mer om forskare som personer.

Det är kanske inte alls viktigt vad deras män och fruar heter och på vilket sätt de fick stöd av sin familj. Men det är mysigt att läsa mellan rader om dessa känsliga utbrott doktorander hade under tiden, man anar frustrationen, man känner stödet från människor kring dem. I dessa förord blir man oftast påmind om att det finns en viktigare existens än bara yrkeslivet och att det är en människa som har skrivit avhandlingen. Avhandlingen har ju inte producerats av någon högre akademisk makt eller av någon obegriplig vetenskaplig logik. Det är en person som skrev varje ord, inte någon superhjälte. Jag finner någon sorts trygghet i det. Dessa små bilder ur andras liv försäkrar mig om att det finns hopp. Om att det är möjligt. Om att allting löser sig på ett eller annat sätt.

Jag må inte ha ett riktigt syfte med min avhandling än men jag vet vem jag skulle tacka i förordet. Och det känns helt underbart att jag har människor att tacka för deras kärlek, deras hjälp och deras hjältedåd när de ska rädda mig från rent sagt elaka exemplar inom akademin, ångestdrakar och all tvivel som jag har på mig själv. Och må det vara så att förordet inte säger så mycket om oss som forskare men det säger något om oss som människor.

Inte Alice men Tummelisa

Idag känner jag mig liten. Jag ska ha ett möte som jag inte vill gå på eftersom jag känner mig väldigt överkörd i det sammanhanget. Det är konstigt hur man kan krympa och känna sig som att man inte gör rätt. Ibland kan jag bli riktigt arg på mig själv på grund av sådana känslor. Jag vet att jag borde vara mer cool, mer avslappnad, mer påläst, mer… , mer… , mer….

Det är konstigt att man kan vara så liten när man är nästan 30 år gammal. Jag kommer min pappas 30års kalas. Han var ju väldigt stor, stabil och väldigt stark när han fyllde trettio. (Eller?) Ok, jag är inte så gammal riktigt än så det kanske kommer. Jag hoppas.

Doktorandledighet och mina hjältar

Nu är jag trött. Jag har slitit den senaste månaden som en slav, jobbade tre av fyra senaste helger, jobbade alla röda dagar och klämdagar. Jag var tvungen. Jag jobbade igenom två förkylningar, jag ställde klockan så jag skulle vakna tidigt på lördagar och söndagar. Jag är trött och utmattad och kunde inte komma ihåg vilken månad och år det var när jag fyllde i papperna på vårdcentralen.

En kollega till mig ville boka in nästa möte på onsdag, alltså Sveriges nationaldag, en röd dag. En ledig dag. När jag påpekade detta fick jag veta att "Doktorander har inga lediga dagar". Jaha. Tack, det har jag fått smaka på.

Men, ärligt talat, varför den här inställningen? Jag har träffat flera som har sagt så, vissa har antytt att det är högst olämplig tid att få barn under doktorandåren och att man ska helst vara singel. Men jag kan inte riktigt förstå varför man anser att doktorander inte ska ha lediga dagar och varför man ska slita som ett djur under den här tiden.

Är det för att det arbete vi utför livsviktigt? Men, ärligt talat, är inte det lite att överdramatisera och lägga alldeles för stor betydelse i sitt arbete?
Är det verkligen något att skryta med att man har jobbar under alla lediga dagar? Ligger stort värde i det? Jag menar, vi är inga superheroes som måste rädda världen och därför måste jobba hela tiden.

Jag är inte stolt över att jag fick jobba alla helger, jag tycker att det tyder på en dålig planering från min sida. Inget att skylta med. Inget att vara stolt över. Själv hämtar jag inspiration från och vill likna de kvinnliga doktoranderna på mitt jobb som har stora familjer, är supersmarta och intressanta, sköter sitt jobb och har fritidsintressen som dans och musik. De lyckas ha ett liv som inte går att sammanfatta i ett ord ”doktorand”. Deras liv är så mycket mer än bara doktorand.

Det är verkligen något att vara stolt över.

Doktorandplåga

Jag transkriberar intervjuer fortfarande. Det är omänskligt… jag hörde att man utsätter för tortyr folk genom att sätta på vitt brus i högtalarna och spela det timme efter timme… Vitt brus? Tvinga folk transkribera intervjuer istället… det ÄR en riktig tortyr.

Glass i stora lass

Nu har jag suttit flera dagar i sträck och transkriberat intervjuer. Det var en mardröm som pågick under Kristi himmelsfärds dag, under fredagen (på jobbet var vi endast tre personer), under lördagen och söndagen. Och igår. Och jag har en intervju idag. Det är ett arbete som ger ingenting för själen. Jag hör fortfarande röster i huvudet (!) och det gör ont i öronen pga. hörlurarna. Ren plåga!

Igår unnade jag mig en glass från närbutiken. Jag gjorde ett politiskt inkorrekt val och valde glassen ”Girlie”, den som orsakade den stora jämställdhetsdebatten med tanke på dess namn, färg och glitter i pinnen. Så det bästa med den glassen var just att jag kände mig ganska busig och könsrollsbunden när jag köpte den. Vilken besvikelse! Smakade parfym och kändes som man åt rosa fett.

Då började jag fundera: om glassen för flickor ska vara rosa och ha glitter i pinnen, hur ska doktorandglassen se ut? Kanske den ska vara en gigantisk portion med många kulor i bägaren, så att man börjar fundera på en gång ifall det är möjligt att äta upp den inom en rimlig tidsperiod. Eller det kanske ska vara sådan som man bara slickar, slickar, slickar men den minskar inte? Och varför inte riktig fet gräddglass som innehåller 1500 kcal per portion och heter ”Ångest”?

Doktorandtårta

Jag känner mig som en tårta som alla vill en ha bit av...

Kontrollerad av inboxen

Min inbox styr mitt liv. Otrolig kraft min inbox har.

Jag kan planera min dag, börja med att jobba enligt planen men det räcker med att jag kollar en enda gång i inboxen så raseras all min agenda. Min inbox bestämmer över mig, den ändrar mitt schema, den gör mig gråtfärdig, den jävlas med mig.

Idag (av alla dagar!) får jag mejl om att jag måste skicka in kursutvärdering ”med vändande mejl” och fylla i en enkät, annars hotades jag att få en personlig påminnelse. Och låt oss inte glömma riktiga och viktiga mejl som berör mitt samarbete med en annan forskare, som handlar om företaget jag ska bedriva min forskning på. Jag skriver, svarar, skickar men den fylls på med andra saker som måste åtgärdas omgående. Jag skulle gråta om jag skulle ha lite mer tid just nu.

Min förkylning underlättar inte saken heller och bidrar till min ynklighet. I ren desperation fantiserar jag om att min inbox slutar fungera så jag kan ta en lugn stund och faktiskt göra arbetet.

Doktorander on the Run

I helgen var jag i Göteborg och hejade på min man när han sprang Göteborgsvarvet. Själv vågade jag inte ge mig på att klara 21 km riktigt än men jag tror att jag kommer klara av det. För ett år sedan verkade milen som en omöjlighet men nu är det inga problem alls. Jag är ganska stolt över mig själv och min egen prestation det senaste året med tanke på att vem som helst som tittar på mig inser att jag är ingen löpartyp, snarare en soffpotatis gone wild.

På väg hem funderade jag att det finns vissa likheter mellan löptävlingar och doktorandår. För det första så är det tung, jobbigt och svettigt. Det går inte gena och ta en kortare väg för att det är något som ska klaras av och dessutom så tittar massa människor på så fusket skulle upptäckas. En halvmara kan likställas med licentiatavhandlingen medan doktorsavhandling är en riktig maraton. Familjemedlemmar och vänner står längst vägen, hejar på, skriker ”Kämpa! Kämpa!” & ”Du är så duktig” medan man själv gör ett taskigt försökt att le och tänker mest på ont i fötterna och krampande muskler. En liten paus vid vätskekontroll (helger, semester, föräldraledighet) men det är ingen lugn man känner just då när man står där och dricker ”Gatorade”, man är mest stressad över att tiden går förlorad, att alla andra springer förbi en och i tankarna har man alla kommande backar, trängsel och målgången. Man hoppas att undvika att hamna i sjukvårdstältet och man är så glad när allting är färdigt.

Helgen var helt underbar men lämnade ytterst lite möjlighet för att vila upp sig så jag ska försöka göra mitt bästa för att vara produktiv den här korta veckan.

Doktorandhalleluja

Nu är jag tillbaka efter ett intensivt arbete med en inlämningsuppgift som jag hade på en doktorandkurs. Jag satt hemma med en massa böcker kring mig och skapade ett kaos av min vardag och helg: jag skrev under arbetstiden, efter arbetstiden, under röda helgdagar. Jag skrev vid bordet, under bordet, i soffan och på golvet. Jag var trött, glad, irriterad, ledsen, inspirerad, uppgiven, desperat och upprymd.

Jag vet inte vad som händer när jag skriver… Det är som om jag kryper i ett något håll, skapar min egen liten kaos där inne och skriver. Det är ganska intressant att skrivandet blir så viktigt. Det verkar som att själva skrivandet har högst status på doktorandarbete, som om det vore någon religiöst upplevelse, akademisk uppenbarelse eller doktorandsakrament. Meningen som inleds med ”Jag håller på att skriva just nu…” får tyngd.

Det är ganska intressant att vi bestämmer om att en viss del ska vara det viktigaste i våra jobb. Läste en artikeln om sjuksköterskor som ansåg att deras ”riktiga” jobb att ta hand om patienter och därför tyckte de att all administrativt arbete var mindre viktigt. De som jobbar med programmering tenderar också att känna att just själva kodandet är det riktiga jobbet. Och doktorander? Skrivandet är en helig ko, utan något tvivel. Det är nog därför man uppfattar undervisning som något besvärligt och ser på den som ett avbrott i ”det riktiga” jobbet. Det är säkert en del i förklarningen till varför ” det är "fint" att forska men inte alls lika "fint" att undervisa” (för att citera Maria Abrahamssons kommentar till mitt blogginlägg ” Doktorandoskuld & Karate Kid”)

Men något magiskt är det. Det är ganska förtrollande att tankarna som i huvudet liknar tornado virveln blir så klara när de skrivs ner. Jag upplever någon sorts förtjusning när mina tankar blandas ihop med andras ord, när mina erfarenheter vävs ihop med andras livsvärdsuppfattningar och all detta förvandlas till en ny text. Och må vara så att texten inte är perfekt, saknar vissa referenser, bryggor eller att Hans Majestät Röda Tråden försvinner då och då, det kan ju fixas. Det som är magiskt för mig i den här processen är att få se själva texten och få en bekräftelse på att man fortfarande besitter förmågan att förvandla kaoset i huvudet till något som kan förstås av andra.

I Marie Antoinettes manér

En doktorandkurs i storstäder är helt underbart för någon som bor i en mindre stad, till exempel för mig. Det finns något magiskt kring det och något som jag njuter av så mycket det bara går. I det här ögonblicket befinner jag mig i Stockholm, sitter på kulturhuset, tittar på Sergels torg, fikar, bloggar och läser ”Mästaren & Margarita”- gör allt på en gång bara för att hinna med så många saker som det bara går. Jag har även hunnit vara på tre antikvariat och köpa en bok om Katarina den stora.

När jag började som doktorand hade jag ingen aning att det blir så mycket resandet för mig. Det är ganska pretentiöst av mig att ens försöka supa in storstadens atmosfär på några ynkliga timmar men det ingen lider av det, förutom mig själv när jag i försök att hinna se mycket. Även om jag har högklackade skor på blir det inte alls ”Sex and the City” glamour när jag svettig och trött efter två dagars intensivt arbete springer längst ner Drottninggatan bärandes på två oerhört fula väskor.

Däremot igår var det glamour på hög nivå. Tydligen så pågår det väldigt stor konferens i Stockholm just nu så nästan alla hotell var fullbokade och eftersom det inte fanns något annat tillgängligt fick jag ett superlyxigt rum som skulle dugt till Marie Antoinette: kristallkrona, burgundyröda gardiner med guldbroderier och matchande sängöverkast, gammaldags tavlor och en gigantisk kakelugn. Jag vet inte vad Marie Antoinette skulle ha gjort i det rummet men jag satt till mitt på natten och läste vetenskapliga artiklar om ”lean production” and ”agile programming”.

Själva kursen gick bra, det var intressant, givande och lärorikt men jag som vanligt var väldigt orolig inför den. Jag ska jämt vara nervös om vad folk ska säga och vad de ska tycka. Jag skulle inte kunna påstå att det är väldigt skönt att bli kritiserad och granskad och ibland undrar jag hur jag ska klara mig i den här världen med tanke på min rädsla inför att vara kritiserad. Frågan är ju inte OM kritiken kommer, frågan egentligen är hur hård den kommer vara, hur länge jag kommer gråta efteråt och hur länge den följande existentiella krisen ska hålla i sig.

Om jag ändå ska försöka vara mer sansad så tror jag att det gick bra, jag kände att mitt val accepterades och saker som sades om min text var väldigt vettiga och helt berättigade så jag är glad. Det blev ganska uppenbart att jag blev textblind och inte reflekterade kring vissa dimensioner.

Doktorandoskuld & Karate Kid

Som doktorand blir man medveten om olika saker. Till exempel, inser man så småningom viken affär avhandlingsskrivandet är eller man lär sig hur man läser artikeln nästan i ljusets hastighet (abstract, nyckelord, titta igenom och sedan slutsatser). Man inser sina begränsningar, sina svaga sidor, sina otillräckligheter. Som om det inte vore lagom deprimerande insåg jag ytterligare en sak om mig idag. Jag lyssnade på en intervju som jag genomförde innan och insåg att jag har riktigt hemsk min röst är att lyssna på. Jag tycker att det är riktigt obehagligt att höra min egen röst, mitt skratt (som låter snarare som om jag andas med punkterade lungor) och min röstintonation. Det blev uppenbart att jag definitivt inte kan ägna mig åt en karriär som radiopratare ifall dessa planer på att bli doktor inte blir verklighet.

Idag var tydligen en dag för obehagliga insikter eftersom jag lärde mig en sak till. Det är så att reglerna ändrades och nu måste alla doktorander få poäng i högskolepedagogik innan de kan ge sig på att jävlas med ”eager young minds” (som John Nash skulle säga). Det där med pedagogiken verkar inte vara någon hit hos doktorander så många suckar och himlar med ögonen när ämnet kommer up på tapeten. Så idag berättade en kollega ett skämt som tydligen florerar på vår institution. Ursäkta språkbruket, jag försöker återge så detaljerad som möjligt: ”Högskolepedagogik är som kn*lla: antingen är man bra på det eller inte.” Nu är det så att jag är en pedagogisk oskuld så snacka om pressen man känner på sig efter sådant uttalande. Jag har prestationsångest jag och bävar när jag tänker på vilka förväntningar som finns på mig! Tänk om jag inte är bra alls? Om jag gör bort mig första gången, finns det inget hopp för mig? Jag hoppas verkligen att jag är en naturbegåvning på detta eftersom om påståendet är sant kan man inte riktigt förbereda sig: antingen har man det i sina doktorandgener eller inte. Eftersom min färdighet som högskolepedagog inte kan läras enligt den här teorin, tänker jag slopa mina planer att titta på alla inspirerande filmer om lärare. Så filmerna ”Dangerous Minds”, ”Karate Kid”, ”Wonder Boys”, ”Dead Poet’s Society” lämnas tillbaka till videobutiken utan att jag har analyserat dem.

Det är ganska sorgligt att ge upp dessa planer och drömmar eftersom det var så fint i min föreställningsvärld när jag lärde mina studenter att ”Wax on, wax off”

Utskälld av Sean Connery

Jag har haft värsta mentala låsningen den här veckan. Två dagar kunde jag inte skriva något på den inlämningsuppgiften som närmar sig. Det var frustrerande, deprimerande och ju mer jag reflekterade om min irritation och låst situation desto mer frustrerad, arg och ångestfylld jag blev.

Det är ju bara en inlämningsuppgift till en doktorandkurs, inte en bok som ska vinna Augustpriset och översättas till 15 språk, så det vore riktigt riktigt pretentiöst av mig att kalla det för brist på inspiration men något liknande var det. Det tog emot varje gång jag satt mig vid datorn och tankarna vandrade iväg samma sekund som jag försökte läsa en artikel.

Och igår lossnade det. Jag bara började skriva. Jag tvingade mig. Jag sade till mig själv: ”Nu, Alice, skriver du av den här snubbens citat i ditt worddokument!” Jag föreställde mig att Sean Connery som spelade författaren William Forrester i filmen ”Finding Forrester” stod på mitt kontor och med skotsk brytning (som bara Sean kan) skrek ” Punch the keys, for God's sake! Punch the keys!”

En imaginär utskällning av Sean Connery fungerar tydligen alldeles utmärkt för mig, så jag har blivit med den icke produktiva ångesten och nu går med sådan spänning och pirr i kroppen när jag är i mitten av jobbet och idéerna kommer fram. Jag kanske borde ha en bild på Sean på kontoret så att jag känner att jag har hans ögon på mig hela tiden.

”Punch the keys, Alice! Punch the keys!”

Missionärdoktorander & akademiska frallor

Idag har jag besökt "den riktiga världen". Jag har varit på ett företagsbesök och genomfört en intervju. Jag kan inte riktigt säga att jag älskar att genomföra intervjuer eller snarare anordna dem. Det är ganska omständigt att boka in intervjuer, det känns som att jag ber om nåd hos företagare när jag ber om en timme av deras tid samtidigt som jag måste vara lite pushig & påträngande när jag vill komma dit och har absolut ingenting att erbjuda dem. Även dörr till dörr försäljare har något att erbjuda (dammsugare för 15 tusen) men när jag ska be om företagarens tid har jag ingenting att locka med, ingenting att ge. Till och med Jehovas vittne har sina tidningar och lappar med superidylliska bilder som de kan stoppa in i brevlådan medan jag som doktorand har ingenting.

Jag kanske borde ha något med mig? Vad skulle det kunna vara? Fralla som jag snor från fikarummet? En lapp med bilder på glada seniorforskare som kramar doktorander på ett kärleksfullt sätt? Ett slipsnål med högskolans logga? Ett intyg som säger "Om du ställer upp på en intervju idag, lovar jag att aldrig någonsin störa dig igen"?

Intervjun idag gick väldigt bra. Personen som jag intervjuade var pratglad, gav exempel på olika saker, var rolig, intresserad av det jag gjorde och verkade inte alls besvärad av att jag var där. Efter intervjun blev jag bjuden på fika med alla medarbetare och då fick jag tillfället att jämföra frukostfika som vi har på jobbet med fika som finns i "den riktiga världen".

Jag konstaterade att våra akademiska halvfrallor med ost och marmelad ser ganska fjuttiga ut i jämförelse med alla frallor i "den riktiga världen". De hade ju även skinka och salami!

Panik à la "Sex & the City"

Det finns ett "Sex and the City" avsnitt där Carrie berättar för Miranda att hon inte känner sig riktigt glad över sin förlovning med Aidan medan Miranda berättar att hon fejkade sin ultraljudsglädje: när alla fick veta att hon väntade en pojke brukade de skrika ut "It's a boy!" och då skulle hon också klämma ur sig "It's a Boy!" och fixa ett fejkleende.

Ibland känner jag likadant. Folk runt mig verkar vara genuint glada för min skull: "Oh, doktorand!", medan jag själv inte känner mig riktigt så full av glädje. Jag brukar också fixa ett fejkleende och säga "Det är väldigt roligt" och samtidigt försöka handskas med ångesten inuti mig. Jag är övertygad att det handlar om ångesten, om förväntningar som man tror omgivningen har på en.
I helgen träffade jag många några släktingar som körde sin "Oh, doktorand!"-rutin och "Hur går det för dig i skolan (?!), säkert bra för du är sååå duktig!". Detta resulterade i en panikattack dagen efter då jag skrämde min man ordentligt när jag började med att ifrågasätta mina yrkesval. Jag ska jämt vara en riktig dramaqueen, så det var ett bra utspel med retoriska inslag, tragiska repliker och grand finale: tårar.

Den som följer "Sex & the City" kommer säkert ihåg scenen där Carrie får panik i brudaffären när hon provar några brudklänningar. Det var exakt likadant för mig fast inte i en brudklänning. Så var det då. Men nu är jag nöjd med allting igen och skulle onekligen nicka med leendet om någon skulle säga ”Oh, doktorand!”

Doktorand eler Askungen?

Förra veckan hade jag köksansvaret på vår institution/avdelning/sektion. Suck. Jag hävdar bestämt att om alla skulle ta sitt ansvar skulle vi inte behöva ha något ansvar för andras muggar & tallrikar men det finns personer som inte håller med mig. Det är nog samma personer som ställer sina smutsiga muggar i handfatet istället för diskmaskinen.

Jag kan berätta att jag verkligen inte har någon städmani (snarare tvärtom) men på något sätt lyckas jag låta bli ställa mina muggar i handfatet på jobbet även om jag lämnar dem precis överallt hemma. Men tydligen vissa är för upptagna att agera hårtarbetande forskare så de inte har tid att diska sina muggar. Så jag låtsades vara Askungen medan jag plockade in disken. Barnsligt och fånigt. Jag vet. Men jag gör vad som helst för att ta mig igenom min köksvecka.

Doktorandens superkraft

Efter att jag har tittat på ett avsnitt av Heroes började jag fundera lite. Storyn är ganska underhållande: vanliga människor som upptäcker att de har övernaturliga egenskaper som att kunna flyga, gå genom väggar, bli osynlig, regenerera, radera minnet osv. Bland annat så finns det killen Hiro som kan mixtra med tiden, kan åka fram och tillbaka i den. Ganska fiffigt, eller hur?

Jag på fullt allvar vill hävda att jag delar den här superkraften med Hiro. Jag tror att jag fick den här kraften den dagen jag blev antagen till forskarutbildningen. Till exempel just nu måste jag skriva abstract till en artikel eller avhandling som inte är skriven än. Annars är abstract det sista man brukar skriva men nu måste jag åka fram i tiden till den dagen då avhandlingen är nästintill färdig (Oh Happy Day!) och snabbt skriva ihop sammanfattningen av min avhandling. Så nu åker jag fram i tiden… Blundar och när jag öppnar ögonen så är jag där, alltså i framtiden. Vad händer?

Min man är fortfarande ihop med mig efter alla dessa (hund)doktorandår. *Lättnads suck* Han kommer från jobbet och har hämtad barnen från dagis på väg hem, eftersom jag inte har tid med sådant just nu. Jag håller ju på att avsluta min avhandling och skriva ihop sammanfattningen. Jag är superstressad och allting runt mig tyder på det: massa papper liggande runt, högar med böcker & godisskål (tydligen även då hävdar jag bestämt att socker hjälper mig att hålla ut i kaoset). ”Puss på dig älskling”, ”Oj vilka fina teckningar ni gjorde på dagis” och sedan sätter mig igen framför datorn och snabbt trycker på tangentbordet (efter alla dessa år har jag blivit supersnabb och bra på det). Abstract.

Nej, allvarligt. Jag blir riktigt stressad av att göra den här uppgiften till doktorandkursen. Det känns att det tar emot. Det är svårt att skriva en sammanfattning på X antal årsarbete utan att riktigt veta vad det var för arbete jag gjorde under den där tiden. Men jag antar att med mina doktorandsuperkrafter borde jag klara av det.

Frökens "Aldrig" bra dag

Det finns jobbiga dagar. Och sedan finns det bra dagar då alla problem löser sig på en gång. Idag var det en bra dag.

Idag har jag kommit överrens med en professor om en artikel som vi ska skriva tillsammans. Och eftersom jag har ytterligare en överenskommelse med en annan forskare om en annan artikel, kom jag fram till att jag ska skriva en sammanläggnings lic-avhandling.

Helt otroligt. Att jag ska skriva sammanläggnings lic. Jag? Som sade från första början att jag tänker aldrig skriva sammanläggningsavhandling. Jag borde lära mig att aldrig säga ”aldrig”. Jag får äta upp det varje gång. Det slår aldrig fel. Till exempel, när jag gick ut gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle studera mattematik igen och hamnade på en utbildning där s.k. högre matematik ingick. Så till slut fick jag lära mig alla dessa integraler, derivator på en riktigt avancerad nivå.

Jag har till och med sagt att jag inte skulle vara ihop med en datanörd och nu har jag levt ihop i många år med en underbar man som programmerar för nöjes skull på lördagar, en som läser sci-fi och fantasy böcker som har svärd, drakar och modiga riddare på omslagen, en som vet vilken laptop man ska köpa, en som drar långa sladdar i lägenheten för att koppla ihop alla möjliga apparater och en som säger ”man skulle kanske skriva en liten applikation här” minst en gång i veckan.

Och bara två månader tidigare under en doktorandkurs har jag sagt att jag inte tänker skriva en sammanläggningsavhandling och nu verkar det vara väldigt bar strategisk lösning för mig. Ibland undrar jag om jag inte har några magiska krafter… Jag kanske borde säga ”jag tänker aldrig bli färdig med min avhandling inom 5 år” och då skulle jag kanske vara färdig inom fem år.

Det intressanta är att alla gånger då jag gjorde det som jag trodde jag skulle aldrig göra hade jag faktiskt väldigt roligt under tiden. Oavsett om det gällde lösa krångliga matteuppgifter eller kyssa en snygg och snäll datanörd. Så jag tror att jag kommer ha riktigt kul med att skriva licentiaten i en artikelform.

Och som grädde på mosset slapp jag åka på en konferens som jag inte ville åka på.

Barfotaforskare & inga referenser

Jag känner mig inte ”on top of things” och det gör mig stressad & irriterad. Jag brukar ha koll men just nu befinner jag mig i någon sorts svacka som liknar ett stort svart hål. Jag försöker infinna mig i det här tillståndet, göra lite mysigt i den här doktoranddepressionen men det är inte så mysigt. *Ysigt…ysigt… sigt.* Som ni ser, det till och med ekar i det här mörkret.

Det finns inget som dämpar den här ångesten bättre än en löprunda längst havet eller hårt jobb och eftersom det inte går att springa jämt måste man jobba då och då. Så jag jobbar. Det finns gott om saker att jobba med: förbereda sig till doktorandkursen, skriva tidsrapporten, läsa igenom 500 artiklar (ok, jag överdriver lite), planera lite inför mötet med Det Stora Viktiga Företaget, göra 2 handledare glada, hitta ett sätt att inte tvingas åka på en konferens då jag måste göra alla andra ovanstående saker.

Just nu läser jag en bok ”Att forska i praktiken” av M.Mattsson. (I min blogg avstår jag fullständigt från både Harvard- & Oxfordsystem för referenser. Högst ovetenskapligt, jag vet)

Där hittade jag en rolig beskrivning av olika forskarroller. Det kändes ganska underhållande att läsa om dem på en sen fredagskväll (!). Enligt M.Mattsson så finns det bl. a. dessa forskarroller:

• · Universitetsforskaren – lojal mot vetenskaplighet

• · Amatörforskaren – forskar på egen hand

• · Sanningssökaren – eftersträvar herreväldesfri kommunikation

• · Dialogforskaren – stimulerar andra att reflektera kritiskt

• · Barfotaforskaren - söker levnadsvisdom

Och jag (som är riktigt egocentrerad person som jag är) tillbringade halva fredagsnatten med funderingar ifall jag kan benämna mig som ”barfotaforskaren”. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig det, men på lördagsmorgonen tillhörde jag verkligen ”en trött doktorand” kategori.

E. Goffman (ingen referens den här gången heller) säger att ”when an individual plays a part he implicitly requests his observes to take seriously the impression that is fostered before them”. Alltså nu måste jag välja en roll som jag ska spela och hoppas att folk tar mitt skådespeleri på allvar. Jag bara älskar Goffmans teori om ”performance”, ”dramatic realization” osv. eftersom han lyckades avdramatisera våra vardagsroller med hjälp av just dramatermer. Kom igen nu, alla vi är med och spelar olika roller: VD, lektor, bandman, doktorand, lärare… men den vetskapen känns vardagen ganska rolig, eller hur?

Så nu återgår jag till min roll som en bekymrad doktorand och hoppas på att folk tar mitt skådespeleri på allvar.

*Fixar fram en rynka i pannan, ritar oförståeliga bilder på min whiteboard & trycker på tangentbordet frenetiskt*

Dr Faust & Extreme makeover

Det närmar sig. Det är oundvikligt. Läskigt. Otäckt. Klassträffen.

Snacka om ångest. Thomas Holmes and Richard Rahe har gjort sitt stress skal men det står ingen klassträff där. Fast den borde finnas med där. Kanske någonstans innan skilsmässan men definitivt över ” Trouble with Boss 23” och ” Trouble with In-Laws 29”.

Klassträffen efter 10 år innebär att man måste summera alla dessa 10 år till något flashigt a la PowerPoint presentation. På ett sätt är jag väldigt lugn, jag är nöjd med det som jag har gjort under dessa 10 år. Jag har haft många förändringar, många intressanta vändningar, jag har gjort många saker som jag är stolt över.

Jag känner mig väldigt nöjd med mitt liv som doktorand och jag skulle definitivt inte vilja byta mitt jobb med någon annan. Man tror att i och med att jag har den här känslan borde jag vara lugn och cool. Men så är det inte. Detta beror på en mening som en av mina klaskamrater skrev på klassens hemsida. Hon skrev att hon inte trodde att just jag skulle kunna bli forskare. Nu sitter jag och tänker på varför hon inte ansåg mig vara ”ett forskningsmaterial”. Vad hade hon egentligen för förväntningar på mig? Vad är det i min personlighet som gör att folk inte kan föreställa mig som en doktorand? Betedde jag mig på ett ”icke forksningsaktigt” sätt? Vad kan det vara då? Var jag för oseriös? För glad? För ”humanistisk”?

För många år sedan blev jag nästan lovad av många ett författaröde. Och nu är jag en ekonom. Folk föreställer sig att jag är en sådan redovisningsekonom eller att jag vet vilka aktier man ska köpa. Det går inte ihop för dem. Det är ganska sorgligt att folk har så tråkig och definitivt ensidig bild av ekonomer. Speciellt är detta tråkigt för ekonomer som faller utanför den bilden.

Många från min barndom och ungdom tycker att det är konstigt att jag blev en ekonom. Tydligen är det också konstigt att jag blev en doktorand. De måste tro att jag har genomgått någon själslig extreme makeover, att jag opererade bort den humanistiska läggningen och den konstnärlig ådran. Nu tror de att jag saknar en del av min själ, som i en sann Faust anda såldes den till den onda och hänsynslösa Ekonomiska Fakulteten.

Så nu sitter jag och funderar på den här klassträffen. Innan träffen ska jag ha en klar strategi för att bemöta dessa anklagelser om ”icke forskarmaterial”, jag ska vara lugn och utstråla ett enormt självförtroende och pondus, jag ska veta exakt vad som behöver sägas så alla tvivel kommer försvinna i samma ögonblick jag kommer in i klassträffen iklädd i en dyr ”powersuit”.

Och så ska jag också gå ner 10 kilo till dess ;-)

Doktorandlyx

Det går inte att förneka att doktorandkursen är en viss lyx. Och inte enbart pga. att man får bo på ett fint hotellrum med fantastiskt utsikt eller för att man få äta en mäktig hotellfrukost där bara valet av en tesort tar fem minuter. Att åka iväg såhär är en riktig vardagslyx för mig. Precis framför mitt hotellrumsfönster stod ett hus som är ett underbart exempel av jugendstilen. Jag satt vid fönstret och analyserade de små detaljerna, balkongräcket, basreliefen, ingångsportalen och åt choklad.

Eller ett annat exempel, just nu sitter jag på tåget på vägen hem. Vi åker genom snöstormen medan jag själv sitter här på tåget och lyssnar på Vivaldi ”Vinter” Largo.

Det är ren lyx att åka iväg och komma hem med all den här inspirationen som man får. Det går inte riktigt sätta fingret på när exakt den inspirationen infinner sig men efter dessa kurser kommer jag alltid hem med stor vilja att jobba, forska, ta reda på saker, läsa, gå framåt, gräva ner sig i tidskrifter.

Alla dessa saker i kombination med avbrott i vardagen skapar en otrolig lyxkänsla för mig.

Doktorandkurs är en spa för min doktorandsjäl.

Vad gör doktorander kl 00.10 på lördagskvällen?

Det är en lördagskväll. kl 00.10
Normala människor:

• suckar för att det är lite mindre än tre timmar kvar till de kör sista dansen i form av en tryckare på nattklubben
• dricker rött vin och är inblandade i en diskussion om melodifestivalen, kärnkraft och idiotbekanta
• har somnat på soffan efter har kollat på X-Men på TV
• diskar glasen efter tjejmiddagen & för femte gången säger "Det här borde vi göra om"

Lördagskväll kl 00.10
Ostrukturerade doktorander som är dåliga på att planera förberedelser till doktorandkusen:

• sitter vid dator och sammanfattar boken som handlar om hur man ska skriva forskningsrapporter och avhandlingar.

Antikrundan

"Vår" systemadministratör var på mitt rum nyligen och inventerade. Enligt honom så är datorn som står på mitt rum från 1999 08 26. (Huaaah)

Han gjorde en paus, tittade på datorn och lade till "det är inte många från den tiden som är igång idag". Han sade det nästan med respekt i rösten. Så nu är jag kluven.

Jag hatar den här datorn. USB uttaget sitter på baksidan, så jag måste vrida på datorn varje gång jag ska använda USB. Skärmen är otympligt tung och stor. Själva datorn är långsam och man hör ljud när den "tänker" långsamt.

Och där stod "vår" systemadministratör och tittade på datorn med respekt. Nu undrar jag ifall jag bör behandla den här datorn som om den vore en släktklenod. Något som är sååå fult, otrendigt, smutsigt men med högt affektionsvärde.

Kanske flera systemadministratörer vill titta på den och klappa respektfullt på skärmen? De kanske skulle sucka lite och börja tänka på "gamla tider". Någon (precis som på "Antikrundan") skulle säga med lite darr och förväntan i rösten "Jag undrar vad den är värd..."

Berätta en historia...

Surprise surprise... Jag har ett nytt ämne igen. Inte helt oväntad. *Suck* Men den här kan bli riktigt bra.

Idag frågade jag en person om hur han kom fram till vad han ska forska på & han hade en bra historia att berätta. En historia med många detaljer på ett sådant sätt där man ser tydligt att man tycker om att berätta historien. Jag har märkt att folk ofta bli glada när man frågar de hur de hade träffat sin sambo eller fru för första gången. Det är alltid upplyftande att höra dessa historier. Folk lyser när de berättar dessa historier, folk ler. Man mår bra av att lyssna på sådana historier. Man blir glad.

Jag tror att det kan vara liknande sak med historier om forskningsfrågor. I alla fall för vissa. Och jag hoppas att jag kommer kunna berätta lika fint och med samma njutning i ansiktet. Fast inte idag. Om någon skulle ställa den frågan idag skulle jag nog känna mig mest stressad och frustrerad. Som när man var singel och folk frågade "Hur är det på kärleksfronten?" Grrrr.


Förresten CSN hörde av sig ang. avbetalning av lån... Ja ja…då är men vuxen.

Forskningsgeografi

Man har sett en och annan film där barnet ger sig ut i den stora världen för att hitta sina biologiska föräldrar. Vissa blir glada, andra besvikna, vissa hittar dem inte alls...

Det känns lite så för mig idag. Just nu låter jag på att leta efter "mammor" och "pappor" till det ämnet som jag funderar på att skriva om. Jag försöker hitta folk som "äger" området, folk vars artiklar man ska citera i sin egen avhandling. Folk som kan området, folk som andra känner, folk vars efternamn i referenslistan gör att ens egen material får mer pondus. Dessa från början mystiska figurer tjänar som några utgångspunkter, milstolpar med vars hjälp kan man avgöra sin egen forskningsgeografi.

Så jag letar. Jag tror jag hittade ett par efternamn. Vi får se vad som händer. Ifall jag tar emot de med öppna händer skrikandes "Mamma, var har du varit hela tiden" eller om jag kommer att upptäcka att privatdetektiv (databasen, i mitt fall) gav mig felaktiga koordinater.

Listor och "VA??? 5år?!" kommentaren

Måndag för mig är "listdagen". Just på måndagar brukar jag skriva listor på vad som ska göras under veckan. Just på måndag planerar jag tusen saker och känner att jag kan verkligen göra mycket. Ibland gör jag väldigt noggranna listor i olika kategorier, ibland även med subkategorier.
Det kan vara listor som heter "Att läsa", "Att skriva", "Att kolla upp".

Men ibland blir mina listor en salig blandning av forskning, jobb och privata saker. Till exempel dagens lista blev på två olika språk och innehåller bland annat dessa punkter: "Mejla till R och P för att få intervjutid", "Beställa boken till doktorandkursen", "Ring till frisören". Det senaste skrev jag på utrikiska så att ingen kollega skulle förstå och att jag skulle kunna ha det på min whiteboard utan att väcka några misstankar om att jag ägnar mig åt sådana oseriösa telefonsamtal under min arbetstid.

Jag ska faktiskt göra en ny sak som doktorand. Jag ska beställa en bok som jag vill ha och den ska betalas med mina "doktorandpengar". Ljuvligt! Att köpa en bok men slippa betala. Först fick jag känslan att jag ska slå på stort och beställa många böcker och sedan bara frossa i dem. Men men... Eftersom mina "doktorandpengar" är en stram resurs måste jag behärska mig så att jag har några kronor på kontot när jag ska åka på några kurser.

På senaste tiden har jag träffat flera bekanta som jag inte har mött på några år, så jag fick dra min historia "jag är en doktorand" rätt så många gånger den senaste månaden. Det värsta var när jag träffade en gammal arbetskamrat och berättade för henne att jag nyligen blev en doktorand. Hennes första fråga var "Hur länge ska du hålla på?" Mitt svar var "5 år". Hon tittade på mig och replikerade "VA???? 5 ÅR????"
Men sanningen är att det är ju "5 år i bästa fallet", alltså ingen ledighet, ingen fördröjning, ingen s.k. "jag-tänker-avbryta-detta-omedelbart" psykbrytning.

Jag börjar bli less på den här "5ÅR????!!!!???" kommentaren. Vad då? Fem år det är ju ingenting. Det är mitt jobb, så jobba fem år är ju inga konstigheter. Jag tycker att "40 år kvar till pensionen" låter minst 100 gånger mer skrämmande.

Discovery fenomen & kortslutning

Jag kanske borde visas på Discovery som ett fenomen eller anomali. Jag mår sämre nu än i måndags fast jag tar antibiotika flytigt. Jag mår så dåligt at jag fick sjukanmäla mig idag och även sjuksköterska på telefonen sade att jag lät väldigt förkyld (ni vet ju hur dessa sjuksköterskor kan vara, de blir ju inte riktigt tagna eller överraskade av triviala förkylningar)och det kunde ta 5-6 dagar tills jag ska börja må bättre. Tack för det! Jag börjar misstänka att jag blev sämre pga. mitt besök på vårdcentralen som var full av sjuka människor med deras hemska baciller.

Och värst av allt är just det at jag inte har mina "sick-supplies": ingen godis, inga tidningar, inga näsdukar... jag trodde jag skulle må bättre så jag hade inte skaffat mig dessa provianter.

En positiv sak är att om någon skulle stjäla min laptop just nu skulle tjuven få en riktig förkylning och kanske till och med halsfluss med tanke på att det finns miljarder bakterie på tangentbordet och skärmen vid det här laget. Jag har lyckats nysa på den flera gånger så jag hoppas att jag inte orsakar en kortslutning...

Icke glamorös, smittande & isolerad doktorand

De senaste dagarna har jag gjort saker som jag har aldrig gjort i Sverige innan.

1.Gick till närbutik för att köpa godis iklädd i mysbyxor.
Det finns ingen ursäkt. Jag försökte ursäkta mig med att det är mindre än 100 meter dit så det är faktiskt mer effektivt att gå dit utan att byta om. Men faktumet kvarstår. Jag visade mig ute i mysbyxor. Innan jag kom till Sverige skulle jag aldrig gjort det. Men nu är det bara erkänna att livet i den här lilla staden har tagit kål på min glamorfaktor.

2. Tar penicillin.
Jag verkligen längtade till det där penicillinet eftersom jag var hängig och kände att jag hade någon konstig infektion i kroppen. Läkarens dom blev Streptokock A. & en liten burk med vita piller.
Jag har hört många saker om hur svårt det är att få tid på vårdcentralen och att det krävs mycket för att få antibiotika. Men det var inte svårt alls. Mina kära streptokocker måste har varit en bra anledning.

Mina bakterier är starka just nu så jag jobbar hemifrån i några dagar.


Så jag är en smittande och isolerad doktorand. Och totalt oglamorös (se punkt 1)

Great Expectations & Pride and Prejudice

Idag tänker jag i nya banor igen. Jag blir tokig!

Handledaren sade att det är helt ok att ändra inriktning och vela fram och tillbaka... MEN

jag tror inte att han menade att man ska hitta på nya saker och nya möjliga ämnen VARJE dag.

Det konstiga är att jag är den som inte brukar kasta sig hit och dit. Jag brukar inte agera på ett sådant osäkert sätt i det "riktiga" livet. Så varför gör jag detta nu?

Jag tror att jag håller på "omdefinieras" av världen. Och samtidigt omdefinierar jag världen.
Det var kanske inte helt oväntat. Plötsligt en dag får man ytterligare ett namn som människor använder när de pratar och tänker om dig. "Doktorand".

Jag vet inte riktigt hur detta ska smälta ihop med resten av mig, att det bli något naturligt, något som tillhör mitt universum, något som jag känner mig bekväm med och något som inte framkallar ångest i miniformat varje gång någon kallar mig det.

Jag vet att det handlar om förväntningar. Det är just dessa förväntningar som oroar mig.

Vad vet jag nu? Jag vet att mitt hem är "organisation", inte styrning, inte finansiering. Not my cup of tea, helt enkelt. För hårt. Får långt ifrån mig.
Inte mitt land. Jag blir helt vilsen där och även om någon skulle ge mig en karta över det landet, skulle jag inte hitta rätt där.
Det är som när man är på en dejt och frågan "vad gör jag här?" dyker upp. Då hjälper inga kartor eller kompasser för då saknas viljan att vara där.

Jag vet att jag inte kan skriva normativt eftersom det känns helt främmande för mig. Jag vet att jag älskar symboliskt och postmodernistiskt perspektiv. Jag vet att jag vill skriva om mjukvaruutveckling. Så hur smälter jag dessa saker ihop?

Idag är jag på jobbet och an inte riktigt säga att jag är produktiv. Det var betydligt lättare hemma. Där lyckas jag gå in i någon sorts dimma och bara köra på. Jag vet inte varför det inte fungerar på jobbet.

Att försöka återskapa den omgivningen som finns hemma är nog inte riktigt lämpligt här på jobbet. Jag har svårt att föreställa mig själv sittandes i mjukisbyxor, med en penna bakom örat och en i hårknutet. Jag undrar hur kollegor skulle reagera om jag skulle tända värmeljus på kontoret och envisas dricka te från en väldigt liten kaffekopp med påmålade rosor och som ser ut att vara tagen från J. Austens "Pride & Prejudice ".

J.Austen just i den boken säger att " It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."

Med tanke på mina egna försök och plågor att hitta något bra ämne, skulle jag våga påstå att
"It is a truth universally acknowledged, that a ph.D student must be in a want of a good subject "