Livets biverkningar

När jag läste FASS började jag undra varför liknande register inte görs för andra saker i våra liv. Varför kan ingen göra en databas med andra "specialiteter i Sverige"?

En liten tablett kan orsaka alla dessa biverkningar som är anledning till att jag på senaste tiden började tro att antingen håller jag på att dö eller förvandlas till en zombie (mer troligt egentligen). En liten tablett... Men tänk på alla dessa andra betydligt större saker, till exempel, yrkesval, ett dåligt skämt, shopping för på tok för mycket pengar, giftermålet med en intelligent & snygg datanörd, uteblivet besök hos frisören eller en sen kväll framför TV eller datorn som under studenttiden.

Alla dessa saker är ju betydligt större än något piller på ynkliga 75mg så varför inte skriva ner alla möjliga biverkningar som man skulle kunna förvänta sig?

Till exempel: Att gifta sig med en superintelligent & snygg datanörd kan medföra följande biverkningar:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Makens jobbresor till olika europeiska huvudstäder alldeles för ofta, ett stort antal olika nätverk hemma mellan allt möjligt osv

Eller så:

”Att vara ensam i huset när mannen är på affärsresa”:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Tankar på ALLA skräckfilmer man har någonsin sett eller bara hört talas om, övertygelse att någon har flyttat in på vinden utan ägarnas vetskap, ökad sockerkonsumtion.

Eller så:

”Ett engagemang i undervisningen”

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 doktorander): Negligerad forskning, viljan att göra PowerPoint presentation för att beskriva även de mest triviala saker i ens liv och överanvändning av ordet ”epistemologi” när telefonförsäljaren ringer till en.

Diagnos: mesighet

Något håller på att hända. Allvarligt. Jag var oroligt att jag ska vara en alldeles för sträng lärare. I mina föreställningar var jag en sträng Frau Disziplin vars namn uttalades av studenter halvviskande med skräck i rösten. Jag stod framför spegel och övade hur jag lyfter mina ögonbryn på ett hotfullt sätt. Jag svarade ”Visa dörren, såklart”, när min syster undrade vad jag skulle göra om studenterna kom oförberedda till seminariet. Någonstans djupt i hjärtat trodde jag att jag ska stå där framme vid en svart tavla och med kritigt pekfingret räkna duktiga studenter ”Eis, zwei, drei...”

Men vad händer när de dyker upp utan att ha gjort det de skulle? Skriker jag ” Schande!”? (Varför var mina tankar på tyska, förresten?) Nej, det gör jag inte... Överraskar jag dem med oväntade duggor som vissa av mina sovjetlärare bara ääääälskade? Nej. Jag gör inget liknande. Istället säger jag ”Men förbered dig till nästa gång” och fortsätter som ingenting. Min bitch-nivå är lika med noll. Om jag fortsätter så, kommer det att sluta att jag syr kläder av gardiner till mina studenter och vi springer i Alperna sjungandes ”My Favorite Things” i bästa ”Sound of the Music” anda.

Fragmenterad vardag

Mycket jobb. Sköna studenter. Icke sköna studenter.
Hermeneutik. 25% sjukskrivning. A disgrace. Politik. Uncertainty.
Assignment. The Other Boleyn Girl. Fattig vecka. Obefintligt socialt liv.
The Tudors. Ett mysigt kontor. Glädje på jobbet. Ångest på jobbet. Godissugen.
AAaaaaAAA. Somna på soffan. Ligga sömnlös. Rädda dagen med chokladglas.
Bilder. Siffror. Ord.
Skitsnack. Sudoku.
Osv

Febriga funderingar

Har man feber så är man berättigad till att ha konstiga tankar.

Så jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan verkligheten och fiktion när det kommer till kvinnliga forskare.

I "verkligheten" så är det synd om kvinnor i forskarvälden enligt den generella uppfattningen. Det är synd om kvinnliga forskare som har svårare att ta sig igenom olika strukturer, de hamnar i skuggan, de förbli utan Nobelpriset (snyft) osv. För att vara ärlig, så tycker jag inte om den här allmänna inställningen då en hel grupp framställs som någon sorts offer som måste uppmärksammas, belysas, dras ut i ljuset. Visst, jag håller med att alla jobbiga saker som jag nämnde innan förekommer i stor utsträckning men jag vill inte beskrivas som någon drabbad varelse. Give us some credit!

Men titta på fiktiva kvinnliga forskare. Var ska vi börja? Kanske med filmen "The World is Not Enough"? Vad sägs om Christmas Jones(!) som är "a doctor of nuclear physics who gets tangled up in the world of espionage"? Det är inte så himla trovärdigt att en tjej i hennes ålder är redan dr. Jones i kärnfysik. (När började hon forskarutbildningen? Det måste ha varit lång tid innan hon fick de där brösten som exponeras i hennes supertajta kläder under hela filmen)

Eller D.Browns fiktiva Susan Fletcher från boken "Digital Fortress" som beskrivs på följande sätt:
"He noticed that her strong hazel eyes seemed distant today, but her cheeks had a flushed freshness, and her shoulder-length, auburn hair looked newly blown dry. Trailing her was the faint scent of Johnson's Baby Powder. His eyes fell the length of her slender torso- to her white blouse with the barely visible beneath, to her knee-length khaki skirt, and finally her legs... Susan Fletcher's legs. Hard to imagine they support a 170 IQ, he mused to himself "

Men vad gör man om man vill varken vara en svag offer eller dofta "the faint scent of Johnson's Baby Powder"?
Jag har inga svar.

Idag tillhör jag ingen av dessa grupper eftersom jag ägnade mig åt undervisning (rättning) och därmed inte jobbat med forskningen, så jag kan inte tillhöra den första hårt jobbande men icke erkända gruppen. Så bye bye, Nobelpriset.

Men jag har även saboterat mina chanser att tillhöra den andra gruppen eftersom jag unnade mig en hel del godis. Bye bye, torso a la Susan Fletcher...

Bilden säger mer än tusen ord

Akuta komplikationer

Alice har haft ett dramatiskt dygn: hög feber, tusen frågor på sjukvårdsupplysningen, Paracetamol & Eeze (som inte hjälpte ett dugg) besök på akuten, hyperventilation (patetiskt, jag vet), blodprov, misstankar om hjärnhinneinflammation, överläkare, jag-vill-hem repliken sagt med extremt ynklig röst till K. ... Ja, hela köret.

Enligt läkaren så var det någon infektion men jag själv tror att det var någon sorts allergireaktion mot Christer Sjögren när han gick till finalen i Globen.

Sjukvården får fyra stjärnor. Varför bara fyra? Jag fick ingen Bamseplåster :-) Dålig stil :-)

"Excellence, I can reach for; perfection is God's business"

Veckans sammanträffande: två personer som jag lyssnar mycket på sade precis samma sak för mig.

Min älskade kollega har sagt att det inte går att säga "Jag har gjort allt för att förbereda den här föreläsningen". En annan person under samtalet uttryckte precis samma sak "Att sträva efter perfektionism är ingenting att stäva efter eftersom man alltid kommer alltid känna sig misslyckad".
Michael J. Fox har sagt: "Excellence, I can reach for; perfection is God's business".

Och jag är medveten om detta. M.J.Fox citaten har även varit påklistrad på min datorskärm sedan 2 år tillbaka. Perfektion är verkligen ingenting jag vill uppnå. Det vore hybris att tro att man kan göra det. Men hur hittar man nivå som man kan vara nöjd med?

Jag vill att studenter ska bli inspirerade, att de ska kunna bli upphetsade när dem upptäcker att det som står i artiklarna har faktiskt starka kopplingar till livet de lever, att dessa texter är inte bara bilder av den vetenskapliga främmande världar men ett individuellt, intressant sätt att se på tillvaro och kunna uttrycka det på ett specifikt sätt genom ett särkskillt språk.
Jag vill att de ska hitta "det levande" bakom dem hårda vetenskapliga ord och komplicerade uttryck. Att författarnas världsbild ska träda fram och väcka tankar i deras huvud. Att andras ideer skulle trigga deras tankegångar. Att de skulle våga jämföra sin åskådning med den som presenteras i artiklarna.

Och om det inte går... ja, de ser jag det som mitt fel, min brist. För lite passion, för dåliga förberedelser från min sida. Men jag ska försöka. Inte för att det skulle vara perfekt men att det skulle vara bra.

Ursäkternas drottning

Saker som måste göras:

1. Förbereda seminariet
2. Rätta inlämningsuppgifter
3. Formulera en ny inlämningsuppgift
4. Läsa ut heeeela boken
5. Läsa alla artiklarna


Saker som jag har gjort istället för att göra det som står på listan "Saker som måste göras". (Dåliga ursäkter redovisas inom parantes)

1. Tittat på "Tudors" (hörde mycket bra saker om serien så jag var tvungen att titta. Dessutoms så är drottningar mitt intresse)
2. Städat (det går inte jobba när det är så rörigt)
3. Facebook (Lite socialt liv måste jag ha kvar)
4. Traderat (Jag har ju absolut inga vår- och sommarskor)

Forskningssambo

Det var länge sedan jag kände sådan glädje att gå till jobbet. Imorse vaknade jag full av förväntningar och hela dagen bara flög förbi.

Det finns två stora anledningar till detta. Den första anledningen är att jag verkligen njuter av att kunna undervisa. Jag utformar uppgifter, jag tar beslut (det låter som om jag är på en ”power trip”).

Den andra anledningen är att jag har fått en forskningssambo. Det var länge sedan vi började drömma om att kunna arbeta ihop och nu blev allting verklighet.

Jag kanske borde förklara konceptet "forskningssambo". Forskningssambo är någon som man bollar idéer med, någon som kan trösta en efter halvmisslyckad seminariet, någon som kan rekommendera intressanta artiklar och förklara krångliga svenska ord. Så nu är jag inte så ensam och helt utelämnad åt Den Stora Forskarvälden. Även om det är lång ifrån allting "makes sense" är det inspirerande och tröstande att vandra i den här kaninhålan tillsammans med någon.

Nu kan vi dela förundran över tokiga tebjudningar (aka sektionsfika), kaniner med klockor, egendomliga akademiska regler, drottningar som vill hugga av huvudet för det minsta lilla, sorgliga riddare med konstiga uppfinningar, fantastiskt normativa texter, sånger som kallas något annat än vad de egentligen heter & vetenskapens maktindelning och revir.

Inredningsdetaljernas viktighet på nattkvisten

Vad gör doktoranden Alice kl. 00:06 på fredagskväll?

Försöker förbereda en föreläsning med huvudet är tomt/ пустая/tuscia/lusta (på alviska Qenya). Jag vet inte ens var jag ska börja.

Dörrhandtaget från "Alice i Underlandet" säger:

"Read the directions and directly you will be directed in the right direction"

Så jag läser den förbaskade kursplanen om och om igen. Det finns bara en ynklig mening som säger vad nästa föreläsning ska handla om. En ynklig mening. That's it.

Sedan måste jag trolla fram en intressant och inspirerande föreläsning till mina (ursäkta, jag kan inte låta bli) studenter. Boken som jag beställde har inte kommit än så jag vandrar här i mörkret. Böcker, databaser, tjocka pärmar - allt det som brukar ge mig idéer - är tysta. Deras munnar är stängda, precis som min hjärna.

I ren desperation undrar jag om någon dörrhandtag i mitt hus skulle kunna ge mig några råd men om jag börjar samtala med inredningsdetaljer finns det en chans att jag blir inspärrad i ett rum utan handtag.

Så vad gör Alice 00:26 på natten till lördag? Nej, inga "Cosmopolitan", inga pseudo-djupa diskussioner med vänner i soffan, ingen filmtittande bredvid mannen.
Alice har sällskap av talande dörrhandtag, tysta böcker, Imogen Heap i högtalarna och glädjen över helgen.