Plötsligt händer det...

"Om jag skulle få en dag extra... då..."

Det är en fras som sitter i mitt huvud innan alla deadlines. Jag sätter mycket tilltro till en extra dag, det känns att den dagen skulle ge så mycket, att jag skulle kunna så underbara förbättringar på arbetet att alla skulle häpna och jag skulle få en Oscarstatyett/en medalj /Pulitzer Prize/doktorshatt omedelbart.

Så nu har jag den möjligheten. Jag hade planerat att lämna in ett konferensbidrag imorgon men nu visade det sig att man har fått några dagar extra. Och det är riktigt välkommet... Jag har mycket på gång utanför jobbet just nu och det känns så bra att slippa stressa fram något. Och jag hoppas hoppas hoppas att den här gången slipper jag tanken "Om jag skulle få en dag extra..." en dag före inlämningen.

Midsommar, konferens & tusen andra saker

Den här veckan är ingen lugn vecka heller. Jag jobbar med ett konferensbidrag och det blev på tok för bråttom för personen som jag skriver med har tusen andra saker att göra. Personen i frågan är inte svensk så han förstår inte riktigt uppståndelsen kring Midsommar och ville att jag skulle göra vissa saker under helgen, så jag fick sitta nästan hela natten från torsdag till fredag och jobba eftersom just Midsommarhelgen var redan planerat och vi skulle åka med ett gäng kompisar till Hovs Hallar. (se bilden)

Det tråkiga är att just det här bidraget är så roligt att skriva, det är verkligen min grej och det känns lite tråkigt att man måste jobba otroligt snabbt nu utan att kunna verkligen satsa på det ordentligt, reflektera osv. Men jag gnäller inte. Tanken är att denna person ska bli min handledare och det är något jag är verkligen glad för.

Snart måste jag påbörja täppa till alla hål innan semestern så att jag kan börja min ledighet med gott samvete. Och semestern verkar ha börjat för många. Idag försökte jag få tag på några av mina kollegor men det ar förgäves.

Veckans nyckleord: discourse, IKEA, Hovs Hallar, jordgubbar, Köpenhamn, konferens, handledare.

Ouppfyllda löften

Nu har jag i flera veckors tid försökt intala mig att nästa vecka kommer vara lugnare och mindre stressig. Och varje gång har jag varit fel. Det är lite för mycket just nu. Lite för jobbigt. Lite för…

Oväntade uppgifter, jobbiga människor, planer som inte håller har jagat mig i några månader nu. Och det som jag tröstar mig med är om en månad kommer ja ha semester. Men till dess måste jag göra tusen saker: avsluta en kurs, genomföra många intervjuer ”i den riktiga världen”, skriva ner forskningsfrågor, delta på möten osv. Den här stressen har till och med flyttat in till mina drömmar. Inatt drömde jag att jag har blivit utskälld av Vytautas Landsbergis – en av de mest kända politiker i Litauen. Han skrattade åt den kvalitativa ansatsen och antydde att jag var en urusel doktorand. Så nu kännns det att hela världen är medveten om min svacka.

Jag ska försöka rädda mig själv under helgen lite.

Vaniljglass med jordgubbar, en löprunda och en bra film borde ge mig energi till att klara av en vecka till.

Och då, Alice, blir det lugnare. Jag lovar…

Dagens maskros går till...

Jag vill verkligen inte säga något ont om ingenjörer. Jag älskar ingenjörer. Allvarligt. Mina föräldrar är ingenjörer, min man är också en. Jag brukar beundra ingenjörer för att jag tror att de är smarta och är bra på saker som inte jag själv kan så bra, till exempel fysik eller kemi.

Så jag är inte fientligt inställd mot ingenjörer som en grupp. Men vissa specifika ingenjörer... Suck

Under en vecka har jag träffat två stycken som använde ordet "fluffigt" om forskning som inte är direkt tillämpbar. Enligt dem så är tillämpad forskning nyttig och grundforskning är något oanvändbart, något som inte ger nytta och kan beskrivas med ett nedsättande ord "fluffigt". Om man kollar vad nationalencyklopedi säger om ordet fluffigt läser man att "fluff`ig adj. ~t • lätt och luftig." Alltså, grundforskning är något som är lätt och luftigt och då borde tillämpad forskning vara riktig "hardcore", eller?

Jag kan erkänna att jag blir småsur när jag hör sådana kommentarer. Ganska fånigt av mig men festen i lördags blev lite förstörd efter att den här diskussionen och det inte är själva åsikten som gör mig lite irriterad men snarare hur man väljer att framföra dessa åsikter och vilken retorik man använder. Just ordet "fluffigt" är ett ord jag hatar i det här sammanhanget för jag upplever att det nedvärderar mångas insats, trivialiserar mångas arbete och antyder att den här forskning saknar substans.

Vanligtvis brukar man ge dagens ris till dem som har gjort något som man inte tycker om. Jag vill istället dela ut dagens maskros till de som inte kan se värdet i icke tillämpad forskning. Varför maskros? Jo, för att den är så fluffig ;-)

Akademiker söker

Idag dumpade jag mina kollegor och hade alldeles privat lunch som avslutades med Magnum Double Caramel ute på en bänk i skuggan. Under tiden läste jag tidningen och fastnade vid kontaktannonser. Det är något speciellt just med den sidan... Inte för att jag letar men jag tycker att det är underhållande att läsa hur andra människor sammanfattar sig själv, hela sitt liv i några ynkliga ord.

Dagen "fångst" - "54-årig akademiker öppen, positiv läggning söker likasinnad kvinna 45-55 år." Det intressanta med den här annonsen är inte det att personen kan se sig själv med en kvinna som är 9 år yngre men vill inte träffa någon som är 2 år äldre. Hmmm... Det mest intressanta för mig är att han valde att presentera sig själv som "akademiker".

Uppenbarligen så ligger det väldigt stor del av personens identitet i den akademiska utbildningen. Bevisligen är detta något som är positivt för honom och han ser det som en konkurrensfördel även när det kommer till kärleken.
Så poängen på en högskolekurs ger även poäng i förälskelsen.

Förordet

Det finns en del i alla avhandlingar som läses flitigt och nästan av alla, (till skillnad från alla andra delar som läses endast av några personer). Jag pratar om förordet, såklart. Det är där man tackar alla personer som hjälpte till med avhandlingen, man kanske även skriver en liten berättelse ur ens egen liv och kopplar det till forskningen på något sätt. Jag bara älskar att läsa förorden. De innehåller någon sorts lättnadssuck, glädjen då man har tagit sig till mållinjen och känslan att ett stort jobb har gjorts. Där får man veta mer om forskare som personer.

Det är kanske inte alls viktigt vad deras män och fruar heter och på vilket sätt de fick stöd av sin familj. Men det är mysigt att läsa mellan rader om dessa känsliga utbrott doktorander hade under tiden, man anar frustrationen, man känner stödet från människor kring dem. I dessa förord blir man oftast påmind om att det finns en viktigare existens än bara yrkeslivet och att det är en människa som har skrivit avhandlingen. Avhandlingen har ju inte producerats av någon högre akademisk makt eller av någon obegriplig vetenskaplig logik. Det är en person som skrev varje ord, inte någon superhjälte. Jag finner någon sorts trygghet i det. Dessa små bilder ur andras liv försäkrar mig om att det finns hopp. Om att det är möjligt. Om att allting löser sig på ett eller annat sätt.

Jag må inte ha ett riktigt syfte med min avhandling än men jag vet vem jag skulle tacka i förordet. Och det känns helt underbart att jag har människor att tacka för deras kärlek, deras hjälp och deras hjältedåd när de ska rädda mig från rent sagt elaka exemplar inom akademin, ångestdrakar och all tvivel som jag har på mig själv. Och må det vara så att förordet inte säger så mycket om oss som forskare men det säger något om oss som människor.

Inte Alice men Tummelisa

Idag känner jag mig liten. Jag ska ha ett möte som jag inte vill gå på eftersom jag känner mig väldigt överkörd i det sammanhanget. Det är konstigt hur man kan krympa och känna sig som att man inte gör rätt. Ibland kan jag bli riktigt arg på mig själv på grund av sådana känslor. Jag vet att jag borde vara mer cool, mer avslappnad, mer påläst, mer… , mer… , mer….

Det är konstigt att man kan vara så liten när man är nästan 30 år gammal. Jag kommer min pappas 30års kalas. Han var ju väldigt stor, stabil och väldigt stark när han fyllde trettio. (Eller?) Ok, jag är inte så gammal riktigt än så det kanske kommer. Jag hoppas.