Efter att jag har tittat på ett avsnitt av Heroes började jag fundera lite. Storyn är ganska underhållande: vanliga människor som upptäcker att de har övernaturliga egenskaper som att kunna flyga, gå genom väggar, bli osynlig, regenerera, radera minnet osv. Bland annat så finns det killen Hiro som kan mixtra med tiden, kan åka fram och tillbaka i den. Ganska fiffigt, eller hur?
Jag på fullt allvar vill hävda att jag delar den här superkraften med Hiro. Jag tror att jag fick den här kraften den dagen jag blev antagen till forskarutbildningen. Till exempel just nu måste jag skriva abstract till en artikel eller avhandling som inte är skriven än. Annars är abstract det sista man brukar skriva men nu måste jag åka fram i tiden till den dagen då avhandlingen är nästintill färdig (Oh Happy Day!) och snabbt skriva ihop sammanfattningen av min avhandling. Så nu åker jag fram i tiden… Blundar och när jag öppnar ögonen så är jag där, alltså i framtiden. Vad händer?
Min man är fortfarande ihop med mig efter alla dessa (hund)doktorandår. *Lättnads suck* Han kommer från jobbet och har hämtad barnen från dagis på väg hem, eftersom jag inte har tid med sådant just nu. Jag håller ju på att avsluta min avhandling och skriva ihop sammanfattningen. Jag är superstressad och allting runt mig tyder på det: massa papper liggande runt, högar med böcker & godisskål (tydligen även då hävdar jag bestämt att socker hjälper mig att hålla ut i kaoset). ”Puss på dig älskling”, ”Oj vilka fina teckningar ni gjorde på dagis” och sedan sätter mig igen framför datorn och snabbt trycker på tangentbordet (efter alla dessa år har jag blivit supersnabb och bra på det). Abstract.
Nej, allvarligt. Jag blir riktigt stressad av att göra den här uppgiften till doktorandkursen. Det känns att det tar emot. Det är svårt att skriva en sammanfattning på X antal årsarbete utan att riktigt veta vad det var för arbete jag gjorde under den där tiden. Men jag antar att med mina doktorandsuperkrafter borde jag klara av det.
2 comments:
ja, det där kan vara ruskigt svårt... Men rätt så bra. Och, kom ihåg att det inte är en katastrof om det visar sig om ett år eller två att avhandlingen är på väg åt ett helt annat håll än det du tänker nu. Ibland (alltid?) händer det att man stöter på något annat, intressantare under vägen, och om man ignorerade det så vore man väl inget riktigt forskarämne? :-)
Skulle du kunna använda den dära superkraften och kolla vad jag sysslar med om ett år? Sitter jag som ett utbränt vrak på psyket? Eller sliter jag fortfarande med avhandlingen (fast utan lön eftersom den tar slut i december)? Ehum. Vill jag verkligen veta det här? Nix. Livet är ju rätt spännande just pga att man inte vet hur det går...
Ignorera ovanstående kommentar och säg åt kursansvarig att uppgiften skulle kunna få förödande konsekvenser med tanke på hur många nyantagna doktorander som skulle hoppa av om det visste hur mkt jobb som väntar...
Post a Comment