Spam

Under den senaste veckan har jag fått 4 emails med väldigt liknande innehåll:

"Stop spamming! Do not send your emails to every student and teacher in this course. "

...skickade till varenda kotte i kursen, såklart.

Första dagen på jobbet

Igår var jag tillbaka på jobbet.

Efter ca 9 månaders frånvaro, var jag på mitt gamla kontor. Mina böcker stod på samma plats i bokhyllorna, samma tavlor hängde på väggarna och jag hade samma kurser att jobba med. Det var lite konstigt att inse att även om min lilla privata värld har ändrats avsevärt så i den stora världen förblev allting likadant. Jag tryckte på "Power" knappen på min dator (jag kom ihåg mitt lösenord!) och sedan stirrade jag på skärmen och på mitt skrivbord i några minuter. Jag var så vilsen.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Under 8 månaders nästan varje dag dikterades mina handlingar av en liten person. "Oj, du är hungrig. Då kan jag göra lite gröt". "Oj, du vill sova, då ska vi lägga ner dig i vagnen", "Oj, du är ledsen, då ska jag bära dig och sjunga sånger från mina barndomsfilmer".
Igår satt jag på kontoret och det var så himla tyst. Ingen bestämde vad jag ska göra den kommande timmen. Ingen grät, ingen tuggade på sladdar, ingen skrattade och manade till en lekstund.
Och jag var som handlingsförlamad.
Jag visste inte hur jag ska sätta igång och börja jobba när ingen annan än jag själv som bestämde över mina arbetsuppgifter. Jag var verkligen "Lost".
Jag tänkte att jag kan börja med att byta ut skärmbilden på min dator.
Sedan ställde jag upp ett kort på min familj på skrivbordet.
Och sedan satt jag lite till. Fyllde i mitt namn i min nya arbetsalmanacka.
Och satt lite till. Som om jag hade förlorat all kraft att bestämma saker själv.

Och då kom räddningen.

Det plingade i min inbox- jag fick ett mejl från en student. Han undrare vad vi lärare kursansvariga sysslade med: schemat var inte publicerat, uppgifterna inte utlagda och lokalerna inte bokade.

Jag visste exakt vad jag skulle göra. Jag visste vad som saknades och vad mina plikter var.

Prisade vara mejl från lagom irriterade studenter, ty det är de som får adjunktvärlden att snurra!

Shame on you, Alice!

Det är verkligen skamligt. Jag lyckas skapa ångest hos mina studenter även när jag är på föräldraledigheten.

Igår tog jag en promenad genom staden men en kompis. Vi puttade våra barnvagnar och pratade om väldigt viktiga och uppslukande (för er civila , alltså inte föräldrarlediga,- triviala)saker som barnkläder, flaskor, smaklös gröt etc.

Och då ser jag en av mina studenter 10 meter från oss. Han ser mig och börjat titta åt annat håll. Jag log.
Jag har inte varit elak, jag har inte underkänt honom.
Men han har inte lämnat in alla uppgifter. Och det vet han. Han var inte oartig i mina ögon. Jag kunde förstå honom. Jag framkallade ångest hos honom helt enkelt. Jag påminde honom att det finns saker som han borde avsluta, saker som bara ligger där. Jag kände igen situationen fråm mina egna studieår.
Fast nu var jag på den andra sidan.
Det var jag som uppväckte hans ångest.
Jag var den onde.
Typ Sauron.
Eller Darth Vader

Begränsning

När jag började undervisa upptäckte jag att jag och mina studenter brukar besöka samma uteställen. Detta kan förklaras med att ålderskillnad mellan oss inte är så stor och att staden som vi bor i är ganska liten. Mina kompisar som jobbar som lärare till och med undviker att köpa hus nära sina arbetsplatser- det är inte så populärt att träffa sina elever precis hela tiden.

Jag har aldrig varit känd för att festa vilt så det är inget större problem fast jag känner mig inte bekväm att stå där med en Cosmo eller Mojito och kyssas med min man när mina studenter befinner sig 10 meter bort.

Inte så länge sedan upptäckte jag att mina studenter (eller snarare min ovilja att framstå som en vanlig människa inför dem) begränsar mitt liv på ytterliggare ett sätt. Ja satt på bänken på stan, sonen skrek för att han var hungrig och jag väntade på att vi ska bli upphämtade av min man vilken sekund som helst. Jag satt där på bänken, svettig, stressad, på gränsen till förtvivlad och tänkte:

"Ska jag amma honom? Här? Mitt i stan? F*n. Det känns inte bekvämt. Jag VILL INTE. Fast han gråter. Ojojoj vad han skriker. Folk tittar på. Vad mycket folk det finns omkring. Varifrån kommer all folk? Jag visste inte att det finns så mycket folk i den här staden. Jag börjar tro att alla har samlats för att titta på hur jag ska amma"

Min son: "OOOOAAAAAAUUUUUUOÅÅÅÅÅAAAAEEEEEEE"

Jag "Fast de har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte om de tittar. Han behöver ju mat. Kom igen nu. Du kan. Jag är inte rädd. Jag kan amma. I believe I can fly... Samla ihop dig nu. Han är hungrig. Kolla på honom. Det är ju SÅÅÅÅÅ synd om honom. Det är ju naturligt. Och fint. Alla har ju sett bröst någon gång. Men inte mina, eller hur? Kom igen nu! Ska jag? Ska jag? Oj vad han skriker. Hjälp. Kom igen nu!. Heja heja heja! Ole ole ole ole! Yes, we can!"

Jag tittar upp och se en av mina studenter gåendes 5 meter ifrån mig. Sonen skriker. Hon ler.

No, we can't

Ny utbildning

Bloggen har uppdaterats dåligt på sista tiden men jag har en väldigt bra ursäkt.
Jag jobbar inte så det går inte att skriva om jobbet.
Och anledningen till det är att jag har blivit mamma.
Och det är en större utmaning och omställning än vad jag kunde har föreställt mig.

Efter att har träffat riktigt fantastisk folk som jobbar på förlossningen började jag ifrågasätta mitt eget jobbval. Jag vet att jag gör ett viktigt jobb som ger mig en stor tillfredställelse men de där barnmorskor och läkare som jag hade träffat under resans gång måste känna hundra gånger större tillfredställelse. Jag är så avundsjuk på den känslan.

Så just nu kommer det bli ganska få uppdateringar här. Min lille "student" kräver mer tid än alla mina ca 200 studenter som jag hade under den senaste terminen tillsammans.

Och på ett sätt har jag själv blivit "en student". Det är så mycket man ska lära sig. Just nu tar jag dessa kurser: "En introduktion till moderskap" (15 poäng) och "Livet utan sömn" 15 poäng (helfart)

Tentor med utropstecken

Det finns vissa saker/ord/situationer som avslöjar så mycket mer om personen vi umgås med än vi visste innan. Vissa händelser belyser saker som vi inte hade någon aning om.
Kommer ihåg såväl hur en kille snackade enbart om sig själv under vår första dejt. Bara om sig själv, fast han verkade så trevlig och intressant innan.

Ett telefonsamtal från en vän under min sjukskrivningstid gjorde det tydligt hur underbar den här personen är och vilken god vän jag har.

Eller när min man bakade bröd för mig och jag förstod att det är en man jag kan lita på, en man som håller sig lugn genom alla kriser och en som kan ta hand om mig när jag själv är helt vilsen.

På sätt och viss stämmer det med lärare - student relationen också.

Vi kan mejla till varandra, jag kan svara på deras frågor, läsa deras diskussioner på nätet men det är först vid tentan får jag mer riktig uppfattning om vad de kan och vad de inte kan.
Och hur underbart är inte det att upptäcka att en stor del av studenter är riktiga begåvningar, smarta, duktiga och arbetar hårt. Det är skönt att skriva "VG" och "Väldigt bra jobbat!" (ja, med utropstecken som jag annars är ganska sparsam med).

Undervisningsglamour

Min föreställning om att man ska se lite finare ut om man håller i undervisning kommer nog från min grundskola. Många av mina fröknar hade fina sjalar, bärnstensbroscher och röd läppstift.

Det är något "heligt" men undervisningen. Vissa av mina manliga kollegor tar på sig kavajer när de ska hålla föreläsningar, andra kollegor också klär upp sig lite även om på vår institution är det "casual Friday" hela veckan. Det är något med undervisningen. Lite som teaterföreställning då man ska gå in i sin roll, se lite piggare och mer energisk ut än vanligt.

Jag försöker se mer glamourös ut när jag träffar studenter men den här veckan åkte min glamour på allvarligt stryk. Jag nådde glamourbotten. Jag har använt en tygkasse för att bära 120 tentor hem. Det finns ingen ursäkt. Gjort är gjort. Men jag skäms.
En tygkasse är toppen på antiglamour.

Roligt undervisningsmaterial

Jag försöker hålla den här bloggen fri från inlägg om mitt personliga liv, politik eller kommentarer om någon nyhet utan koppling till mitt jobb. Men den här bilden kunde jag inte låta bli att publicera. Hela förra veckan rättade jag inlämningsuppgifter som handlade om styrelsearbete, om ansvar som medlem i en styrelse osv. Utifrån artiklarna som mina studenter fick läsa om ämnet gjorde Wanja Lundby-Wedin nästa alla möjliga fel som en styrelseledamot kan göra. Det fanns varken elementär kunskap (man borde kunna läsa och tolka årsredovisningen) eller ansvar inför aktieägarna. Engagemang saknades också.

Den här bilden ska jag använda i undervisningen som en utgångspunkt i diskussionen med studenter om styrelseansvaret. Tack ,Wanja, för roligt undervisningsmaterial.