En doktorandkurs i storstäder är helt underbart för någon som bor i en mindre stad, till exempel för mig. Det finns något magiskt kring det och något som jag njuter av så mycket det bara går. I det här ögonblicket befinner jag mig i Stockholm, sitter på kulturhuset, tittar på Sergels torg, fikar, bloggar och läser ”Mästaren & Margarita”- gör allt på en gång bara för att hinna med så många saker som det bara går. Jag har även hunnit vara på tre antikvariat och köpa en bok om Katarina den stora.
När jag började som doktorand hade jag ingen aning att det blir så mycket resandet för mig. Det är ganska pretentiöst av mig att ens försöka supa in storstadens atmosfär på några ynkliga timmar men det ingen lider av det, förutom mig själv när jag i försök att hinna se mycket. Även om jag har högklackade skor på blir det inte alls ”Sex and the City” glamour när jag svettig och trött efter två dagars intensivt arbete springer längst ner Drottninggatan bärandes på två oerhört fula väskor.
Däremot igår var det glamour på hög nivå. Tydligen så pågår det väldigt stor konferens i Stockholm just nu så nästan alla hotell var fullbokade och eftersom det inte fanns något annat tillgängligt fick jag ett superlyxigt rum som skulle dugt till Marie Antoinette: kristallkrona, burgundyröda gardiner med guldbroderier och matchande sängöverkast, gammaldags tavlor och en gigantisk kakelugn. Jag vet inte vad Marie Antoinette skulle ha gjort i det rummet men jag satt till mitt på natten och läste vetenskapliga artiklar om ”lean production” and ”agile programming”.
Själva kursen gick bra, det var intressant, givande och lärorikt men jag som vanligt var väldigt orolig inför den. Jag ska jämt vara nervös om vad folk ska säga och vad de ska tycka. Jag skulle inte kunna påstå att det är väldigt skönt att bli kritiserad och granskad och ibland undrar jag hur jag ska klara mig i den här världen med tanke på min rädsla inför att vara kritiserad. Frågan är ju inte OM kritiken kommer, frågan egentligen är hur hård den kommer vara, hur länge jag kommer gråta efteråt och hur länge den följande existentiella krisen ska hålla i sig.
Om jag ändå ska försöka vara mer sansad så tror jag att det gick bra, jag kände att mitt val accepterades och saker som sades om min text var väldigt vettiga och helt berättigade så jag är glad. Det blev ganska uppenbart att jag blev textblind och inte reflekterade kring vissa dimensioner.
No comments:
Post a Comment