Vad har Michael Jordan & jag gemensamt?

Vanligtvist tycker jag att sådant "inspirational stuff" är fånigt och klischéaktigt. Men idag... Jag får väl skylla på solstinget.

Nattlig läsning av rapporter...

Hittar man en artikel om den akademiska världen så måste man kommentera lite. Av pliktkänsla och lite yrkesstolthet. DN diskuterar Högskoleverkets rapport där man bland annat säger att högskolelärare arbetar kvällar, helger och därmed jobbar ca 53 timmar.

Det kändes genast bättre att läsa detta eftersom jag trodde att det var jag som var extra långsam och ovan.

Artikeln tar även upp att studenter ägnar sig mer och mer åt självstudier, adjunkternas forskning är nästan obefintlig och manliga lärare forskar mer än kvinnliga.
Vad överraskande! (dryyyypande sarkasm). Jag skulle blivit lika förvånad om någon rapport skulle berätta att min garderob borde städas & att jag gör misstag vad gäller ordföljd i bisatser.

Tydligen anser Sveriges högskolelärare att deras arbete är "stimulerande, viktigt och kreativt" och jag nickar instämmande. Det är roligt att även minskade resurser, stor arbetsbörda, bristande motivation hos vissa studenter och tentarättning under söndagsfrukosten (låt bli marmeladmackor :-) )med familjen inte suger ut arbetsglädjen.

En annan sak som poängterades var att lärarna anser att de har frihet att lägga upp sitt arbete själva. Bilden ovan illustrerar denna frihet- min sommaroffice. Hur många kan skryta om liknande?

Mike Jagger hade rätt:: "You can't always get what you want"

Jag önskar att jag hade en bra förklaring. En bra anledning till det här antiklimax skulle uppskattas. Jag önskar att min förklaring skulle låta mer dramatisk och mer tung.
Det vore skönt att kunna säga att jag fick avbryta loppet på grund av att jag kollapsade några ynkliga meter från mållinjen eftersom sprang så fort så jag sprang ikapp grupp 1.
Eller att jag var tvungen att stanna för att återuppliva en man som har fått fått en hjärtinfarkt. Eller att jag blev akut inkallad för att medla i Israel-Palestina konflikten.

Men... jag har endast ytterst tråkig och extremt oglamorös förklaring till att jag fick avbryta loppet och sätta mig i bussen för "brutna löpare" a.k.a bussen för losers. Jag fick ett helt vanligt panikanfall. Och som känt, går det inte så bra att springa och andas i en påse samtidigt (man ser ful ut på bilderna som tas av fotografer längst med banan)

Helgens resultat: halva halvmaran, självförtroende minskade med 70%. Dagend ord: "Loser"

21.097494

Nu finns det ingen återvändo. Jag är rädd att misslyckas & jag brukar undvika saker som jag inte är bra på. Men den här gången tänker jag inte fly och gömma mig. Dessutom så spenderade jag en förmögenhet på nya träningskläder så det vore skamligt att låta bli springa Göteborgsvarvet imorgon.

Jag kan inte göra så mycket mer just nu: jag har ätit kolhydrater, jag har gjort en musiklista för min mp3 spelaren, jag har studerat banan och har lagt upp strategin. Visst, jag kanske kunde tränat mer men jag är ganska nöjd ändå.

Min syster föreslog att om jag märker att det är för tungt kan jag gömma mig i Slotsskogen och sedan dyka upp vid mållinjen. Just nu känns det inte som ett alternativ men imorgon... vem vet?

Run, Alice, Run

Avundsjuk... jag är så avundsjuk...

Bara på några få dagar fick jag se fiktiva doktorander i två olika tv-serier.
Den första var Hanna West- ett 14årig ont underbarn som läste pre-med och undervisade i kemi. Tjejen lyckades lura CSI utredare två gånger, klara av familjeproblem och fixa forskarutbildningen. En stor applåd.

Den andre var dr. Spencer Reid (i bilden) från "Criminal Minds" som just nu håller på att jobba på sin fjärde (!) ph.d. Han har doktorerat i matematik, fysik och den tredje förkunnades inte i serien. OK. Är man ett geni så kan man säkert fixa det men... Med tanke på hur lång tid det tar att publicera en artikel, hur lång processen med att få artikeln godkänd kan vara, har jag svårt att tro det... Det låter helt enkelt för bra.

Eller så är jag bara avundsjuk. Fruktansvärt avundsjuk.

Alice 007

En varm skön lördag i maj.

Jag, min man, min syster och hennes sambo sitter i en bil på en idyllisk ö i skärgården och väntar på färjan. Vi är glada, skrattar, skämtar. Luften är ful av körsbärsblom och är lite berusade av sommarförväntan, glädjen av att kunna umgås, godis-och läskdoften i bilen samt värmen utanför. Vi sätter på musiken på en hög volym, sticker ut armar och ben genom fönsterrutor, skrattar och tar roliga bilder på varandra.

Plötsligt säger jag "skit", gömmer mig bakom min mans axlar, sätter på mig gigantiska syrans glasögon och sjunker ner i bilsätet.
Jag känner mig lite som en hemlig agent (ja ja... jag tittade på "Bourne Ultimatum" igår) och tittar på världen genom gigantiska solbrillor.

Två av mina studenter går långsamt förbi bilen.