Enigma

Studenter kan vara som gåtor. Jag har svårt att förstå vissa av dem, de är svåra att begripa.
Här kommer några exempel från idag:

Varför har så många studenter svårt att förstå att de måste skriva sitt namn i själva inlämningsuppgiften?
Det räcker inte att de kallar sina filer för Anna Andersson, Kal-El eller Darth Vaders assignment. Skriver jag ut deras arbete så står inte deras namn någonstans och jag måste genomföra värsta detektivarbete för att kolla vem som skrev vad.

En annan gåta är hur plagierande studenter tänker. Tror de att lärarna inte har olika verktyg att kolla upp varifrån texter är kopierade? Tror de att vi som läser deras arbete inte kan googla fram den där bloggen som de kopierade?
Det orsakar otroliga mängder arbete för mig och tiden ägnas åt att hitta internetsidor som var deras ordagrann "inspirationskälla" istället för att ge en bra och detaljerad feedback för resten av studenter.

Jag kan inte förstå varför studenter skickar in EN mening som ett svar när uppgiften kräver att göra en ingående jämförelse av två managementteoretiker och föra en analytiskt resonemang kring deras teorier. De skickar in ett svar som är kortare än själva frågan men jag måste skriva ut det (det är inte lätt att veta att svaret innehåller ingenting innan man läser) och sedan skriva en förklaring till det betyget.

Eller vad sägs om student som väljer att skicka in sin inlämningsuppgift SKRIVEN MED STORA BOKSTÄVER?

95

95?
95 vad?
Nej, det handlar inte om E.E. Cummings boken "95 Poems"
Nej, det handlar inte om americium vars nummer i det periodiska systemet är 95
Och nej, det är inte 95 dagar kvar till jul. Julen blir betydligt tidigare än så.

95. Så många inlämningsuppgifter jag ska rätta till på fredag.

Neverending story

Som student hade jag ett annat förhållningssätt till kurser som ges av mitt lärosäte. Efter inlämningen av sista uppgifter eller efter att tentaresultatet har blivit känt var kursen slut. Finito. The End. Over and out. Punkt. Kонец.

Nu när jag jobbar som lärare så är det inte alls så. Efter en viss tid var jag tvungen att erkänna att kursen aldrig tar slut. Jag sätter betyg, rapporterar in det i Ladok och för en liten stund inbillar jag mig att jobbet är gjort. Och jag tror på den här fina illusionen tills den första försenade inlämningsuppgiften hamnar i min mejlbox. Sedan kommer en till. Och en till. Någon var sjuk och inte kunde lämna in i tid, någons hamster har varit sjuk (jag skojar inte)och därför kunde inte personen vara med på redovisningen. Någon bråkade med sin sambo, någons barn åt upp en otrolig mängd av modelleran eller "två underliga saker inträffade under natten innan".

Egentligen spelar det ingen roll vilken ursäkt som ligger bakom, resultatet är alltid desamma- det är JAG som sitter med dessa inlämningsuppgifter lång efter kursens slut. Och låt oss inte glömma alla omtentor! Och omtentans omtenta. Och en omtenta på det.
Så jag har insett att kursen som går i läsperiod 1 är inte alls slut när läsperiod 2 börjar. Eller 3 eller 4...

Och kursen startar betydligt tidigare än dess första introduktionsföreläsning. Studenter mejlar om kursen, frågar saker, vill veta allt i minsta detalj långt innan kursen börjar. Och jag är inte ensam om att uppleva det så.


Det finns ingen tydlig punkt när det börjar, ingen tydlig avslutning. Bara en hel del jobb där emellan.

Undervisning är en riktig neverending story

Why Can't We Be Friends?

Om någon söker mig på Facebook har de riktigt svårt att hitta mig. Jag har ställt in min "privacy" till max. Jag borde inte komma upp i sökningar, folk får inte se "mina vänner", de får inte se min profil osv. Innan jag började undervisa, var jag betydligt mer offentlig men sedan tog jag ett beslut att bli mer osynlig och inte så kontaktbar.

Jag vet att mina studenter försöker hitta mig där (de berättade det för mig), jag vet att mina kollegor upplever att det är konstigt när befintliga och f.d. studenter "pokar" en eller ber om att "bli vänner". Så jag försöker att undvika sådana situationer. Jag har ingen lust att studenter ska läsa i min status att "Alice is jumping on the couch" eller läsa en konstig konversation mellan mig och en gammal klasskompis.

Men förfrågningar om att "add me as a friend" kommer ändå. Då och då får jag ett mejl om att "Let's be friends" och liknande.  Sådana mejl kommer oftast från en viss studentgrupp och jag raderar dem konsekvent utan att besvara dem.

Det är möjligt att John Keating från "Dead Poets Society" eller andra exemplariska lärare skulle "add'a" sina studenter på Facebook. Men jag väntar med det. Så länge känner jag mig inte bekväm med att ha studentkontakt utanför jobbet. Det beror säkert på att jag har ganska lite erfarenhet och känner att det krävs lite för att min fasad som en allvarlig lärare skulle raseras.

Och det finns andra anledningar. Till exempel, så vill jag inte tvingas betygsätta mina vänners tentor.

Eller vad sägs om den här anledningen- Dude, jag kommer inte ens ihåg hur du ser ut (har man 70 studenter så kan det vara svårt att memorera allas namn och ansikten) så varför skulle jag vilja vara vän med dig?