Icke glamorös, smittande & isolerad doktorand

De senaste dagarna har jag gjort saker som jag har aldrig gjort i Sverige innan.

1.Gick till närbutik för att köpa godis iklädd i mysbyxor.
Det finns ingen ursäkt. Jag försökte ursäkta mig med att det är mindre än 100 meter dit så det är faktiskt mer effektivt att gå dit utan att byta om. Men faktumet kvarstår. Jag visade mig ute i mysbyxor. Innan jag kom till Sverige skulle jag aldrig gjort det. Men nu är det bara erkänna att livet i den här lilla staden har tagit kål på min glamorfaktor.

2. Tar penicillin.
Jag verkligen längtade till det där penicillinet eftersom jag var hängig och kände att jag hade någon konstig infektion i kroppen. Läkarens dom blev Streptokock A. & en liten burk med vita piller.
Jag har hört många saker om hur svårt det är att få tid på vårdcentralen och att det krävs mycket för att få antibiotika. Men det var inte svårt alls. Mina kära streptokocker måste har varit en bra anledning.

Mina bakterier är starka just nu så jag jobbar hemifrån i några dagar.


Så jag är en smittande och isolerad doktorand. Och totalt oglamorös (se punkt 1)

Great Expectations & Pride and Prejudice

Idag tänker jag i nya banor igen. Jag blir tokig!

Handledaren sade att det är helt ok att ändra inriktning och vela fram och tillbaka... MEN

jag tror inte att han menade att man ska hitta på nya saker och nya möjliga ämnen VARJE dag.

Det konstiga är att jag är den som inte brukar kasta sig hit och dit. Jag brukar inte agera på ett sådant osäkert sätt i det "riktiga" livet. Så varför gör jag detta nu?

Jag tror att jag håller på "omdefinieras" av världen. Och samtidigt omdefinierar jag världen.
Det var kanske inte helt oväntat. Plötsligt en dag får man ytterligare ett namn som människor använder när de pratar och tänker om dig. "Doktorand".

Jag vet inte riktigt hur detta ska smälta ihop med resten av mig, att det bli något naturligt, något som tillhör mitt universum, något som jag känner mig bekväm med och något som inte framkallar ångest i miniformat varje gång någon kallar mig det.

Jag vet att det handlar om förväntningar. Det är just dessa förväntningar som oroar mig.

Vad vet jag nu? Jag vet att mitt hem är "organisation", inte styrning, inte finansiering. Not my cup of tea, helt enkelt. För hårt. Får långt ifrån mig.
Inte mitt land. Jag blir helt vilsen där och även om någon skulle ge mig en karta över det landet, skulle jag inte hitta rätt där.
Det är som när man är på en dejt och frågan "vad gör jag här?" dyker upp. Då hjälper inga kartor eller kompasser för då saknas viljan att vara där.

Jag vet att jag inte kan skriva normativt eftersom det känns helt främmande för mig. Jag vet att jag älskar symboliskt och postmodernistiskt perspektiv. Jag vet att jag vill skriva om mjukvaruutveckling. Så hur smälter jag dessa saker ihop?

Idag är jag på jobbet och an inte riktigt säga att jag är produktiv. Det var betydligt lättare hemma. Där lyckas jag gå in i någon sorts dimma och bara köra på. Jag vet inte varför det inte fungerar på jobbet.

Att försöka återskapa den omgivningen som finns hemma är nog inte riktigt lämpligt här på jobbet. Jag har svårt att föreställa mig själv sittandes i mjukisbyxor, med en penna bakom örat och en i hårknutet. Jag undrar hur kollegor skulle reagera om jag skulle tända värmeljus på kontoret och envisas dricka te från en väldigt liten kaffekopp med påmålade rosor och som ser ut att vara tagen från J. Austens "Pride & Prejudice ".

J.Austen just i den boken säger att " It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."

Med tanke på mina egna försök och plågor att hitta något bra ämne, skulle jag våga påstå att
"It is a truth universally acknowledged, that a ph.D student must be in a want of a good subject "

Anteckningar i marginalen & den vilsnes vandring hem

Det är otroligt hur det flyter på när man hittar ett intressant spår. Sitter hemma vid mitt köksbord och läser. Åt en försenad frukost eftersom jag var så inne i läsningen så jag glömde mina rutiner. Det känns riktigt bra att bara försvinna i ämnet, vända sida efter sida, skriva ner det som känns intressant. Det finns ingen frustration, ingen irritation över att man inte förstår eller över brist på sitt eget engagemang.

Det låter töntigt men det ämnet som jag läser om du känns som "mitt". Lite som att komma hem och ta av sig skorna, slänga sig på soffan och pusta ut. Nu känns det att jag kan ha en intern dialog, ett litet samtal i huvudet med dessa män och kvinnor vars böcker jag läser.

Jag vågar skratta åt visa meningar, till ex.

"Utifrån det modernistiska perspektivet ser man istället kunskap om kulturen som ett redskap för ledningen, och kulturen ses som variabel som kan manipuleras i syfte att öka sannolikhet för att andra i organisationer ska kunna uppnå de önskade prestationsnivåerna" (Denison i Hatch)

eller

"Denna grupp forskare menar att om kulturen påverkar beteende genom normer och värderingar bör det vara möjligt att styra organisationens normer och värderingar på ett sådant sätt att man mer eller mindre kan garantera att vissa beteenden och andra prestationer i organisationen blir en följd av denna styrning" (Hatch)

Jag skriver "Hi hi" i marginalen bredvid sådana meningar eller ritar :-)

Och själva glädjen i det här fallet ligger inte i bristfällig argumentation (min egen åsikt) men i själva faktumet att jag känner att jag vågar skratta, vågar ifrågasätta.

För mig säger det att jag känner mig trygg.
Kanske för att jag hittade hem?

Eller åtminstone känner att jag är på väg dit.

Oväntad glädje

Ibland blir det så helt oväntat. Fanns inga antydningar, inga tecken på att det ska inträffa. och så händer det.

Sitter hemma och läser en bok om organisationskultur.: "...tre distinkta perspektiv inom studiet av organisationskultur, nämligen integration, differentiering och fragmentering..." Jag lyfter ögonen mot fönstret och ser det.

Det snöar.
Det är första gången den här vintern
Glädje. Fullkomlig.
Sedan infinner sig lugnet & lättnad

Nu tar jag på mig skorna och går ut för en minut. För att rensa själen.

Pinsamt

Min handledare ringde till mig i förra veckan. han verkade vara supertrevlig och det var riktigt skönt att prata med honom. Jag blev lugnare efter det samtalet. Men... Det fanns en sak som jag sade och just nu är jag irriterad på mig själv. Pucko!
Jag berättade att jag ville skriva om mjukvaruutvecklingen för att jag tyckte det är ett intressant ämne. Handledaren frågade varför jag var intresserad för det. han undrade om jag syslade med programmeringen. Och vad svarar jag? (Det är så pinsamt). Jag säger:

-Nej, jag har aldrig sysslat med det men min man är en programmerare...

Vad? Hur kunde jag säga så?
Saken är att det är verkligen min mans förtjänst att jag är intresserad av saken. Vi brukar prata om det hemma, han berättar om något, sedan kommer jag men mitt "ekonomperspektiv".
Men det kom ut så fel.

Nu sitter jag och tänker på hur min handledare ser på mig som någon desperat housewife som inte har något intresse utom att baka muffins och intressera sig för sin mans intressen...

Kär?

Jag fortsätter att kämpa. Läser artiklar, ritar på whitboard, diskuterar med folk. Jag ska komma fram till något.

Jag inser att jag måste älska forskningsområdet jag ska ge in mig på. Jag tror att jag måste vara kär i den, gå som på rosa moln och tro att ämnet är så viktigt för hela världen ;-)

Eller?