Doktorandledighet och mina hjältar

Nu är jag trött. Jag har slitit den senaste månaden som en slav, jobbade tre av fyra senaste helger, jobbade alla röda dagar och klämdagar. Jag var tvungen. Jag jobbade igenom två förkylningar, jag ställde klockan så jag skulle vakna tidigt på lördagar och söndagar. Jag är trött och utmattad och kunde inte komma ihåg vilken månad och år det var när jag fyllde i papperna på vårdcentralen.

En kollega till mig ville boka in nästa möte på onsdag, alltså Sveriges nationaldag, en röd dag. En ledig dag. När jag påpekade detta fick jag veta att "Doktorander har inga lediga dagar". Jaha. Tack, det har jag fått smaka på.

Men, ärligt talat, varför den här inställningen? Jag har träffat flera som har sagt så, vissa har antytt att det är högst olämplig tid att få barn under doktorandåren och att man ska helst vara singel. Men jag kan inte riktigt förstå varför man anser att doktorander inte ska ha lediga dagar och varför man ska slita som ett djur under den här tiden.

Är det för att det arbete vi utför livsviktigt? Men, ärligt talat, är inte det lite att överdramatisera och lägga alldeles för stor betydelse i sitt arbete?
Är det verkligen något att skryta med att man har jobbar under alla lediga dagar? Ligger stort värde i det? Jag menar, vi är inga superheroes som måste rädda världen och därför måste jobba hela tiden.

Jag är inte stolt över att jag fick jobba alla helger, jag tycker att det tyder på en dålig planering från min sida. Inget att skylta med. Inget att vara stolt över. Själv hämtar jag inspiration från och vill likna de kvinnliga doktoranderna på mitt jobb som har stora familjer, är supersmarta och intressanta, sköter sitt jobb och har fritidsintressen som dans och musik. De lyckas ha ett liv som inte går att sammanfatta i ett ord ”doktorand”. Deras liv är så mycket mer än bara doktorand.

Det är verkligen något att vara stolt över.

Doktorandplåga

Jag transkriberar intervjuer fortfarande. Det är omänskligt… jag hörde att man utsätter för tortyr folk genom att sätta på vitt brus i högtalarna och spela det timme efter timme… Vitt brus? Tvinga folk transkribera intervjuer istället… det ÄR en riktig tortyr.

Glass i stora lass

Nu har jag suttit flera dagar i sträck och transkriberat intervjuer. Det var en mardröm som pågick under Kristi himmelsfärds dag, under fredagen (på jobbet var vi endast tre personer), under lördagen och söndagen. Och igår. Och jag har en intervju idag. Det är ett arbete som ger ingenting för själen. Jag hör fortfarande röster i huvudet (!) och det gör ont i öronen pga. hörlurarna. Ren plåga!

Igår unnade jag mig en glass från närbutiken. Jag gjorde ett politiskt inkorrekt val och valde glassen ”Girlie”, den som orsakade den stora jämställdhetsdebatten med tanke på dess namn, färg och glitter i pinnen. Så det bästa med den glassen var just att jag kände mig ganska busig och könsrollsbunden när jag köpte den. Vilken besvikelse! Smakade parfym och kändes som man åt rosa fett.

Då började jag fundera: om glassen för flickor ska vara rosa och ha glitter i pinnen, hur ska doktorandglassen se ut? Kanske den ska vara en gigantisk portion med många kulor i bägaren, så att man börjar fundera på en gång ifall det är möjligt att äta upp den inom en rimlig tidsperiod. Eller det kanske ska vara sådan som man bara slickar, slickar, slickar men den minskar inte? Och varför inte riktig fet gräddglass som innehåller 1500 kcal per portion och heter ”Ångest”?

Doktorandtårta

Jag känner mig som en tårta som alla vill en ha bit av...

Kontrollerad av inboxen

Min inbox styr mitt liv. Otrolig kraft min inbox har.

Jag kan planera min dag, börja med att jobba enligt planen men det räcker med att jag kollar en enda gång i inboxen så raseras all min agenda. Min inbox bestämmer över mig, den ändrar mitt schema, den gör mig gråtfärdig, den jävlas med mig.

Idag (av alla dagar!) får jag mejl om att jag måste skicka in kursutvärdering ”med vändande mejl” och fylla i en enkät, annars hotades jag att få en personlig påminnelse. Och låt oss inte glömma riktiga och viktiga mejl som berör mitt samarbete med en annan forskare, som handlar om företaget jag ska bedriva min forskning på. Jag skriver, svarar, skickar men den fylls på med andra saker som måste åtgärdas omgående. Jag skulle gråta om jag skulle ha lite mer tid just nu.

Min förkylning underlättar inte saken heller och bidrar till min ynklighet. I ren desperation fantiserar jag om att min inbox slutar fungera så jag kan ta en lugn stund och faktiskt göra arbetet.

Doktorander on the Run

I helgen var jag i Göteborg och hejade på min man när han sprang Göteborgsvarvet. Själv vågade jag inte ge mig på att klara 21 km riktigt än men jag tror att jag kommer klara av det. För ett år sedan verkade milen som en omöjlighet men nu är det inga problem alls. Jag är ganska stolt över mig själv och min egen prestation det senaste året med tanke på att vem som helst som tittar på mig inser att jag är ingen löpartyp, snarare en soffpotatis gone wild.

På väg hem funderade jag att det finns vissa likheter mellan löptävlingar och doktorandår. För det första så är det tung, jobbigt och svettigt. Det går inte gena och ta en kortare väg för att det är något som ska klaras av och dessutom så tittar massa människor på så fusket skulle upptäckas. En halvmara kan likställas med licentiatavhandlingen medan doktorsavhandling är en riktig maraton. Familjemedlemmar och vänner står längst vägen, hejar på, skriker ”Kämpa! Kämpa!” & ”Du är så duktig” medan man själv gör ett taskigt försökt att le och tänker mest på ont i fötterna och krampande muskler. En liten paus vid vätskekontroll (helger, semester, föräldraledighet) men det är ingen lugn man känner just då när man står där och dricker ”Gatorade”, man är mest stressad över att tiden går förlorad, att alla andra springer förbi en och i tankarna har man alla kommande backar, trängsel och målgången. Man hoppas att undvika att hamna i sjukvårdstältet och man är så glad när allting är färdigt.

Helgen var helt underbar men lämnade ytterst lite möjlighet för att vila upp sig så jag ska försöka göra mitt bästa för att vara produktiv den här korta veckan.

Doktorandhalleluja

Nu är jag tillbaka efter ett intensivt arbete med en inlämningsuppgift som jag hade på en doktorandkurs. Jag satt hemma med en massa böcker kring mig och skapade ett kaos av min vardag och helg: jag skrev under arbetstiden, efter arbetstiden, under röda helgdagar. Jag skrev vid bordet, under bordet, i soffan och på golvet. Jag var trött, glad, irriterad, ledsen, inspirerad, uppgiven, desperat och upprymd.

Jag vet inte vad som händer när jag skriver… Det är som om jag kryper i ett något håll, skapar min egen liten kaos där inne och skriver. Det är ganska intressant att skrivandet blir så viktigt. Det verkar som att själva skrivandet har högst status på doktorandarbete, som om det vore någon religiöst upplevelse, akademisk uppenbarelse eller doktorandsakrament. Meningen som inleds med ”Jag håller på att skriva just nu…” får tyngd.

Det är ganska intressant att vi bestämmer om att en viss del ska vara det viktigaste i våra jobb. Läste en artikeln om sjuksköterskor som ansåg att deras ”riktiga” jobb att ta hand om patienter och därför tyckte de att all administrativt arbete var mindre viktigt. De som jobbar med programmering tenderar också att känna att just själva kodandet är det riktiga jobbet. Och doktorander? Skrivandet är en helig ko, utan något tvivel. Det är nog därför man uppfattar undervisning som något besvärligt och ser på den som ett avbrott i ”det riktiga” jobbet. Det är säkert en del i förklarningen till varför ” det är "fint" att forska men inte alls lika "fint" att undervisa” (för att citera Maria Abrahamssons kommentar till mitt blogginlägg ” Doktorandoskuld & Karate Kid”)

Men något magiskt är det. Det är ganska förtrollande att tankarna som i huvudet liknar tornado virveln blir så klara när de skrivs ner. Jag upplever någon sorts förtjusning när mina tankar blandas ihop med andras ord, när mina erfarenheter vävs ihop med andras livsvärdsuppfattningar och all detta förvandlas till en ny text. Och må vara så att texten inte är perfekt, saknar vissa referenser, bryggor eller att Hans Majestät Röda Tråden försvinner då och då, det kan ju fixas. Det som är magiskt för mig i den här processen är att få se själva texten och få en bekräftelse på att man fortfarande besitter förmågan att förvandla kaoset i huvudet till något som kan förstås av andra.

I Marie Antoinettes manér

En doktorandkurs i storstäder är helt underbart för någon som bor i en mindre stad, till exempel för mig. Det finns något magiskt kring det och något som jag njuter av så mycket det bara går. I det här ögonblicket befinner jag mig i Stockholm, sitter på kulturhuset, tittar på Sergels torg, fikar, bloggar och läser ”Mästaren & Margarita”- gör allt på en gång bara för att hinna med så många saker som det bara går. Jag har även hunnit vara på tre antikvariat och köpa en bok om Katarina den stora.

När jag började som doktorand hade jag ingen aning att det blir så mycket resandet för mig. Det är ganska pretentiöst av mig att ens försöka supa in storstadens atmosfär på några ynkliga timmar men det ingen lider av det, förutom mig själv när jag i försök att hinna se mycket. Även om jag har högklackade skor på blir det inte alls ”Sex and the City” glamour när jag svettig och trött efter två dagars intensivt arbete springer längst ner Drottninggatan bärandes på två oerhört fula väskor.

Däremot igår var det glamour på hög nivå. Tydligen så pågår det väldigt stor konferens i Stockholm just nu så nästan alla hotell var fullbokade och eftersom det inte fanns något annat tillgängligt fick jag ett superlyxigt rum som skulle dugt till Marie Antoinette: kristallkrona, burgundyröda gardiner med guldbroderier och matchande sängöverkast, gammaldags tavlor och en gigantisk kakelugn. Jag vet inte vad Marie Antoinette skulle ha gjort i det rummet men jag satt till mitt på natten och läste vetenskapliga artiklar om ”lean production” and ”agile programming”.

Själva kursen gick bra, det var intressant, givande och lärorikt men jag som vanligt var väldigt orolig inför den. Jag ska jämt vara nervös om vad folk ska säga och vad de ska tycka. Jag skulle inte kunna påstå att det är väldigt skönt att bli kritiserad och granskad och ibland undrar jag hur jag ska klara mig i den här världen med tanke på min rädsla inför att vara kritiserad. Frågan är ju inte OM kritiken kommer, frågan egentligen är hur hård den kommer vara, hur länge jag kommer gråta efteråt och hur länge den följande existentiella krisen ska hålla i sig.

Om jag ändå ska försöka vara mer sansad så tror jag att det gick bra, jag kände att mitt val accepterades och saker som sades om min text var väldigt vettiga och helt berättigade så jag är glad. Det blev ganska uppenbart att jag blev textblind och inte reflekterade kring vissa dimensioner.