The Shining

Dagen före midsommarafton är väldigt lugn. De flesta räknar med att ytterst få ska vara på jobbet idag: vissa har påbörjat sin semester, andra jobbar hemma, någon tar ut en ledig dag osv. Jag medvetet valde infinna mig på min arbetsplats eftersom det är så lätt att bli distraherad hemma just nu. Här, framför datorn på jobbet distraktionsmoment är ganska få och det säkert bidrog till att jag lyckades skriva färdigt en idé till en artikel och mejla den till min potentiella samarbetspartner.
Jag har även jagat spökstudenter (sådana som inte finns i Ladok men lämnar in uppgifter) och lyckats lösa ett mysterium kring detta.

Högskolan på sommaren liknar "Overlook" hotell från "The Shining": tomt, tyst, stora ytor utan människor. Ok, inga fula heltäckningsmattor och kollegor säger "Hej" eller "Whatz up"
till varandra istället för "Here is Johnny..." men har man livlig fantasi så lyckas man skrämma upp sig själv när man går genom den långa korridoren helt själv.

En mesig student

Jag menar mig själv såklart

Jag har aldrig ens kommit på tanke att ifrågasätta lärarnas bedömning och betyg.
Jag har aldrig sagt att jag förtjänar bättre betyg än den som var skriven av lärare.
Jag har aldrig gått till läraren med önskemål att få betygen höjd.

Även om jag har provat på båda sidor- student & lärare-har jag fortfarande inte den blekaste aning om vilka gudomliga makter får betyget att växa. Magisk dryck? Påskharen? Betygfén? (se bilden)

AAaaaAaaaaaaAAAAAAaaaaaaaaa

Kommer man tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen så är det lite konstig känsla man får i magen. Folk är glada att se mig, hälsar, frågar hur jag mår, säger att det är roligt att jag är tillbaka. På ett sätt är det trevligt men samtidigt är det ganska jobbigt. Jag vill inte uppmärksammas, jag vill bara vara som vanligt, kanske till och med vara lite osynlig.

Frågan "Mår du bättre nu?" gör att jag mår sämre. Hur ska jag besvara det utan att vara för besvärlig? Får man svara "Nej, faktiskt inte"eller "Det är skitjobbigt, tack som frågar"? Så det blir ett "ja" med sådant falskt leende. Det går inte berätta att på grund av utsättningssymtom har jag slagit mitt eget rekord i panikanfall per dag. Hur kan jag berätta att jag håller på att spåra ut mitt under mötet, när alla är där? Så jag sitter där med naglarna djupt inne i det fejka soffskinnet och försöker komma ihåg den djupa rösten från avslappningsbandet som säger "Du är avslappnad. Helt avslappnad" Avslappnad, my ass...

"Pimp my bitch up..."

Idag fick jag ta del av kursutvärderingen som studenterna lämnade in. Någon skrev att jag och min kollega var bra föreläsare och vi båda två är väldigt glada för det. Fast det var vissa saker som irriterade oss. Någon valde att beskriva oss som "trevliga", "med leendet på läpparna" etc. Nästan som i den där sången av The Temptations: " I've got sunshine on a cloudy day with my girl... " Nästan som en beskrivning av deltagare i någon skönhetstävling...

Jag är kluven. Jag skulle inte bli glad av att bli kallad otrevlig eller bitch men det motsatta sätter igång vissa tankar. Är det just dessa egenskaper jag vill att mina studenter ska uppmärksamma? Är det det som studenterna anser vara av stor vikt? Skulle samma ord användas att beskriva mina manliga kollegor? Beror det på mig eller på studentens inställning? Ska jag pimpa min bitchighet?

Mentala anteckningar

Ur dagens Expressen :

"Den formella promoveringsmiddagen för nyblivna doktorer är en stor högtid i det akademiska Lund. Men den högtidliga festen med drygt 500 gäster fick ett abrupt avbrott.
Professorn Tiina Rosenberg, 49, känd queerforskare och en av grundarna av organisationen feministiskt initiativ, chockade gästerna i fredags.
Mitt under à cappella-gruppen Last calls uppträdande med den humoristiska sången ”Folkets rättigheter” rusade hon fram till scenen. Rosenberg ropade ”fuck you, fuck you, fuck you!” åt musikerna och stormade därefter ut från lokalen inför den förvånade folksamlingen."

Om jag någonsin kommer bli färdig doktor & lägga fram avhandlingen (betoningen är extra stark på ordet "OM" just nu) måste jag se till att T.Rosenberg inte finns med på gästlistan.

Kan man få Tourettes syndrom på äldre dagar?
Handlar det om någon tradition lundensis som vi i bushen inte har hört talas om?
Eller handlar det om någon modifierad akademisk version av det välkända fenomenet "Party pooper"?