A B C D E F

Nu är jag trött. Alla tentor är rättade. Men det är inte bara de som är anledningen till den här nästan uppgivna tröttheten.
Nu får jag mejl av studenter som inte håller med med min bedömning.
Inte ens B duger längre...
Studenter som fick D meddelar mig att de hoppades på A. Eftersom de jobbade hårt, ska de ha bättre betyg.

Vissa dagar är inte speciellt roliga.
Inte efter att man har sutit och skrivit lång text som feedback till VARJE student. Jag har uppmuntrat, berättade om deras styrkor och berömde deras arbete som fick B. Men det duger inte.

Om jag ska betygsätta dagen så får den D.

Ont, det gör ont

Der föreligger en stor risk att man skickar en feedback som liknar ett kärleksbrev till en student som har fått A eller B på tentan. Efter en hög med underkända tentor är jag helt lyrisk, tagen och kär.

Just nu rättar jag tentor. Nästan 100. 98, för att vara exakt. Men jag avrundar min smärta uppåt . När en läkare frågar "Hur ont på en skala från 1 till 10 har du nu?", säger man inte 9,8. Man säger "10" och tittar ynkligt.

På mitt arbetsrum har jag två lådor med tentor, i den ena ligger icke rättade, i den andra ligger rättade. Jag äter lunch på mitt rum för att spara tid så jag kan hinna rätta dem i tid. Jag stannar längre på jobbet för att rätta den där högen. You get the idea. Snacka om att man är frestad att använda sig av stair grading method nästa gång. (Hittade den här)



Så ja, det gör ont. På en skala till 10? Definitivt 10.
Och det blir inte bättre när jag inser att ungefär hälften ska gå raka vägen till omtentan.

En version av "I will survive" tillägnas alla som rättar tentor.

And now they’re back
They’re in my face
I’ve got like 100 papers
to be graded in five days!
I should never have gone out
And I should never have partied
‘Cause now all this work I have
It’s all piling up on me!