Funderingar

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att ibland känns det att studenter förväntar sig så mycket omhändertagande som om de vore småbarn. Visst, min roll är ju att handleda men inte i den här utsträckningen som efterfrågas. Och definitivt inte i sådana frågor som jag har fått i min mejlbox. Vad har hänt med initiativförmågan? Vad har hänt med att undersöka saken själv lite innan man ber om hjälp (speciellt om svaret finns nedskrivet någonstans)?
Varför är de så rädda för att göra fel?
Ibland känns det att de försöker göra allt för att behaga läraren istället för att behaga sin egen behov av kunskap och nyfikenhet.
Visst, det gäller ju långt ifrån alla. Men ingen student borde vara så osäker, ingen ska behöva ha så detaljerade riktlinjer som inte lämnar något utrymme åt egna beslut och eget omdöme.

Vad är det vi lärare gör för fel? Uppmuntrar för lite? Ger för lite ansvar? *Funderar*

Hells Kitchen

Under en av kurserna ska studenter läser om olika fall och analysera dem utifrån marknadsförings, organisatorisk osv perspektiv.

Ett av fallen handlar om en sjukvårdsinrättning och där stod det att de bland annat sysslar med "hyvling av prostata". Jag har ingen aning om hur det går till men i vilket fall som känner jag mig glad att jag inte äter ost och därmed slipper använda osthyveln under vår fikastund på jobbet.

Koncentrationen är inte på topp. Jag borde rätta, jag borde vara effektiv men istället är min hjärna ockuperad av köksredskap.

Pappershögar (mina) och tårar (studenternas)

Det är så mycket att göra. Jag har högar med tentor och inlämningsuppgifter och på något konstigt sätt så har alla dessa högar måste bli rättade till samma datum.

Nu består mitt jobb av 100% undervisning och 0%forskning och det gör underverk för mina ångestnivåer. Även om det är mycket att göra så känns det positivt och inte ett dugg destruktivt.

I dessa högar finns allt: saker som man skrattar åt, komplicerade tankegångar, bra och djupa analyser samt väldigt ytliga svar på frågor.

Jag fick veta att någon av mina studenter grät för att det var så mycket att göra, en annan student berättade att det här tar upp all tid, tredje var hypernervös när h*n undrade om det var ok att lämna in uppgiften några dagar senare. Jag lyssnar på detta och förundras hur lätt deras liv blir uppsluckade av studier och hur lite distans de har till saken. Det är ju BARA en kurs. Det är ju inte livsavgörande, det är inte en hjärt- och lungräddningsutbildning. Det är BARA några teorier från förr, teorier från nu, män och kvinnor som tänkte och skrev om organisationer.

Jag vill inte att de ska gråta eller känna sådan frustration. Jag vill inte att de ska känna ångest över en kurs. Visst, jag vill att mina kurser ska vara krävande, att de ska tvingas tänka och jobba men jag är inte förtjust i tanken att studenter ska ha så negativa känslor kring sin utbildning.

Så jag försöker hitta balans. Jag vill inte bli en mjukis och låta folk komma undan utan att göra sin insats men jag vill inte heller vara en häxa och skrämma studenter.

Glad

Idag är en väldigt härlig dag. Studenterna var helt underbara, de hade så många idéer, ville prata och var diskussionsbenägna.

Nu ser jag fram emot deras inlämningsuppgifter, det kommer bli väldigt spännande att läsa.

Lite halleluja känsla, jag vet. Men kan man vara sansad om man upplever att man har väldens bästa jobb?