Febriga funderingar

Har man feber så är man berättigad till att ha konstiga tankar.

Så jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan verkligheten och fiktion när det kommer till kvinnliga forskare.

I "verkligheten" så är det synd om kvinnor i forskarvälden enligt den generella uppfattningen. Det är synd om kvinnliga forskare som har svårare att ta sig igenom olika strukturer, de hamnar i skuggan, de förbli utan Nobelpriset (snyft) osv. För att vara ärlig, så tycker jag inte om den här allmänna inställningen då en hel grupp framställs som någon sorts offer som måste uppmärksammas, belysas, dras ut i ljuset. Visst, jag håller med att alla jobbiga saker som jag nämnde innan förekommer i stor utsträckning men jag vill inte beskrivas som någon drabbad varelse. Give us some credit!

Men titta på fiktiva kvinnliga forskare. Var ska vi börja? Kanske med filmen "The World is Not Enough"? Vad sägs om Christmas Jones(!) som är "a doctor of nuclear physics who gets tangled up in the world of espionage"? Det är inte så himla trovärdigt att en tjej i hennes ålder är redan dr. Jones i kärnfysik. (När började hon forskarutbildningen? Det måste ha varit lång tid innan hon fick de där brösten som exponeras i hennes supertajta kläder under hela filmen)

Eller D.Browns fiktiva Susan Fletcher från boken "Digital Fortress" som beskrivs på följande sätt:
"He noticed that her strong hazel eyes seemed distant today, but her cheeks had a flushed freshness, and her shoulder-length, auburn hair looked newly blown dry. Trailing her was the faint scent of Johnson's Baby Powder. His eyes fell the length of her slender torso- to her white blouse with the barely visible beneath, to her knee-length khaki skirt, and finally her legs... Susan Fletcher's legs. Hard to imagine they support a 170 IQ, he mused to himself "

Men vad gör man om man vill varken vara en svag offer eller dofta "the faint scent of Johnson's Baby Powder"?
Jag har inga svar.

Idag tillhör jag ingen av dessa grupper eftersom jag ägnade mig åt undervisning (rättning) och därmed inte jobbat med forskningen, så jag kan inte tillhöra den första hårt jobbande men icke erkända gruppen. Så bye bye, Nobelpriset.

Men jag har även saboterat mina chanser att tillhöra den andra gruppen eftersom jag unnade mig en hel del godis. Bye bye, torso a la Susan Fletcher...