En sak som man får lära sig i kriminalserier och filmer om olika seriemördare är att förövaren har svårare att skada offret om han ser henne/honom som en person. Därför försöker alla dessa kidnappade kvinnor berätta om vad dem heter, hur många barn dem har och att de bakar muffins till baseballträningen tå tisdagar.
Och jag förstår hur det fungerar. Ju mer jag får veta om mina studenter, ju mer jag lär känna dem desto svårare har jag att vara bestämd, desto lättare blir det att rucka på olika deadlines, desto mer komplicerat blir det att vara krävande. Tillrättavisning blir inte alls någon powertrip som jag njuter av men snarare en ganska obehaglig stund fylld av deras rädsla och min besvikelse samt irritation.
De går hem, kanske lite lättade, lite skakade och har ingen aning om att jag sitter på mitt rum, alldeles varm och förvånad över mitt eget obehag av att tvingas ta rollen som förhörsledare och bestraffare.
Jag vill inte vara "good cop" eller "bad cop". Jag vill inte rynka på pannan och göra långa tunga pauser. Jag tycker inte att det är roligt att höja rösten eller läxa upp någon.
Vill jag uppleva det, kan jag titta på CSI, "Law and Order" eller "Cold Case". Och visst... undervisning ska inte likna "Teletubbies", allting kan inte vara så ljuvligt och prydligt som i "Lilla huset på prärien" eller på tok för propert som i "7th Heaven"
Jag hoppas att det finns något mittemellan...
2 comments:
Tak for en interessant blog
Tack för kommentaren. Det är riktigt skönt att få höra att bloggen är intressant. Och det är riktigt inspirerande- nu blev jag sugen på att skriva ett nytt inlägg
:-)
Post a Comment