Doktorandens superkraft

Efter att jag har tittat på ett avsnitt av Heroes började jag fundera lite. Storyn är ganska underhållande: vanliga människor som upptäcker att de har övernaturliga egenskaper som att kunna flyga, gå genom väggar, bli osynlig, regenerera, radera minnet osv. Bland annat så finns det killen Hiro som kan mixtra med tiden, kan åka fram och tillbaka i den. Ganska fiffigt, eller hur?

Jag på fullt allvar vill hävda att jag delar den här superkraften med Hiro. Jag tror att jag fick den här kraften den dagen jag blev antagen till forskarutbildningen. Till exempel just nu måste jag skriva abstract till en artikel eller avhandling som inte är skriven än. Annars är abstract det sista man brukar skriva men nu måste jag åka fram i tiden till den dagen då avhandlingen är nästintill färdig (Oh Happy Day!) och snabbt skriva ihop sammanfattningen av min avhandling. Så nu åker jag fram i tiden… Blundar och när jag öppnar ögonen så är jag där, alltså i framtiden. Vad händer?

Min man är fortfarande ihop med mig efter alla dessa (hund)doktorandår. *Lättnads suck* Han kommer från jobbet och har hämtad barnen från dagis på väg hem, eftersom jag inte har tid med sådant just nu. Jag håller ju på att avsluta min avhandling och skriva ihop sammanfattningen. Jag är superstressad och allting runt mig tyder på det: massa papper liggande runt, högar med böcker & godisskål (tydligen även då hävdar jag bestämt att socker hjälper mig att hålla ut i kaoset). ”Puss på dig älskling”, ”Oj vilka fina teckningar ni gjorde på dagis” och sedan sätter mig igen framför datorn och snabbt trycker på tangentbordet (efter alla dessa år har jag blivit supersnabb och bra på det). Abstract.

Nej, allvarligt. Jag blir riktigt stressad av att göra den här uppgiften till doktorandkursen. Det känns att det tar emot. Det är svårt att skriva en sammanfattning på X antal årsarbete utan att riktigt veta vad det var för arbete jag gjorde under den där tiden. Men jag antar att med mina doktorandsuperkrafter borde jag klara av det.

Frökens "Aldrig" bra dag

Det finns jobbiga dagar. Och sedan finns det bra dagar då alla problem löser sig på en gång. Idag var det en bra dag.

Idag har jag kommit överrens med en professor om en artikel som vi ska skriva tillsammans. Och eftersom jag har ytterligare en överenskommelse med en annan forskare om en annan artikel, kom jag fram till att jag ska skriva en sammanläggnings lic-avhandling.

Helt otroligt. Att jag ska skriva sammanläggnings lic. Jag? Som sade från första början att jag tänker aldrig skriva sammanläggningsavhandling. Jag borde lära mig att aldrig säga ”aldrig”. Jag får äta upp det varje gång. Det slår aldrig fel. Till exempel, när jag gick ut gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle studera mattematik igen och hamnade på en utbildning där s.k. högre matematik ingick. Så till slut fick jag lära mig alla dessa integraler, derivator på en riktigt avancerad nivå.

Jag har till och med sagt att jag inte skulle vara ihop med en datanörd och nu har jag levt ihop i många år med en underbar man som programmerar för nöjes skull på lördagar, en som läser sci-fi och fantasy böcker som har svärd, drakar och modiga riddare på omslagen, en som vet vilken laptop man ska köpa, en som drar långa sladdar i lägenheten för att koppla ihop alla möjliga apparater och en som säger ”man skulle kanske skriva en liten applikation här” minst en gång i veckan.

Och bara två månader tidigare under en doktorandkurs har jag sagt att jag inte tänker skriva en sammanläggningsavhandling och nu verkar det vara väldigt bar strategisk lösning för mig. Ibland undrar jag om jag inte har några magiska krafter… Jag kanske borde säga ”jag tänker aldrig bli färdig med min avhandling inom 5 år” och då skulle jag kanske vara färdig inom fem år.

Det intressanta är att alla gånger då jag gjorde det som jag trodde jag skulle aldrig göra hade jag faktiskt väldigt roligt under tiden. Oavsett om det gällde lösa krångliga matteuppgifter eller kyssa en snygg och snäll datanörd. Så jag tror att jag kommer ha riktigt kul med att skriva licentiaten i en artikelform.

Och som grädde på mosset slapp jag åka på en konferens som jag inte ville åka på.

Barfotaforskare & inga referenser

Jag känner mig inte ”on top of things” och det gör mig stressad & irriterad. Jag brukar ha koll men just nu befinner jag mig i någon sorts svacka som liknar ett stort svart hål. Jag försöker infinna mig i det här tillståndet, göra lite mysigt i den här doktoranddepressionen men det är inte så mysigt. *Ysigt…ysigt… sigt.* Som ni ser, det till och med ekar i det här mörkret.

Det finns inget som dämpar den här ångesten bättre än en löprunda längst havet eller hårt jobb och eftersom det inte går att springa jämt måste man jobba då och då. Så jag jobbar. Det finns gott om saker att jobba med: förbereda sig till doktorandkursen, skriva tidsrapporten, läsa igenom 500 artiklar (ok, jag överdriver lite), planera lite inför mötet med Det Stora Viktiga Företaget, göra 2 handledare glada, hitta ett sätt att inte tvingas åka på en konferens då jag måste göra alla andra ovanstående saker.

Just nu läser jag en bok ”Att forska i praktiken” av M.Mattsson. (I min blogg avstår jag fullständigt från både Harvard- & Oxfordsystem för referenser. Högst ovetenskapligt, jag vet)

Där hittade jag en rolig beskrivning av olika forskarroller. Det kändes ganska underhållande att läsa om dem på en sen fredagskväll (!). Enligt M.Mattsson så finns det bl. a. dessa forskarroller:

• · Universitetsforskaren – lojal mot vetenskaplighet

• · Amatörforskaren – forskar på egen hand

• · Sanningssökaren – eftersträvar herreväldesfri kommunikation

• · Dialogforskaren – stimulerar andra att reflektera kritiskt

• · Barfotaforskaren - söker levnadsvisdom

Och jag (som är riktigt egocentrerad person som jag är) tillbringade halva fredagsnatten med funderingar ifall jag kan benämna mig som ”barfotaforskaren”. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig det, men på lördagsmorgonen tillhörde jag verkligen ”en trött doktorand” kategori.

E. Goffman (ingen referens den här gången heller) säger att ”when an individual plays a part he implicitly requests his observes to take seriously the impression that is fostered before them”. Alltså nu måste jag välja en roll som jag ska spela och hoppas att folk tar mitt skådespeleri på allvar. Jag bara älskar Goffmans teori om ”performance”, ”dramatic realization” osv. eftersom han lyckades avdramatisera våra vardagsroller med hjälp av just dramatermer. Kom igen nu, alla vi är med och spelar olika roller: VD, lektor, bandman, doktorand, lärare… men den vetskapen känns vardagen ganska rolig, eller hur?

Så nu återgår jag till min roll som en bekymrad doktorand och hoppas på att folk tar mitt skådespeleri på allvar.

*Fixar fram en rynka i pannan, ritar oförståeliga bilder på min whiteboard & trycker på tangentbordet frenetiskt*

Dr Faust & Extreme makeover

Det närmar sig. Det är oundvikligt. Läskigt. Otäckt. Klassträffen.

Snacka om ångest. Thomas Holmes and Richard Rahe har gjort sitt stress skal men det står ingen klassträff där. Fast den borde finnas med där. Kanske någonstans innan skilsmässan men definitivt över ” Trouble with Boss 23” och ” Trouble with In-Laws 29”.

Klassträffen efter 10 år innebär att man måste summera alla dessa 10 år till något flashigt a la PowerPoint presentation. På ett sätt är jag väldigt lugn, jag är nöjd med det som jag har gjort under dessa 10 år. Jag har haft många förändringar, många intressanta vändningar, jag har gjort många saker som jag är stolt över.

Jag känner mig väldigt nöjd med mitt liv som doktorand och jag skulle definitivt inte vilja byta mitt jobb med någon annan. Man tror att i och med att jag har den här känslan borde jag vara lugn och cool. Men så är det inte. Detta beror på en mening som en av mina klaskamrater skrev på klassens hemsida. Hon skrev att hon inte trodde att just jag skulle kunna bli forskare. Nu sitter jag och tänker på varför hon inte ansåg mig vara ”ett forskningsmaterial”. Vad hade hon egentligen för förväntningar på mig? Vad är det i min personlighet som gör att folk inte kan föreställa mig som en doktorand? Betedde jag mig på ett ”icke forksningsaktigt” sätt? Vad kan det vara då? Var jag för oseriös? För glad? För ”humanistisk”?

För många år sedan blev jag nästan lovad av många ett författaröde. Och nu är jag en ekonom. Folk föreställer sig att jag är en sådan redovisningsekonom eller att jag vet vilka aktier man ska köpa. Det går inte ihop för dem. Det är ganska sorgligt att folk har så tråkig och definitivt ensidig bild av ekonomer. Speciellt är detta tråkigt för ekonomer som faller utanför den bilden.

Många från min barndom och ungdom tycker att det är konstigt att jag blev en ekonom. Tydligen är det också konstigt att jag blev en doktorand. De måste tro att jag har genomgått någon själslig extreme makeover, att jag opererade bort den humanistiska läggningen och den konstnärlig ådran. Nu tror de att jag saknar en del av min själ, som i en sann Faust anda såldes den till den onda och hänsynslösa Ekonomiska Fakulteten.

Så nu sitter jag och funderar på den här klassträffen. Innan träffen ska jag ha en klar strategi för att bemöta dessa anklagelser om ”icke forskarmaterial”, jag ska vara lugn och utstråla ett enormt självförtroende och pondus, jag ska veta exakt vad som behöver sägas så alla tvivel kommer försvinna i samma ögonblick jag kommer in i klassträffen iklädd i en dyr ”powersuit”.

Och så ska jag också gå ner 10 kilo till dess ;-)