Doktorandoskuld & Karate Kid

Som doktorand blir man medveten om olika saker. Till exempel, inser man så småningom viken affär avhandlingsskrivandet är eller man lär sig hur man läser artikeln nästan i ljusets hastighet (abstract, nyckelord, titta igenom och sedan slutsatser). Man inser sina begränsningar, sina svaga sidor, sina otillräckligheter. Som om det inte vore lagom deprimerande insåg jag ytterligare en sak om mig idag. Jag lyssnade på en intervju som jag genomförde innan och insåg att jag har riktigt hemsk min röst är att lyssna på. Jag tycker att det är riktigt obehagligt att höra min egen röst, mitt skratt (som låter snarare som om jag andas med punkterade lungor) och min röstintonation. Det blev uppenbart att jag definitivt inte kan ägna mig åt en karriär som radiopratare ifall dessa planer på att bli doktor inte blir verklighet.

Idag var tydligen en dag för obehagliga insikter eftersom jag lärde mig en sak till. Det är så att reglerna ändrades och nu måste alla doktorander få poäng i högskolepedagogik innan de kan ge sig på att jävlas med ”eager young minds” (som John Nash skulle säga). Det där med pedagogiken verkar inte vara någon hit hos doktorander så många suckar och himlar med ögonen när ämnet kommer up på tapeten. Så idag berättade en kollega ett skämt som tydligen florerar på vår institution. Ursäkta språkbruket, jag försöker återge så detaljerad som möjligt: ”Högskolepedagogik är som kn*lla: antingen är man bra på det eller inte.” Nu är det så att jag är en pedagogisk oskuld så snacka om pressen man känner på sig efter sådant uttalande. Jag har prestationsångest jag och bävar när jag tänker på vilka förväntningar som finns på mig! Tänk om jag inte är bra alls? Om jag gör bort mig första gången, finns det inget hopp för mig? Jag hoppas verkligen att jag är en naturbegåvning på detta eftersom om påståendet är sant kan man inte riktigt förbereda sig: antingen har man det i sina doktorandgener eller inte. Eftersom min färdighet som högskolepedagog inte kan läras enligt den här teorin, tänker jag slopa mina planer att titta på alla inspirerande filmer om lärare. Så filmerna ”Dangerous Minds”, ”Karate Kid”, ”Wonder Boys”, ”Dead Poet’s Society” lämnas tillbaka till videobutiken utan att jag har analyserat dem.

Det är ganska sorgligt att ge upp dessa planer och drömmar eftersom det var så fint i min föreställningsvärld när jag lärde mina studenter att ”Wax on, wax off”

Utskälld av Sean Connery

Jag har haft värsta mentala låsningen den här veckan. Två dagar kunde jag inte skriva något på den inlämningsuppgiften som närmar sig. Det var frustrerande, deprimerande och ju mer jag reflekterade om min irritation och låst situation desto mer frustrerad, arg och ångestfylld jag blev.

Det är ju bara en inlämningsuppgift till en doktorandkurs, inte en bok som ska vinna Augustpriset och översättas till 15 språk, så det vore riktigt riktigt pretentiöst av mig att kalla det för brist på inspiration men något liknande var det. Det tog emot varje gång jag satt mig vid datorn och tankarna vandrade iväg samma sekund som jag försökte läsa en artikel.

Och igår lossnade det. Jag bara började skriva. Jag tvingade mig. Jag sade till mig själv: ”Nu, Alice, skriver du av den här snubbens citat i ditt worddokument!” Jag föreställde mig att Sean Connery som spelade författaren William Forrester i filmen ”Finding Forrester” stod på mitt kontor och med skotsk brytning (som bara Sean kan) skrek ” Punch the keys, for God's sake! Punch the keys!”

En imaginär utskällning av Sean Connery fungerar tydligen alldeles utmärkt för mig, så jag har blivit med den icke produktiva ångesten och nu går med sådan spänning och pirr i kroppen när jag är i mitten av jobbet och idéerna kommer fram. Jag kanske borde ha en bild på Sean på kontoret så att jag känner att jag har hans ögon på mig hela tiden.

”Punch the keys, Alice! Punch the keys!”

Missionärdoktorander & akademiska frallor

Idag har jag besökt "den riktiga världen". Jag har varit på ett företagsbesök och genomfört en intervju. Jag kan inte riktigt säga att jag älskar att genomföra intervjuer eller snarare anordna dem. Det är ganska omständigt att boka in intervjuer, det känns som att jag ber om nåd hos företagare när jag ber om en timme av deras tid samtidigt som jag måste vara lite pushig & påträngande när jag vill komma dit och har absolut ingenting att erbjuda dem. Även dörr till dörr försäljare har något att erbjuda (dammsugare för 15 tusen) men när jag ska be om företagarens tid har jag ingenting att locka med, ingenting att ge. Till och med Jehovas vittne har sina tidningar och lappar med superidylliska bilder som de kan stoppa in i brevlådan medan jag som doktorand har ingenting.

Jag kanske borde ha något med mig? Vad skulle det kunna vara? Fralla som jag snor från fikarummet? En lapp med bilder på glada seniorforskare som kramar doktorander på ett kärleksfullt sätt? Ett slipsnål med högskolans logga? Ett intyg som säger "Om du ställer upp på en intervju idag, lovar jag att aldrig någonsin störa dig igen"?

Intervjun idag gick väldigt bra. Personen som jag intervjuade var pratglad, gav exempel på olika saker, var rolig, intresserad av det jag gjorde och verkade inte alls besvärad av att jag var där. Efter intervjun blev jag bjuden på fika med alla medarbetare och då fick jag tillfället att jämföra frukostfika som vi har på jobbet med fika som finns i "den riktiga världen".

Jag konstaterade att våra akademiska halvfrallor med ost och marmelad ser ganska fjuttiga ut i jämförelse med alla frallor i "den riktiga världen". De hade ju även skinka och salami!

Panik à la "Sex & the City"

Det finns ett "Sex and the City" avsnitt där Carrie berättar för Miranda att hon inte känner sig riktigt glad över sin förlovning med Aidan medan Miranda berättar att hon fejkade sin ultraljudsglädje: när alla fick veta att hon väntade en pojke brukade de skrika ut "It's a boy!" och då skulle hon också klämma ur sig "It's a Boy!" och fixa ett fejkleende.

Ibland känner jag likadant. Folk runt mig verkar vara genuint glada för min skull: "Oh, doktorand!", medan jag själv inte känner mig riktigt så full av glädje. Jag brukar också fixa ett fejkleende och säga "Det är väldigt roligt" och samtidigt försöka handskas med ångesten inuti mig. Jag är övertygad att det handlar om ångesten, om förväntningar som man tror omgivningen har på en.
I helgen träffade jag många några släktingar som körde sin "Oh, doktorand!"-rutin och "Hur går det för dig i skolan (?!), säkert bra för du är sååå duktig!". Detta resulterade i en panikattack dagen efter då jag skrämde min man ordentligt när jag började med att ifrågasätta mina yrkesval. Jag ska jämt vara en riktig dramaqueen, så det var ett bra utspel med retoriska inslag, tragiska repliker och grand finale: tårar.

Den som följer "Sex & the City" kommer säkert ihåg scenen där Carrie får panik i brudaffären när hon provar några brudklänningar. Det var exakt likadant för mig fast inte i en brudklänning. Så var det då. Men nu är jag nöjd med allting igen och skulle onekligen nicka med leendet om någon skulle säga ”Oh, doktorand!”

Doktorand eler Askungen?

Förra veckan hade jag köksansvaret på vår institution/avdelning/sektion. Suck. Jag hävdar bestämt att om alla skulle ta sitt ansvar skulle vi inte behöva ha något ansvar för andras muggar & tallrikar men det finns personer som inte håller med mig. Det är nog samma personer som ställer sina smutsiga muggar i handfatet istället för diskmaskinen.

Jag kan berätta att jag verkligen inte har någon städmani (snarare tvärtom) men på något sätt lyckas jag låta bli ställa mina muggar i handfatet på jobbet även om jag lämnar dem precis överallt hemma. Men tydligen vissa är för upptagna att agera hårtarbetande forskare så de inte har tid att diska sina muggar. Så jag låtsades vara Askungen medan jag plockade in disken. Barnsligt och fånigt. Jag vet. Men jag gör vad som helst för att ta mig igenom min köksvecka.

Doktorandens superkraft

Efter att jag har tittat på ett avsnitt av Heroes började jag fundera lite. Storyn är ganska underhållande: vanliga människor som upptäcker att de har övernaturliga egenskaper som att kunna flyga, gå genom väggar, bli osynlig, regenerera, radera minnet osv. Bland annat så finns det killen Hiro som kan mixtra med tiden, kan åka fram och tillbaka i den. Ganska fiffigt, eller hur?

Jag på fullt allvar vill hävda att jag delar den här superkraften med Hiro. Jag tror att jag fick den här kraften den dagen jag blev antagen till forskarutbildningen. Till exempel just nu måste jag skriva abstract till en artikel eller avhandling som inte är skriven än. Annars är abstract det sista man brukar skriva men nu måste jag åka fram i tiden till den dagen då avhandlingen är nästintill färdig (Oh Happy Day!) och snabbt skriva ihop sammanfattningen av min avhandling. Så nu åker jag fram i tiden… Blundar och när jag öppnar ögonen så är jag där, alltså i framtiden. Vad händer?

Min man är fortfarande ihop med mig efter alla dessa (hund)doktorandår. *Lättnads suck* Han kommer från jobbet och har hämtad barnen från dagis på väg hem, eftersom jag inte har tid med sådant just nu. Jag håller ju på att avsluta min avhandling och skriva ihop sammanfattningen. Jag är superstressad och allting runt mig tyder på det: massa papper liggande runt, högar med böcker & godisskål (tydligen även då hävdar jag bestämt att socker hjälper mig att hålla ut i kaoset). ”Puss på dig älskling”, ”Oj vilka fina teckningar ni gjorde på dagis” och sedan sätter mig igen framför datorn och snabbt trycker på tangentbordet (efter alla dessa år har jag blivit supersnabb och bra på det). Abstract.

Nej, allvarligt. Jag blir riktigt stressad av att göra den här uppgiften till doktorandkursen. Det känns att det tar emot. Det är svårt att skriva en sammanfattning på X antal årsarbete utan att riktigt veta vad det var för arbete jag gjorde under den där tiden. Men jag antar att med mina doktorandsuperkrafter borde jag klara av det.

Frökens "Aldrig" bra dag

Det finns jobbiga dagar. Och sedan finns det bra dagar då alla problem löser sig på en gång. Idag var det en bra dag.

Idag har jag kommit överrens med en professor om en artikel som vi ska skriva tillsammans. Och eftersom jag har ytterligare en överenskommelse med en annan forskare om en annan artikel, kom jag fram till att jag ska skriva en sammanläggnings lic-avhandling.

Helt otroligt. Att jag ska skriva sammanläggnings lic. Jag? Som sade från första början att jag tänker aldrig skriva sammanläggningsavhandling. Jag borde lära mig att aldrig säga ”aldrig”. Jag får äta upp det varje gång. Det slår aldrig fel. Till exempel, när jag gick ut gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle studera mattematik igen och hamnade på en utbildning där s.k. högre matematik ingick. Så till slut fick jag lära mig alla dessa integraler, derivator på en riktigt avancerad nivå.

Jag har till och med sagt att jag inte skulle vara ihop med en datanörd och nu har jag levt ihop i många år med en underbar man som programmerar för nöjes skull på lördagar, en som läser sci-fi och fantasy böcker som har svärd, drakar och modiga riddare på omslagen, en som vet vilken laptop man ska köpa, en som drar långa sladdar i lägenheten för att koppla ihop alla möjliga apparater och en som säger ”man skulle kanske skriva en liten applikation här” minst en gång i veckan.

Och bara två månader tidigare under en doktorandkurs har jag sagt att jag inte tänker skriva en sammanläggningsavhandling och nu verkar det vara väldigt bar strategisk lösning för mig. Ibland undrar jag om jag inte har några magiska krafter… Jag kanske borde säga ”jag tänker aldrig bli färdig med min avhandling inom 5 år” och då skulle jag kanske vara färdig inom fem år.

Det intressanta är att alla gånger då jag gjorde det som jag trodde jag skulle aldrig göra hade jag faktiskt väldigt roligt under tiden. Oavsett om det gällde lösa krångliga matteuppgifter eller kyssa en snygg och snäll datanörd. Så jag tror att jag kommer ha riktigt kul med att skriva licentiaten i en artikelform.

Och som grädde på mosset slapp jag åka på en konferens som jag inte ville åka på.

Barfotaforskare & inga referenser

Jag känner mig inte ”on top of things” och det gör mig stressad & irriterad. Jag brukar ha koll men just nu befinner jag mig i någon sorts svacka som liknar ett stort svart hål. Jag försöker infinna mig i det här tillståndet, göra lite mysigt i den här doktoranddepressionen men det är inte så mysigt. *Ysigt…ysigt… sigt.* Som ni ser, det till och med ekar i det här mörkret.

Det finns inget som dämpar den här ångesten bättre än en löprunda längst havet eller hårt jobb och eftersom det inte går att springa jämt måste man jobba då och då. Så jag jobbar. Det finns gott om saker att jobba med: förbereda sig till doktorandkursen, skriva tidsrapporten, läsa igenom 500 artiklar (ok, jag överdriver lite), planera lite inför mötet med Det Stora Viktiga Företaget, göra 2 handledare glada, hitta ett sätt att inte tvingas åka på en konferens då jag måste göra alla andra ovanstående saker.

Just nu läser jag en bok ”Att forska i praktiken” av M.Mattsson. (I min blogg avstår jag fullständigt från både Harvard- & Oxfordsystem för referenser. Högst ovetenskapligt, jag vet)

Där hittade jag en rolig beskrivning av olika forskarroller. Det kändes ganska underhållande att läsa om dem på en sen fredagskväll (!). Enligt M.Mattsson så finns det bl. a. dessa forskarroller:

• · Universitetsforskaren – lojal mot vetenskaplighet

• · Amatörforskaren – forskar på egen hand

• · Sanningssökaren – eftersträvar herreväldesfri kommunikation

• · Dialogforskaren – stimulerar andra att reflektera kritiskt

• · Barfotaforskaren - söker levnadsvisdom

Och jag (som är riktigt egocentrerad person som jag är) tillbringade halva fredagsnatten med funderingar ifall jag kan benämna mig som ”barfotaforskaren”. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig det, men på lördagsmorgonen tillhörde jag verkligen ”en trött doktorand” kategori.

E. Goffman (ingen referens den här gången heller) säger att ”when an individual plays a part he implicitly requests his observes to take seriously the impression that is fostered before them”. Alltså nu måste jag välja en roll som jag ska spela och hoppas att folk tar mitt skådespeleri på allvar. Jag bara älskar Goffmans teori om ”performance”, ”dramatic realization” osv. eftersom han lyckades avdramatisera våra vardagsroller med hjälp av just dramatermer. Kom igen nu, alla vi är med och spelar olika roller: VD, lektor, bandman, doktorand, lärare… men den vetskapen känns vardagen ganska rolig, eller hur?

Så nu återgår jag till min roll som en bekymrad doktorand och hoppas på att folk tar mitt skådespeleri på allvar.

*Fixar fram en rynka i pannan, ritar oförståeliga bilder på min whiteboard & trycker på tangentbordet frenetiskt*

Dr Faust & Extreme makeover

Det närmar sig. Det är oundvikligt. Läskigt. Otäckt. Klassträffen.

Snacka om ångest. Thomas Holmes and Richard Rahe har gjort sitt stress skal men det står ingen klassträff där. Fast den borde finnas med där. Kanske någonstans innan skilsmässan men definitivt över ” Trouble with Boss 23” och ” Trouble with In-Laws 29”.

Klassträffen efter 10 år innebär att man måste summera alla dessa 10 år till något flashigt a la PowerPoint presentation. På ett sätt är jag väldigt lugn, jag är nöjd med det som jag har gjort under dessa 10 år. Jag har haft många förändringar, många intressanta vändningar, jag har gjort många saker som jag är stolt över.

Jag känner mig väldigt nöjd med mitt liv som doktorand och jag skulle definitivt inte vilja byta mitt jobb med någon annan. Man tror att i och med att jag har den här känslan borde jag vara lugn och cool. Men så är det inte. Detta beror på en mening som en av mina klaskamrater skrev på klassens hemsida. Hon skrev att hon inte trodde att just jag skulle kunna bli forskare. Nu sitter jag och tänker på varför hon inte ansåg mig vara ”ett forskningsmaterial”. Vad hade hon egentligen för förväntningar på mig? Vad är det i min personlighet som gör att folk inte kan föreställa mig som en doktorand? Betedde jag mig på ett ”icke forksningsaktigt” sätt? Vad kan det vara då? Var jag för oseriös? För glad? För ”humanistisk”?

För många år sedan blev jag nästan lovad av många ett författaröde. Och nu är jag en ekonom. Folk föreställer sig att jag är en sådan redovisningsekonom eller att jag vet vilka aktier man ska köpa. Det går inte ihop för dem. Det är ganska sorgligt att folk har så tråkig och definitivt ensidig bild av ekonomer. Speciellt är detta tråkigt för ekonomer som faller utanför den bilden.

Många från min barndom och ungdom tycker att det är konstigt att jag blev en ekonom. Tydligen är det också konstigt att jag blev en doktorand. De måste tro att jag har genomgått någon själslig extreme makeover, att jag opererade bort den humanistiska läggningen och den konstnärlig ådran. Nu tror de att jag saknar en del av min själ, som i en sann Faust anda såldes den till den onda och hänsynslösa Ekonomiska Fakulteten.

Så nu sitter jag och funderar på den här klassträffen. Innan träffen ska jag ha en klar strategi för att bemöta dessa anklagelser om ”icke forskarmaterial”, jag ska vara lugn och utstråla ett enormt självförtroende och pondus, jag ska veta exakt vad som behöver sägas så alla tvivel kommer försvinna i samma ögonblick jag kommer in i klassträffen iklädd i en dyr ”powersuit”.

Och så ska jag också gå ner 10 kilo till dess ;-)

Doktorandlyx

Det går inte att förneka att doktorandkursen är en viss lyx. Och inte enbart pga. att man får bo på ett fint hotellrum med fantastiskt utsikt eller för att man få äta en mäktig hotellfrukost där bara valet av en tesort tar fem minuter. Att åka iväg såhär är en riktig vardagslyx för mig. Precis framför mitt hotellrumsfönster stod ett hus som är ett underbart exempel av jugendstilen. Jag satt vid fönstret och analyserade de små detaljerna, balkongräcket, basreliefen, ingångsportalen och åt choklad.

Eller ett annat exempel, just nu sitter jag på tåget på vägen hem. Vi åker genom snöstormen medan jag själv sitter här på tåget och lyssnar på Vivaldi ”Vinter” Largo.

Det är ren lyx att åka iväg och komma hem med all den här inspirationen som man får. Det går inte riktigt sätta fingret på när exakt den inspirationen infinner sig men efter dessa kurser kommer jag alltid hem med stor vilja att jobba, forska, ta reda på saker, läsa, gå framåt, gräva ner sig i tidskrifter.

Alla dessa saker i kombination med avbrott i vardagen skapar en otrolig lyxkänsla för mig.

Doktorandkurs är en spa för min doktorandsjäl.

Vad gör doktorander kl 00.10 på lördagskvällen?

Det är en lördagskväll. kl 00.10
Normala människor:

• suckar för att det är lite mindre än tre timmar kvar till de kör sista dansen i form av en tryckare på nattklubben
• dricker rött vin och är inblandade i en diskussion om melodifestivalen, kärnkraft och idiotbekanta
• har somnat på soffan efter har kollat på X-Men på TV
• diskar glasen efter tjejmiddagen & för femte gången säger "Det här borde vi göra om"

Lördagskväll kl 00.10
Ostrukturerade doktorander som är dåliga på att planera förberedelser till doktorandkusen:

• sitter vid dator och sammanfattar boken som handlar om hur man ska skriva forskningsrapporter och avhandlingar.

Antikrundan

"Vår" systemadministratör var på mitt rum nyligen och inventerade. Enligt honom så är datorn som står på mitt rum från 1999 08 26. (Huaaah)

Han gjorde en paus, tittade på datorn och lade till "det är inte många från den tiden som är igång idag". Han sade det nästan med respekt i rösten. Så nu är jag kluven.

Jag hatar den här datorn. USB uttaget sitter på baksidan, så jag måste vrida på datorn varje gång jag ska använda USB. Skärmen är otympligt tung och stor. Själva datorn är långsam och man hör ljud när den "tänker" långsamt.

Och där stod "vår" systemadministratör och tittade på datorn med respekt. Nu undrar jag ifall jag bör behandla den här datorn som om den vore en släktklenod. Något som är sååå fult, otrendigt, smutsigt men med högt affektionsvärde.

Kanske flera systemadministratörer vill titta på den och klappa respektfullt på skärmen? De kanske skulle sucka lite och börja tänka på "gamla tider". Någon (precis som på "Antikrundan") skulle säga med lite darr och förväntan i rösten "Jag undrar vad den är värd..."

Berätta en historia...

Surprise surprise... Jag har ett nytt ämne igen. Inte helt oväntad. *Suck* Men den här kan bli riktigt bra.

Idag frågade jag en person om hur han kom fram till vad han ska forska på & han hade en bra historia att berätta. En historia med många detaljer på ett sådant sätt där man ser tydligt att man tycker om att berätta historien. Jag har märkt att folk ofta bli glada när man frågar de hur de hade träffat sin sambo eller fru för första gången. Det är alltid upplyftande att höra dessa historier. Folk lyser när de berättar dessa historier, folk ler. Man mår bra av att lyssna på sådana historier. Man blir glad.

Jag tror att det kan vara liknande sak med historier om forskningsfrågor. I alla fall för vissa. Och jag hoppas att jag kommer kunna berätta lika fint och med samma njutning i ansiktet. Fast inte idag. Om någon skulle ställa den frågan idag skulle jag nog känna mig mest stressad och frustrerad. Som när man var singel och folk frågade "Hur är det på kärleksfronten?" Grrrr.


Förresten CSN hörde av sig ang. avbetalning av lån... Ja ja…då är men vuxen.

Forskningsgeografi

Man har sett en och annan film där barnet ger sig ut i den stora världen för att hitta sina biologiska föräldrar. Vissa blir glada, andra besvikna, vissa hittar dem inte alls...

Det känns lite så för mig idag. Just nu låter jag på att leta efter "mammor" och "pappor" till det ämnet som jag funderar på att skriva om. Jag försöker hitta folk som "äger" området, folk vars artiklar man ska citera i sin egen avhandling. Folk som kan området, folk som andra känner, folk vars efternamn i referenslistan gör att ens egen material får mer pondus. Dessa från början mystiska figurer tjänar som några utgångspunkter, milstolpar med vars hjälp kan man avgöra sin egen forskningsgeografi.

Så jag letar. Jag tror jag hittade ett par efternamn. Vi får se vad som händer. Ifall jag tar emot de med öppna händer skrikandes "Mamma, var har du varit hela tiden" eller om jag kommer att upptäcka att privatdetektiv (databasen, i mitt fall) gav mig felaktiga koordinater.

Listor och "VA??? 5år?!" kommentaren

Måndag för mig är "listdagen". Just på måndagar brukar jag skriva listor på vad som ska göras under veckan. Just på måndag planerar jag tusen saker och känner att jag kan verkligen göra mycket. Ibland gör jag väldigt noggranna listor i olika kategorier, ibland även med subkategorier.
Det kan vara listor som heter "Att läsa", "Att skriva", "Att kolla upp".

Men ibland blir mina listor en salig blandning av forskning, jobb och privata saker. Till exempel dagens lista blev på två olika språk och innehåller bland annat dessa punkter: "Mejla till R och P för att få intervjutid", "Beställa boken till doktorandkursen", "Ring till frisören". Det senaste skrev jag på utrikiska så att ingen kollega skulle förstå och att jag skulle kunna ha det på min whiteboard utan att väcka några misstankar om att jag ägnar mig åt sådana oseriösa telefonsamtal under min arbetstid.

Jag ska faktiskt göra en ny sak som doktorand. Jag ska beställa en bok som jag vill ha och den ska betalas med mina "doktorandpengar". Ljuvligt! Att köpa en bok men slippa betala. Först fick jag känslan att jag ska slå på stort och beställa många böcker och sedan bara frossa i dem. Men men... Eftersom mina "doktorandpengar" är en stram resurs måste jag behärska mig så att jag har några kronor på kontot när jag ska åka på några kurser.

På senaste tiden har jag träffat flera bekanta som jag inte har mött på några år, så jag fick dra min historia "jag är en doktorand" rätt så många gånger den senaste månaden. Det värsta var när jag träffade en gammal arbetskamrat och berättade för henne att jag nyligen blev en doktorand. Hennes första fråga var "Hur länge ska du hålla på?" Mitt svar var "5 år". Hon tittade på mig och replikerade "VA???? 5 ÅR????"
Men sanningen är att det är ju "5 år i bästa fallet", alltså ingen ledighet, ingen fördröjning, ingen s.k. "jag-tänker-avbryta-detta-omedelbart" psykbrytning.

Jag börjar bli less på den här "5ÅR????!!!!???" kommentaren. Vad då? Fem år det är ju ingenting. Det är mitt jobb, så jobba fem år är ju inga konstigheter. Jag tycker att "40 år kvar till pensionen" låter minst 100 gånger mer skrämmande.

Discovery fenomen & kortslutning

Jag kanske borde visas på Discovery som ett fenomen eller anomali. Jag mår sämre nu än i måndags fast jag tar antibiotika flytigt. Jag mår så dåligt at jag fick sjukanmäla mig idag och även sjuksköterska på telefonen sade att jag lät väldigt förkyld (ni vet ju hur dessa sjuksköterskor kan vara, de blir ju inte riktigt tagna eller överraskade av triviala förkylningar)och det kunde ta 5-6 dagar tills jag ska börja må bättre. Tack för det! Jag börjar misstänka att jag blev sämre pga. mitt besök på vårdcentralen som var full av sjuka människor med deras hemska baciller.

Och värst av allt är just det at jag inte har mina "sick-supplies": ingen godis, inga tidningar, inga näsdukar... jag trodde jag skulle må bättre så jag hade inte skaffat mig dessa provianter.

En positiv sak är att om någon skulle stjäla min laptop just nu skulle tjuven få en riktig förkylning och kanske till och med halsfluss med tanke på att det finns miljarder bakterie på tangentbordet och skärmen vid det här laget. Jag har lyckats nysa på den flera gånger så jag hoppas att jag inte orsakar en kortslutning...

Icke glamorös, smittande & isolerad doktorand

De senaste dagarna har jag gjort saker som jag har aldrig gjort i Sverige innan.

1.Gick till närbutik för att köpa godis iklädd i mysbyxor.
Det finns ingen ursäkt. Jag försökte ursäkta mig med att det är mindre än 100 meter dit så det är faktiskt mer effektivt att gå dit utan att byta om. Men faktumet kvarstår. Jag visade mig ute i mysbyxor. Innan jag kom till Sverige skulle jag aldrig gjort det. Men nu är det bara erkänna att livet i den här lilla staden har tagit kål på min glamorfaktor.

2. Tar penicillin.
Jag verkligen längtade till det där penicillinet eftersom jag var hängig och kände att jag hade någon konstig infektion i kroppen. Läkarens dom blev Streptokock A. & en liten burk med vita piller.
Jag har hört många saker om hur svårt det är att få tid på vårdcentralen och att det krävs mycket för att få antibiotika. Men det var inte svårt alls. Mina kära streptokocker måste har varit en bra anledning.

Mina bakterier är starka just nu så jag jobbar hemifrån i några dagar.


Så jag är en smittande och isolerad doktorand. Och totalt oglamorös (se punkt 1)

Great Expectations & Pride and Prejudice

Idag tänker jag i nya banor igen. Jag blir tokig!

Handledaren sade att det är helt ok att ändra inriktning och vela fram och tillbaka... MEN

jag tror inte att han menade att man ska hitta på nya saker och nya möjliga ämnen VARJE dag.

Det konstiga är att jag är den som inte brukar kasta sig hit och dit. Jag brukar inte agera på ett sådant osäkert sätt i det "riktiga" livet. Så varför gör jag detta nu?

Jag tror att jag håller på "omdefinieras" av världen. Och samtidigt omdefinierar jag världen.
Det var kanske inte helt oväntat. Plötsligt en dag får man ytterligare ett namn som människor använder när de pratar och tänker om dig. "Doktorand".

Jag vet inte riktigt hur detta ska smälta ihop med resten av mig, att det bli något naturligt, något som tillhör mitt universum, något som jag känner mig bekväm med och något som inte framkallar ångest i miniformat varje gång någon kallar mig det.

Jag vet att det handlar om förväntningar. Det är just dessa förväntningar som oroar mig.

Vad vet jag nu? Jag vet att mitt hem är "organisation", inte styrning, inte finansiering. Not my cup of tea, helt enkelt. För hårt. Får långt ifrån mig.
Inte mitt land. Jag blir helt vilsen där och även om någon skulle ge mig en karta över det landet, skulle jag inte hitta rätt där.
Det är som när man är på en dejt och frågan "vad gör jag här?" dyker upp. Då hjälper inga kartor eller kompasser för då saknas viljan att vara där.

Jag vet att jag inte kan skriva normativt eftersom det känns helt främmande för mig. Jag vet att jag älskar symboliskt och postmodernistiskt perspektiv. Jag vet att jag vill skriva om mjukvaruutveckling. Så hur smälter jag dessa saker ihop?

Idag är jag på jobbet och an inte riktigt säga att jag är produktiv. Det var betydligt lättare hemma. Där lyckas jag gå in i någon sorts dimma och bara köra på. Jag vet inte varför det inte fungerar på jobbet.

Att försöka återskapa den omgivningen som finns hemma är nog inte riktigt lämpligt här på jobbet. Jag har svårt att föreställa mig själv sittandes i mjukisbyxor, med en penna bakom örat och en i hårknutet. Jag undrar hur kollegor skulle reagera om jag skulle tända värmeljus på kontoret och envisas dricka te från en väldigt liten kaffekopp med påmålade rosor och som ser ut att vara tagen från J. Austens "Pride & Prejudice ".

J.Austen just i den boken säger att " It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."

Med tanke på mina egna försök och plågor att hitta något bra ämne, skulle jag våga påstå att
"It is a truth universally acknowledged, that a ph.D student must be in a want of a good subject "

Anteckningar i marginalen & den vilsnes vandring hem

Det är otroligt hur det flyter på när man hittar ett intressant spår. Sitter hemma vid mitt köksbord och läser. Åt en försenad frukost eftersom jag var så inne i läsningen så jag glömde mina rutiner. Det känns riktigt bra att bara försvinna i ämnet, vända sida efter sida, skriva ner det som känns intressant. Det finns ingen frustration, ingen irritation över att man inte förstår eller över brist på sitt eget engagemang.

Det låter töntigt men det ämnet som jag läser om du känns som "mitt". Lite som att komma hem och ta av sig skorna, slänga sig på soffan och pusta ut. Nu känns det att jag kan ha en intern dialog, ett litet samtal i huvudet med dessa män och kvinnor vars böcker jag läser.

Jag vågar skratta åt visa meningar, till ex.

"Utifrån det modernistiska perspektivet ser man istället kunskap om kulturen som ett redskap för ledningen, och kulturen ses som variabel som kan manipuleras i syfte att öka sannolikhet för att andra i organisationer ska kunna uppnå de önskade prestationsnivåerna" (Denison i Hatch)

eller

"Denna grupp forskare menar att om kulturen påverkar beteende genom normer och värderingar bör det vara möjligt att styra organisationens normer och värderingar på ett sådant sätt att man mer eller mindre kan garantera att vissa beteenden och andra prestationer i organisationen blir en följd av denna styrning" (Hatch)

Jag skriver "Hi hi" i marginalen bredvid sådana meningar eller ritar :-)

Och själva glädjen i det här fallet ligger inte i bristfällig argumentation (min egen åsikt) men i själva faktumet att jag känner att jag vågar skratta, vågar ifrågasätta.

För mig säger det att jag känner mig trygg.
Kanske för att jag hittade hem?

Eller åtminstone känner att jag är på väg dit.

Oväntad glädje

Ibland blir det så helt oväntat. Fanns inga antydningar, inga tecken på att det ska inträffa. och så händer det.

Sitter hemma och läser en bok om organisationskultur.: "...tre distinkta perspektiv inom studiet av organisationskultur, nämligen integration, differentiering och fragmentering..." Jag lyfter ögonen mot fönstret och ser det.

Det snöar.
Det är första gången den här vintern
Glädje. Fullkomlig.
Sedan infinner sig lugnet & lättnad

Nu tar jag på mig skorna och går ut för en minut. För att rensa själen.