Listor och "VA??? 5år?!" kommentaren

Måndag för mig är "listdagen". Just på måndagar brukar jag skriva listor på vad som ska göras under veckan. Just på måndag planerar jag tusen saker och känner att jag kan verkligen göra mycket. Ibland gör jag väldigt noggranna listor i olika kategorier, ibland även med subkategorier.
Det kan vara listor som heter "Att läsa", "Att skriva", "Att kolla upp".

Men ibland blir mina listor en salig blandning av forskning, jobb och privata saker. Till exempel dagens lista blev på två olika språk och innehåller bland annat dessa punkter: "Mejla till R och P för att få intervjutid", "Beställa boken till doktorandkursen", "Ring till frisören". Det senaste skrev jag på utrikiska så att ingen kollega skulle förstå och att jag skulle kunna ha det på min whiteboard utan att väcka några misstankar om att jag ägnar mig åt sådana oseriösa telefonsamtal under min arbetstid.

Jag ska faktiskt göra en ny sak som doktorand. Jag ska beställa en bok som jag vill ha och den ska betalas med mina "doktorandpengar". Ljuvligt! Att köpa en bok men slippa betala. Först fick jag känslan att jag ska slå på stort och beställa många böcker och sedan bara frossa i dem. Men men... Eftersom mina "doktorandpengar" är en stram resurs måste jag behärska mig så att jag har några kronor på kontot när jag ska åka på några kurser.

På senaste tiden har jag träffat flera bekanta som jag inte har mött på några år, så jag fick dra min historia "jag är en doktorand" rätt så många gånger den senaste månaden. Det värsta var när jag träffade en gammal arbetskamrat och berättade för henne att jag nyligen blev en doktorand. Hennes första fråga var "Hur länge ska du hålla på?" Mitt svar var "5 år". Hon tittade på mig och replikerade "VA???? 5 ÅR????"
Men sanningen är att det är ju "5 år i bästa fallet", alltså ingen ledighet, ingen fördröjning, ingen s.k. "jag-tänker-avbryta-detta-omedelbart" psykbrytning.

Jag börjar bli less på den här "5ÅR????!!!!???" kommentaren. Vad då? Fem år det är ju ingenting. Det är mitt jobb, så jobba fem år är ju inga konstigheter. Jag tycker att "40 år kvar till pensionen" låter minst 100 gånger mer skrämmande.

Icke glamorös, smittande & isolerad doktorand

De senaste dagarna har jag gjort saker som jag har aldrig gjort i Sverige innan.

1.Gick till närbutik för att köpa godis iklädd i mysbyxor.
Det finns ingen ursäkt. Jag försökte ursäkta mig med att det är mindre än 100 meter dit så det är faktiskt mer effektivt att gå dit utan att byta om. Men faktumet kvarstår. Jag visade mig ute i mysbyxor. Innan jag kom till Sverige skulle jag aldrig gjort det. Men nu är det bara erkänna att livet i den här lilla staden har tagit kål på min glamorfaktor.

2. Tar penicillin.
Jag verkligen längtade till det där penicillinet eftersom jag var hängig och kände att jag hade någon konstig infektion i kroppen. Läkarens dom blev Streptokock A. & en liten burk med vita piller.
Jag har hört många saker om hur svårt det är att få tid på vårdcentralen och att det krävs mycket för att få antibiotika. Men det var inte svårt alls. Mina kära streptokocker måste har varit en bra anledning.

Mina bakterier är starka just nu så jag jobbar hemifrån i några dagar.


Så jag är en smittande och isolerad doktorand. Och totalt oglamorös (se punkt 1)

Great Expectations & Pride and Prejudice

Idag tänker jag i nya banor igen. Jag blir tokig!

Handledaren sade att det är helt ok att ändra inriktning och vela fram och tillbaka... MEN

jag tror inte att han menade att man ska hitta på nya saker och nya möjliga ämnen VARJE dag.

Det konstiga är att jag är den som inte brukar kasta sig hit och dit. Jag brukar inte agera på ett sådant osäkert sätt i det "riktiga" livet. Så varför gör jag detta nu?

Jag tror att jag håller på "omdefinieras" av världen. Och samtidigt omdefinierar jag världen.
Det var kanske inte helt oväntat. Plötsligt en dag får man ytterligare ett namn som människor använder när de pratar och tänker om dig. "Doktorand".

Jag vet inte riktigt hur detta ska smälta ihop med resten av mig, att det bli något naturligt, något som tillhör mitt universum, något som jag känner mig bekväm med och något som inte framkallar ångest i miniformat varje gång någon kallar mig det.

Jag vet att det handlar om förväntningar. Det är just dessa förväntningar som oroar mig.

Vad vet jag nu? Jag vet att mitt hem är "organisation", inte styrning, inte finansiering. Not my cup of tea, helt enkelt. För hårt. Får långt ifrån mig.
Inte mitt land. Jag blir helt vilsen där och även om någon skulle ge mig en karta över det landet, skulle jag inte hitta rätt där.
Det är som när man är på en dejt och frågan "vad gör jag här?" dyker upp. Då hjälper inga kartor eller kompasser för då saknas viljan att vara där.

Jag vet att jag inte kan skriva normativt eftersom det känns helt främmande för mig. Jag vet att jag älskar symboliskt och postmodernistiskt perspektiv. Jag vet att jag vill skriva om mjukvaruutveckling. Så hur smälter jag dessa saker ihop?

Idag är jag på jobbet och an inte riktigt säga att jag är produktiv. Det var betydligt lättare hemma. Där lyckas jag gå in i någon sorts dimma och bara köra på. Jag vet inte varför det inte fungerar på jobbet.

Att försöka återskapa den omgivningen som finns hemma är nog inte riktigt lämpligt här på jobbet. Jag har svårt att föreställa mig själv sittandes i mjukisbyxor, med en penna bakom örat och en i hårknutet. Jag undrar hur kollegor skulle reagera om jag skulle tända värmeljus på kontoret och envisas dricka te från en väldigt liten kaffekopp med påmålade rosor och som ser ut att vara tagen från J. Austens "Pride & Prejudice ".

J.Austen just i den boken säger att " It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."

Med tanke på mina egna försök och plågor att hitta något bra ämne, skulle jag våga påstå att
"It is a truth universally acknowledged, that a ph.D student must be in a want of a good subject "

Anteckningar i marginalen & den vilsnes vandring hem

Det är otroligt hur det flyter på när man hittar ett intressant spår. Sitter hemma vid mitt köksbord och läser. Åt en försenad frukost eftersom jag var så inne i läsningen så jag glömde mina rutiner. Det känns riktigt bra att bara försvinna i ämnet, vända sida efter sida, skriva ner det som känns intressant. Det finns ingen frustration, ingen irritation över att man inte förstår eller över brist på sitt eget engagemang.

Det låter töntigt men det ämnet som jag läser om du känns som "mitt". Lite som att komma hem och ta av sig skorna, slänga sig på soffan och pusta ut. Nu känns det att jag kan ha en intern dialog, ett litet samtal i huvudet med dessa män och kvinnor vars böcker jag läser.

Jag vågar skratta åt visa meningar, till ex.

"Utifrån det modernistiska perspektivet ser man istället kunskap om kulturen som ett redskap för ledningen, och kulturen ses som variabel som kan manipuleras i syfte att öka sannolikhet för att andra i organisationer ska kunna uppnå de önskade prestationsnivåerna" (Denison i Hatch)

eller

"Denna grupp forskare menar att om kulturen påverkar beteende genom normer och värderingar bör det vara möjligt att styra organisationens normer och värderingar på ett sådant sätt att man mer eller mindre kan garantera att vissa beteenden och andra prestationer i organisationen blir en följd av denna styrning" (Hatch)

Jag skriver "Hi hi" i marginalen bredvid sådana meningar eller ritar :-)

Och själva glädjen i det här fallet ligger inte i bristfällig argumentation (min egen åsikt) men i själva faktumet att jag känner att jag vågar skratta, vågar ifrågasätta.

För mig säger det att jag känner mig trygg.
Kanske för att jag hittade hem?

Eller åtminstone känner att jag är på väg dit.

Lunchinsikt

Jag älskar prata med mina kollegor under lunchen. Ibland blir det helt galna ämne som behandlas. Förra veckan handlade det om "att olla". När jag berättade om det för min man tittade han på mig och frågade "Får man hålla på med sådant inom akademin?" Får & får... Just det temat var inte min favorit.
Oftast handlar det om dryga och otrevliga studenter, inlämningsuppgifter, kurser osv. Idag pratade jag med en annan doktorand och beklagade att jag har tre universitet som har obligatoriska inslag för mig som doktorand: 1. Mitt "eget" , där jag faktiskt jobbar dagligen, 2. Det som jag är inskriven på, 3. "Virtuell"- forskarskola. Och alla tre har obligatoriska inslag... Jag berättade det för min kollega och hon skämtsamt frågade "Insåg du detta just nu? Visste du inte det tidigare?"
Ärligt talat? Nej. Det tänkte jag inte alls på. Lilla pucko som jag är ;-) Ärligt talat så känner jag mig lite dumm nu. Den här "pucko" känslan kommer oftare än innan & jag verkligen hoppas att den försvinner snabbt. Jag försöker köra med "Fake it till You make it" men ibland hjälper inte det.

Doktorer, jordgubbar & KGB

Idag fick jag veta att jag blev inskriven som doktorand vid ett annat universitet än mitt "eget". Äntligen! Det var ett konstigt sätt att få veta det på. Jag blev uppringd av en professor som bjöd mg in på en julfest på mitt "annat" universitet. Inga fina officiella brev, inget intyg, inte ens någon post-it lapp. Även post-it lapp skulle uppskattats ...Jag antar att jag får papprena lite senare. Jag är lite fånig av mig. Jag vill ha det "på pappret". Jag litar aldrig på muntligt avtal...Inga risker tas här...

Så nu har min släkt fått ytterligare en blivande forskare. Hur många är vi egentligen? Låt mig se... En professor i statistik och en doktor i matematik. Sedan blir det roligare: det finns en som har doktorstiteln efter att ha skrivit avhandling om jordgubbar. Jag skojar inte. Helt allvarligt.
Sedan är det ännu roligare.
Det finns en som skulle blivit doktor i sovjetisk propaganda. Under Sovjet-åren jobbade han åt KGB som politisk "propagandör" och höll på att skriva avhandling. Tiderna ändrades och så klart var det helt omöjligt att lägga fram avhandlingen. Fast han skrev en bok som heter "oavslutat avhandling" eller liknande.

Och slutligen jag. Doktorand i ekonomi.

Det är klart och tydligt att släkten saknar doktorander i humaniora med tanke på att det finns så mycket kärlek för humanistiska ämne & språk i min släkt. Konstigt när man tänker på hur alla älskar läsa böcker och vilka boksamlingar som finns inom släkten. Egentligen kunde jag blivit en doktorand inom humaniora. Det vet jag men jag valde en annan väg. Inte lika självklar för mig med mer verklighetsförankrad i mina ögon. Men jag ångrar inte mitt val. Nu vet jag att jag kommer att skriva minst två böcker : ena den som jag har funderat på länge och den andra- min framtida avhandling.

Högre seminariet

Imorgon ska jag på högre seminariet. Jag har varit på några innan men då gick jag dit för att jag var intresserad.
Någon vecka fick jag veta att det är en oskriven regel för doktorander på min institution att gå dit. Så jag går dit imorgon. Jag skulle gått dit även om jag inte hade hört talas om "regeln", det verkar vara så roligt och intressant.
Jag älskar det som ibland kallas för akademisk onani... Hi hi....Japp jag tycker om att sitta där, försöka hänga med (med betoning på ordet "försöka") i diskussioner, använda komplicerade ord för att beskriva komplicerade saker.
Så imorgon ska jag gå dit. För att jag vill och för att jag måste. Det är väldigt trevligt att man måste göra trevliga saker...