Det finns ett "Sex and the City" avsnitt där Carrie berättar för Miranda att hon inte känner sig riktigt glad över sin förlovning med Aidan medan Miranda berättar att hon fejkade sin ultraljudsglädje: när alla fick veta att hon väntade en pojke brukade de skrika ut "It's a boy!" och då skulle hon också klämma ur sig "It's a Boy!" och fixa ett fejkleende.
Ibland känner jag likadant. Folk runt mig verkar vara genuint glada för min skull: "Oh, doktorand!", medan jag själv inte känner mig riktigt så full av glädje. Jag brukar också fixa ett fejkleende och säga "Det är väldigt roligt" och samtidigt försöka handskas med ångesten inuti mig. Jag är övertygad att det handlar om ångesten, om förväntningar som man tror omgivningen har på en.
I helgen träffade jag många några släktingar som körde sin "Oh, doktorand!"-rutin och "Hur går det för dig i skolan (?!), säkert bra för du är sååå duktig!". Detta resulterade i en panikattack dagen efter då jag skrämde min man ordentligt när jag började med att ifrågasätta mina yrkesval. Jag ska jämt vara en riktig dramaqueen, så det var ett bra utspel med retoriska inslag, tragiska repliker och grand finale: tårar.
Den som följer "Sex & the City" kommer säkert ihåg scenen där Carrie får panik i brudaffären när hon provar några brudklänningar. Det var exakt likadant för mig fast inte i en brudklänning. Så var det då. Men nu är jag nöjd med allting igen och skulle onekligen nicka med leendet om någon skulle säga ”Oh, doktorand!”
No comments:
Post a Comment