Listor och "VA??? 5år?!" kommentaren

Måndag för mig är "listdagen". Just på måndagar brukar jag skriva listor på vad som ska göras under veckan. Just på måndag planerar jag tusen saker och känner att jag kan verkligen göra mycket. Ibland gör jag väldigt noggranna listor i olika kategorier, ibland även med subkategorier.
Det kan vara listor som heter "Att läsa", "Att skriva", "Att kolla upp".

Men ibland blir mina listor en salig blandning av forskning, jobb och privata saker. Till exempel dagens lista blev på två olika språk och innehåller bland annat dessa punkter: "Mejla till R och P för att få intervjutid", "Beställa boken till doktorandkursen", "Ring till frisören". Det senaste skrev jag på utrikiska så att ingen kollega skulle förstå och att jag skulle kunna ha det på min whiteboard utan att väcka några misstankar om att jag ägnar mig åt sådana oseriösa telefonsamtal under min arbetstid.

Jag ska faktiskt göra en ny sak som doktorand. Jag ska beställa en bok som jag vill ha och den ska betalas med mina "doktorandpengar". Ljuvligt! Att köpa en bok men slippa betala. Först fick jag känslan att jag ska slå på stort och beställa många böcker och sedan bara frossa i dem. Men men... Eftersom mina "doktorandpengar" är en stram resurs måste jag behärska mig så att jag har några kronor på kontot när jag ska åka på några kurser.

På senaste tiden har jag träffat flera bekanta som jag inte har mött på några år, så jag fick dra min historia "jag är en doktorand" rätt så många gånger den senaste månaden. Det värsta var när jag träffade en gammal arbetskamrat och berättade för henne att jag nyligen blev en doktorand. Hennes första fråga var "Hur länge ska du hålla på?" Mitt svar var "5 år". Hon tittade på mig och replikerade "VA???? 5 ÅR????"
Men sanningen är att det är ju "5 år i bästa fallet", alltså ingen ledighet, ingen fördröjning, ingen s.k. "jag-tänker-avbryta-detta-omedelbart" psykbrytning.

Jag börjar bli less på den här "5ÅR????!!!!???" kommentaren. Vad då? Fem år det är ju ingenting. Det är mitt jobb, så jobba fem år är ju inga konstigheter. Jag tycker att "40 år kvar till pensionen" låter minst 100 gånger mer skrämmande.