Jag har haft värsta mentala låsningen den här veckan. Två dagar kunde jag inte skriva något på den inlämningsuppgiften som närmar sig. Det var frustrerande, deprimerande och ju mer jag reflekterade om min irritation och låst situation desto mer frustrerad, arg och ångestfylld jag blev. Det är ju bara en inlämningsuppgift till en doktorandkurs, inte en bok som ska vinna Augustpriset och översättas till 15 språk, så det vore riktigt riktigt pretentiöst av mig att kalla det för brist på inspiration men något liknande var det. Det tog emot varje gång jag satt mig vid datorn och tankarna vandrade iväg samma sekund som jag försökte läsa en artikel.
Och igår lossnade det. Jag bara började skriva. Jag tvingade mig. Jag sade till mig själv: ”Nu, Alice, skriver du av den här snubbens citat i ditt worddokument!” Jag föreställde mig att Sean Connery som spelade författaren William Forrester i filmen ”Finding Forrester” stod på mitt kontor och med skotsk brytning (som bara Sean kan) skrek ” Punch the keys, for God's sake! Punch the keys!”
En imaginär utskällning av Sean Connery fungerar tydligen alldeles utmärkt för mig, så jag har blivit med den icke produktiva ångesten och nu går med sådan spänning och pirr i kroppen när jag är i mitten av jobbet och idéerna kommer fram. Jag kanske borde ha en bild på Sean på kontoret så att jag känner att jag har hans ögon på mig hela tiden.
”Punch the keys, Alice! Punch the keys!”
No comments:
Post a Comment