Dr Faust & Extreme makeover

Det närmar sig. Det är oundvikligt. Läskigt. Otäckt. Klassträffen.

Snacka om ångest. Thomas Holmes and Richard Rahe har gjort sitt stress skal men det står ingen klassträff där. Fast den borde finnas med där. Kanske någonstans innan skilsmässan men definitivt över ” Trouble with Boss 23” och ” Trouble with In-Laws 29”.

Klassträffen efter 10 år innebär att man måste summera alla dessa 10 år till något flashigt a la PowerPoint presentation. På ett sätt är jag väldigt lugn, jag är nöjd med det som jag har gjort under dessa 10 år. Jag har haft många förändringar, många intressanta vändningar, jag har gjort många saker som jag är stolt över.

Jag känner mig väldigt nöjd med mitt liv som doktorand och jag skulle definitivt inte vilja byta mitt jobb med någon annan. Man tror att i och med att jag har den här känslan borde jag vara lugn och cool. Men så är det inte. Detta beror på en mening som en av mina klaskamrater skrev på klassens hemsida. Hon skrev att hon inte trodde att just jag skulle kunna bli forskare. Nu sitter jag och tänker på varför hon inte ansåg mig vara ”ett forskningsmaterial”. Vad hade hon egentligen för förväntningar på mig? Vad är det i min personlighet som gör att folk inte kan föreställa mig som en doktorand? Betedde jag mig på ett ”icke forksningsaktigt” sätt? Vad kan det vara då? Var jag för oseriös? För glad? För ”humanistisk”?

För många år sedan blev jag nästan lovad av många ett författaröde. Och nu är jag en ekonom. Folk föreställer sig att jag är en sådan redovisningsekonom eller att jag vet vilka aktier man ska köpa. Det går inte ihop för dem. Det är ganska sorgligt att folk har så tråkig och definitivt ensidig bild av ekonomer. Speciellt är detta tråkigt för ekonomer som faller utanför den bilden.

Många från min barndom och ungdom tycker att det är konstigt att jag blev en ekonom. Tydligen är det också konstigt att jag blev en doktorand. De måste tro att jag har genomgått någon själslig extreme makeover, att jag opererade bort den humanistiska läggningen och den konstnärlig ådran. Nu tror de att jag saknar en del av min själ, som i en sann Faust anda såldes den till den onda och hänsynslösa Ekonomiska Fakulteten.

Så nu sitter jag och funderar på den här klassträffen. Innan träffen ska jag ha en klar strategi för att bemöta dessa anklagelser om ”icke forskarmaterial”, jag ska vara lugn och utstråla ett enormt självförtroende och pondus, jag ska veta exakt vad som behöver sägas så alla tvivel kommer försvinna i samma ögonblick jag kommer in i klassträffen iklädd i en dyr ”powersuit”.

Och så ska jag också gå ner 10 kilo till dess ;-)