Det är otroligt hur det flyter på när man hittar ett intressant spår. Sitter hemma vid mitt köksbord och läser. Åt en försenad frukost eftersom jag var så inne i läsningen så jag glömde mina rutiner. Det känns riktigt bra att bara försvinna i ämnet, vända sida efter sida, skriva ner det som känns intressant. Det finns ingen frustration, ingen irritation över att man inte förstår eller över brist på sitt eget engagemang.
Det låter töntigt men det ämnet som jag läser om du känns som "mitt". Lite som att komma hem och ta av sig skorna, slänga sig på soffan och pusta ut. Nu känns det att jag kan ha en intern dialog, ett litet samtal i huvudet med dessa män och kvinnor vars böcker jag läser.
Jag vågar skratta åt visa meningar, till ex.
"Utifrån det modernistiska perspektivet ser man istället kunskap om kulturen som ett redskap för ledningen, och kulturen ses som variabel som kan manipuleras i syfte att öka sannolikhet för att andra i organisationer ska kunna uppnå de önskade prestationsnivåerna" (Denison i Hatch)
eller
"Denna grupp forskare menar att om kulturen påverkar beteende genom normer och värderingar bör det vara möjligt att styra organisationens normer och värderingar på ett sådant sätt att man mer eller mindre kan garantera att vissa beteenden och andra prestationer i organisationen blir en följd av denna styrning" (Hatch)
Jag skriver "Hi hi" i marginalen bredvid sådana meningar eller ritar :-)
Och själva glädjen i det här fallet ligger inte i bristfällig argumentation (min egen åsikt) men i själva faktumet att jag känner att jag vågar skratta, vågar ifrågasätta.
För mig säger det att jag känner mig trygg.
Kanske för att jag hittade hem?
Eller åtminstone känner att jag är på väg dit.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment