Listor och "VA??? 5år?!" kommentaren

Måndag för mig är "listdagen". Just på måndagar brukar jag skriva listor på vad som ska göras under veckan. Just på måndag planerar jag tusen saker och känner att jag kan verkligen göra mycket. Ibland gör jag väldigt noggranna listor i olika kategorier, ibland även med subkategorier.
Det kan vara listor som heter "Att läsa", "Att skriva", "Att kolla upp".

Men ibland blir mina listor en salig blandning av forskning, jobb och privata saker. Till exempel dagens lista blev på två olika språk och innehåller bland annat dessa punkter: "Mejla till R och P för att få intervjutid", "Beställa boken till doktorandkursen", "Ring till frisören". Det senaste skrev jag på utrikiska så att ingen kollega skulle förstå och att jag skulle kunna ha det på min whiteboard utan att väcka några misstankar om att jag ägnar mig åt sådana oseriösa telefonsamtal under min arbetstid.

Jag ska faktiskt göra en ny sak som doktorand. Jag ska beställa en bok som jag vill ha och den ska betalas med mina "doktorandpengar". Ljuvligt! Att köpa en bok men slippa betala. Först fick jag känslan att jag ska slå på stort och beställa många böcker och sedan bara frossa i dem. Men men... Eftersom mina "doktorandpengar" är en stram resurs måste jag behärska mig så att jag har några kronor på kontot när jag ska åka på några kurser.

På senaste tiden har jag träffat flera bekanta som jag inte har mött på några år, så jag fick dra min historia "jag är en doktorand" rätt så många gånger den senaste månaden. Det värsta var när jag träffade en gammal arbetskamrat och berättade för henne att jag nyligen blev en doktorand. Hennes första fråga var "Hur länge ska du hålla på?" Mitt svar var "5 år". Hon tittade på mig och replikerade "VA???? 5 ÅR????"
Men sanningen är att det är ju "5 år i bästa fallet", alltså ingen ledighet, ingen fördröjning, ingen s.k. "jag-tänker-avbryta-detta-omedelbart" psykbrytning.

Jag börjar bli less på den här "5ÅR????!!!!???" kommentaren. Vad då? Fem år det är ju ingenting. Det är mitt jobb, så jobba fem år är ju inga konstigheter. Jag tycker att "40 år kvar till pensionen" låter minst 100 gånger mer skrämmande.

Anteckningar i marginalen & den vilsnes vandring hem

Det är otroligt hur det flyter på när man hittar ett intressant spår. Sitter hemma vid mitt köksbord och läser. Åt en försenad frukost eftersom jag var så inne i läsningen så jag glömde mina rutiner. Det känns riktigt bra att bara försvinna i ämnet, vända sida efter sida, skriva ner det som känns intressant. Det finns ingen frustration, ingen irritation över att man inte förstår eller över brist på sitt eget engagemang.

Det låter töntigt men det ämnet som jag läser om du känns som "mitt". Lite som att komma hem och ta av sig skorna, slänga sig på soffan och pusta ut. Nu känns det att jag kan ha en intern dialog, ett litet samtal i huvudet med dessa män och kvinnor vars böcker jag läser.

Jag vågar skratta åt visa meningar, till ex.

"Utifrån det modernistiska perspektivet ser man istället kunskap om kulturen som ett redskap för ledningen, och kulturen ses som variabel som kan manipuleras i syfte att öka sannolikhet för att andra i organisationer ska kunna uppnå de önskade prestationsnivåerna" (Denison i Hatch)

eller

"Denna grupp forskare menar att om kulturen påverkar beteende genom normer och värderingar bör det vara möjligt att styra organisationens normer och värderingar på ett sådant sätt att man mer eller mindre kan garantera att vissa beteenden och andra prestationer i organisationen blir en följd av denna styrning" (Hatch)

Jag skriver "Hi hi" i marginalen bredvid sådana meningar eller ritar :-)

Och själva glädjen i det här fallet ligger inte i bristfällig argumentation (min egen åsikt) men i själva faktumet att jag känner att jag vågar skratta, vågar ifrågasätta.

För mig säger det att jag känner mig trygg.
Kanske för att jag hittade hem?

Eller åtminstone känner att jag är på väg dit.