Doktorandledighet och mina hjältar

Nu är jag trött. Jag har slitit den senaste månaden som en slav, jobbade tre av fyra senaste helger, jobbade alla röda dagar och klämdagar. Jag var tvungen. Jag jobbade igenom två förkylningar, jag ställde klockan så jag skulle vakna tidigt på lördagar och söndagar. Jag är trött och utmattad och kunde inte komma ihåg vilken månad och år det var när jag fyllde i papperna på vårdcentralen.

En kollega till mig ville boka in nästa möte på onsdag, alltså Sveriges nationaldag, en röd dag. En ledig dag. När jag påpekade detta fick jag veta att "Doktorander har inga lediga dagar". Jaha. Tack, det har jag fått smaka på.

Men, ärligt talat, varför den här inställningen? Jag har träffat flera som har sagt så, vissa har antytt att det är högst olämplig tid att få barn under doktorandåren och att man ska helst vara singel. Men jag kan inte riktigt förstå varför man anser att doktorander inte ska ha lediga dagar och varför man ska slita som ett djur under den här tiden.

Är det för att det arbete vi utför livsviktigt? Men, ärligt talat, är inte det lite att överdramatisera och lägga alldeles för stor betydelse i sitt arbete?
Är det verkligen något att skryta med att man har jobbar under alla lediga dagar? Ligger stort värde i det? Jag menar, vi är inga superheroes som måste rädda världen och därför måste jobba hela tiden.

Jag är inte stolt över att jag fick jobba alla helger, jag tycker att det tyder på en dålig planering från min sida. Inget att skylta med. Inget att vara stolt över. Själv hämtar jag inspiration från och vill likna de kvinnliga doktoranderna på mitt jobb som har stora familjer, är supersmarta och intressanta, sköter sitt jobb och har fritidsintressen som dans och musik. De lyckas ha ett liv som inte går att sammanfatta i ett ord ”doktorand”. Deras liv är så mycket mer än bara doktorand.

Det är verkligen något att vara stolt över.

Doktorandplåga

Jag transkriberar intervjuer fortfarande. Det är omänskligt… jag hörde att man utsätter för tortyr folk genom att sätta på vitt brus i högtalarna och spela det timme efter timme… Vitt brus? Tvinga folk transkribera intervjuer istället… det ÄR en riktig tortyr.

Glass i stora lass

Nu har jag suttit flera dagar i sträck och transkriberat intervjuer. Det var en mardröm som pågick under Kristi himmelsfärds dag, under fredagen (på jobbet var vi endast tre personer), under lördagen och söndagen. Och igår. Och jag har en intervju idag. Det är ett arbete som ger ingenting för själen. Jag hör fortfarande röster i huvudet (!) och det gör ont i öronen pga. hörlurarna. Ren plåga!

Igår unnade jag mig en glass från närbutiken. Jag gjorde ett politiskt inkorrekt val och valde glassen ”Girlie”, den som orsakade den stora jämställdhetsdebatten med tanke på dess namn, färg och glitter i pinnen. Så det bästa med den glassen var just att jag kände mig ganska busig och könsrollsbunden när jag köpte den. Vilken besvikelse! Smakade parfym och kändes som man åt rosa fett.

Då började jag fundera: om glassen för flickor ska vara rosa och ha glitter i pinnen, hur ska doktorandglassen se ut? Kanske den ska vara en gigantisk portion med många kulor i bägaren, så att man börjar fundera på en gång ifall det är möjligt att äta upp den inom en rimlig tidsperiod. Eller det kanske ska vara sådan som man bara slickar, slickar, slickar men den minskar inte? Och varför inte riktig fet gräddglass som innehåller 1500 kcal per portion och heter ”Ångest”?

Doktorandtårta

Jag känner mig som en tårta som alla vill en ha bit av...

Kontrollerad av inboxen

Min inbox styr mitt liv. Otrolig kraft min inbox har.

Jag kan planera min dag, börja med att jobba enligt planen men det räcker med att jag kollar en enda gång i inboxen så raseras all min agenda. Min inbox bestämmer över mig, den ändrar mitt schema, den gör mig gråtfärdig, den jävlas med mig.

Idag (av alla dagar!) får jag mejl om att jag måste skicka in kursutvärdering ”med vändande mejl” och fylla i en enkät, annars hotades jag att få en personlig påminnelse. Och låt oss inte glömma riktiga och viktiga mejl som berör mitt samarbete med en annan forskare, som handlar om företaget jag ska bedriva min forskning på. Jag skriver, svarar, skickar men den fylls på med andra saker som måste åtgärdas omgående. Jag skulle gråta om jag skulle ha lite mer tid just nu.

Min förkylning underlättar inte saken heller och bidrar till min ynklighet. I ren desperation fantiserar jag om att min inbox slutar fungera så jag kan ta en lugn stund och faktiskt göra arbetet.

Doktorander on the Run

I helgen var jag i Göteborg och hejade på min man när han sprang Göteborgsvarvet. Själv vågade jag inte ge mig på att klara 21 km riktigt än men jag tror att jag kommer klara av det. För ett år sedan verkade milen som en omöjlighet men nu är det inga problem alls. Jag är ganska stolt över mig själv och min egen prestation det senaste året med tanke på att vem som helst som tittar på mig inser att jag är ingen löpartyp, snarare en soffpotatis gone wild.

På väg hem funderade jag att det finns vissa likheter mellan löptävlingar och doktorandår. För det första så är det tung, jobbigt och svettigt. Det går inte gena och ta en kortare väg för att det är något som ska klaras av och dessutom så tittar massa människor på så fusket skulle upptäckas. En halvmara kan likställas med licentiatavhandlingen medan doktorsavhandling är en riktig maraton. Familjemedlemmar och vänner står längst vägen, hejar på, skriker ”Kämpa! Kämpa!” & ”Du är så duktig” medan man själv gör ett taskigt försökt att le och tänker mest på ont i fötterna och krampande muskler. En liten paus vid vätskekontroll (helger, semester, föräldraledighet) men det är ingen lugn man känner just då när man står där och dricker ”Gatorade”, man är mest stressad över att tiden går förlorad, att alla andra springer förbi en och i tankarna har man alla kommande backar, trängsel och målgången. Man hoppas att undvika att hamna i sjukvårdstältet och man är så glad när allting är färdigt.

Helgen var helt underbar men lämnade ytterst lite möjlighet för att vila upp sig så jag ska försöka göra mitt bästa för att vara produktiv den här korta veckan.

Doktorandhalleluja

Nu är jag tillbaka efter ett intensivt arbete med en inlämningsuppgift som jag hade på en doktorandkurs. Jag satt hemma med en massa böcker kring mig och skapade ett kaos av min vardag och helg: jag skrev under arbetstiden, efter arbetstiden, under röda helgdagar. Jag skrev vid bordet, under bordet, i soffan och på golvet. Jag var trött, glad, irriterad, ledsen, inspirerad, uppgiven, desperat och upprymd.

Jag vet inte vad som händer när jag skriver… Det är som om jag kryper i ett något håll, skapar min egen liten kaos där inne och skriver. Det är ganska intressant att skrivandet blir så viktigt. Det verkar som att själva skrivandet har högst status på doktorandarbete, som om det vore någon religiöst upplevelse, akademisk uppenbarelse eller doktorandsakrament. Meningen som inleds med ”Jag håller på att skriva just nu…” får tyngd.

Det är ganska intressant att vi bestämmer om att en viss del ska vara det viktigaste i våra jobb. Läste en artikeln om sjuksköterskor som ansåg att deras ”riktiga” jobb att ta hand om patienter och därför tyckte de att all administrativt arbete var mindre viktigt. De som jobbar med programmering tenderar också att känna att just själva kodandet är det riktiga jobbet. Och doktorander? Skrivandet är en helig ko, utan något tvivel. Det är nog därför man uppfattar undervisning som något besvärligt och ser på den som ett avbrott i ”det riktiga” jobbet. Det är säkert en del i förklarningen till varför ” det är "fint" att forska men inte alls lika "fint" att undervisa” (för att citera Maria Abrahamssons kommentar till mitt blogginlägg ” Doktorandoskuld & Karate Kid”)

Men något magiskt är det. Det är ganska förtrollande att tankarna som i huvudet liknar tornado virveln blir så klara när de skrivs ner. Jag upplever någon sorts förtjusning när mina tankar blandas ihop med andras ord, när mina erfarenheter vävs ihop med andras livsvärdsuppfattningar och all detta förvandlas till en ny text. Och må vara så att texten inte är perfekt, saknar vissa referenser, bryggor eller att Hans Majestät Röda Tråden försvinner då och då, det kan ju fixas. Det som är magiskt för mig i den här processen är att få se själva texten och få en bekräftelse på att man fortfarande besitter förmågan att förvandla kaoset i huvudet till något som kan förstås av andra.

I Marie Antoinettes manér

En doktorandkurs i storstäder är helt underbart för någon som bor i en mindre stad, till exempel för mig. Det finns något magiskt kring det och något som jag njuter av så mycket det bara går. I det här ögonblicket befinner jag mig i Stockholm, sitter på kulturhuset, tittar på Sergels torg, fikar, bloggar och läser ”Mästaren & Margarita”- gör allt på en gång bara för att hinna med så många saker som det bara går. Jag har även hunnit vara på tre antikvariat och köpa en bok om Katarina den stora.

När jag började som doktorand hade jag ingen aning att det blir så mycket resandet för mig. Det är ganska pretentiöst av mig att ens försöka supa in storstadens atmosfär på några ynkliga timmar men det ingen lider av det, förutom mig själv när jag i försök att hinna se mycket. Även om jag har högklackade skor på blir det inte alls ”Sex and the City” glamour när jag svettig och trött efter två dagars intensivt arbete springer längst ner Drottninggatan bärandes på två oerhört fula väskor.

Däremot igår var det glamour på hög nivå. Tydligen så pågår det väldigt stor konferens i Stockholm just nu så nästan alla hotell var fullbokade och eftersom det inte fanns något annat tillgängligt fick jag ett superlyxigt rum som skulle dugt till Marie Antoinette: kristallkrona, burgundyröda gardiner med guldbroderier och matchande sängöverkast, gammaldags tavlor och en gigantisk kakelugn. Jag vet inte vad Marie Antoinette skulle ha gjort i det rummet men jag satt till mitt på natten och läste vetenskapliga artiklar om ”lean production” and ”agile programming”.

Själva kursen gick bra, det var intressant, givande och lärorikt men jag som vanligt var väldigt orolig inför den. Jag ska jämt vara nervös om vad folk ska säga och vad de ska tycka. Jag skulle inte kunna påstå att det är väldigt skönt att bli kritiserad och granskad och ibland undrar jag hur jag ska klara mig i den här världen med tanke på min rädsla inför att vara kritiserad. Frågan är ju inte OM kritiken kommer, frågan egentligen är hur hård den kommer vara, hur länge jag kommer gråta efteråt och hur länge den följande existentiella krisen ska hålla i sig.

Om jag ändå ska försöka vara mer sansad så tror jag att det gick bra, jag kände att mitt val accepterades och saker som sades om min text var väldigt vettiga och helt berättigade så jag är glad. Det blev ganska uppenbart att jag blev textblind och inte reflekterade kring vissa dimensioner.

Doktorandoskuld & Karate Kid

Som doktorand blir man medveten om olika saker. Till exempel, inser man så småningom viken affär avhandlingsskrivandet är eller man lär sig hur man läser artikeln nästan i ljusets hastighet (abstract, nyckelord, titta igenom och sedan slutsatser). Man inser sina begränsningar, sina svaga sidor, sina otillräckligheter. Som om det inte vore lagom deprimerande insåg jag ytterligare en sak om mig idag. Jag lyssnade på en intervju som jag genomförde innan och insåg att jag har riktigt hemsk min röst är att lyssna på. Jag tycker att det är riktigt obehagligt att höra min egen röst, mitt skratt (som låter snarare som om jag andas med punkterade lungor) och min röstintonation. Det blev uppenbart att jag definitivt inte kan ägna mig åt en karriär som radiopratare ifall dessa planer på att bli doktor inte blir verklighet.

Idag var tydligen en dag för obehagliga insikter eftersom jag lärde mig en sak till. Det är så att reglerna ändrades och nu måste alla doktorander få poäng i högskolepedagogik innan de kan ge sig på att jävlas med ”eager young minds” (som John Nash skulle säga). Det där med pedagogiken verkar inte vara någon hit hos doktorander så många suckar och himlar med ögonen när ämnet kommer up på tapeten. Så idag berättade en kollega ett skämt som tydligen florerar på vår institution. Ursäkta språkbruket, jag försöker återge så detaljerad som möjligt: ”Högskolepedagogik är som kn*lla: antingen är man bra på det eller inte.” Nu är det så att jag är en pedagogisk oskuld så snacka om pressen man känner på sig efter sådant uttalande. Jag har prestationsångest jag och bävar när jag tänker på vilka förväntningar som finns på mig! Tänk om jag inte är bra alls? Om jag gör bort mig första gången, finns det inget hopp för mig? Jag hoppas verkligen att jag är en naturbegåvning på detta eftersom om påståendet är sant kan man inte riktigt förbereda sig: antingen har man det i sina doktorandgener eller inte. Eftersom min färdighet som högskolepedagog inte kan läras enligt den här teorin, tänker jag slopa mina planer att titta på alla inspirerande filmer om lärare. Så filmerna ”Dangerous Minds”, ”Karate Kid”, ”Wonder Boys”, ”Dead Poet’s Society” lämnas tillbaka till videobutiken utan att jag har analyserat dem.

Det är ganska sorgligt att ge upp dessa planer och drömmar eftersom det var så fint i min föreställningsvärld när jag lärde mina studenter att ”Wax on, wax off”

Utskälld av Sean Connery

Jag har haft värsta mentala låsningen den här veckan. Två dagar kunde jag inte skriva något på den inlämningsuppgiften som närmar sig. Det var frustrerande, deprimerande och ju mer jag reflekterade om min irritation och låst situation desto mer frustrerad, arg och ångestfylld jag blev.

Det är ju bara en inlämningsuppgift till en doktorandkurs, inte en bok som ska vinna Augustpriset och översättas till 15 språk, så det vore riktigt riktigt pretentiöst av mig att kalla det för brist på inspiration men något liknande var det. Det tog emot varje gång jag satt mig vid datorn och tankarna vandrade iväg samma sekund som jag försökte läsa en artikel.

Och igår lossnade det. Jag bara började skriva. Jag tvingade mig. Jag sade till mig själv: ”Nu, Alice, skriver du av den här snubbens citat i ditt worddokument!” Jag föreställde mig att Sean Connery som spelade författaren William Forrester i filmen ”Finding Forrester” stod på mitt kontor och med skotsk brytning (som bara Sean kan) skrek ” Punch the keys, for God's sake! Punch the keys!”

En imaginär utskällning av Sean Connery fungerar tydligen alldeles utmärkt för mig, så jag har blivit med den icke produktiva ångesten och nu går med sådan spänning och pirr i kroppen när jag är i mitten av jobbet och idéerna kommer fram. Jag kanske borde ha en bild på Sean på kontoret så att jag känner att jag har hans ögon på mig hela tiden.

”Punch the keys, Alice! Punch the keys!”

Missionärdoktorander & akademiska frallor

Idag har jag besökt "den riktiga världen". Jag har varit på ett företagsbesök och genomfört en intervju. Jag kan inte riktigt säga att jag älskar att genomföra intervjuer eller snarare anordna dem. Det är ganska omständigt att boka in intervjuer, det känns som att jag ber om nåd hos företagare när jag ber om en timme av deras tid samtidigt som jag måste vara lite pushig & påträngande när jag vill komma dit och har absolut ingenting att erbjuda dem. Även dörr till dörr försäljare har något att erbjuda (dammsugare för 15 tusen) men när jag ska be om företagarens tid har jag ingenting att locka med, ingenting att ge. Till och med Jehovas vittne har sina tidningar och lappar med superidylliska bilder som de kan stoppa in i brevlådan medan jag som doktorand har ingenting.

Jag kanske borde ha något med mig? Vad skulle det kunna vara? Fralla som jag snor från fikarummet? En lapp med bilder på glada seniorforskare som kramar doktorander på ett kärleksfullt sätt? Ett slipsnål med högskolans logga? Ett intyg som säger "Om du ställer upp på en intervju idag, lovar jag att aldrig någonsin störa dig igen"?

Intervjun idag gick väldigt bra. Personen som jag intervjuade var pratglad, gav exempel på olika saker, var rolig, intresserad av det jag gjorde och verkade inte alls besvärad av att jag var där. Efter intervjun blev jag bjuden på fika med alla medarbetare och då fick jag tillfället att jämföra frukostfika som vi har på jobbet med fika som finns i "den riktiga världen".

Jag konstaterade att våra akademiska halvfrallor med ost och marmelad ser ganska fjuttiga ut i jämförelse med alla frallor i "den riktiga världen". De hade ju även skinka och salami!

Panik à la "Sex & the City"

Det finns ett "Sex and the City" avsnitt där Carrie berättar för Miranda att hon inte känner sig riktigt glad över sin förlovning med Aidan medan Miranda berättar att hon fejkade sin ultraljudsglädje: när alla fick veta att hon väntade en pojke brukade de skrika ut "It's a boy!" och då skulle hon också klämma ur sig "It's a Boy!" och fixa ett fejkleende.

Ibland känner jag likadant. Folk runt mig verkar vara genuint glada för min skull: "Oh, doktorand!", medan jag själv inte känner mig riktigt så full av glädje. Jag brukar också fixa ett fejkleende och säga "Det är väldigt roligt" och samtidigt försöka handskas med ångesten inuti mig. Jag är övertygad att det handlar om ångesten, om förväntningar som man tror omgivningen har på en.
I helgen träffade jag många några släktingar som körde sin "Oh, doktorand!"-rutin och "Hur går det för dig i skolan (?!), säkert bra för du är sååå duktig!". Detta resulterade i en panikattack dagen efter då jag skrämde min man ordentligt när jag började med att ifrågasätta mina yrkesval. Jag ska jämt vara en riktig dramaqueen, så det var ett bra utspel med retoriska inslag, tragiska repliker och grand finale: tårar.

Den som följer "Sex & the City" kommer säkert ihåg scenen där Carrie får panik i brudaffären när hon provar några brudklänningar. Det var exakt likadant för mig fast inte i en brudklänning. Så var det då. Men nu är jag nöjd med allting igen och skulle onekligen nicka med leendet om någon skulle säga ”Oh, doktorand!”

Doktorand eler Askungen?

Förra veckan hade jag köksansvaret på vår institution/avdelning/sektion. Suck. Jag hävdar bestämt att om alla skulle ta sitt ansvar skulle vi inte behöva ha något ansvar för andras muggar & tallrikar men det finns personer som inte håller med mig. Det är nog samma personer som ställer sina smutsiga muggar i handfatet istället för diskmaskinen.

Jag kan berätta att jag verkligen inte har någon städmani (snarare tvärtom) men på något sätt lyckas jag låta bli ställa mina muggar i handfatet på jobbet även om jag lämnar dem precis överallt hemma. Men tydligen vissa är för upptagna att agera hårtarbetande forskare så de inte har tid att diska sina muggar. Så jag låtsades vara Askungen medan jag plockade in disken. Barnsligt och fånigt. Jag vet. Men jag gör vad som helst för att ta mig igenom min köksvecka.

Doktorandens superkraft

Efter att jag har tittat på ett avsnitt av Heroes började jag fundera lite. Storyn är ganska underhållande: vanliga människor som upptäcker att de har övernaturliga egenskaper som att kunna flyga, gå genom väggar, bli osynlig, regenerera, radera minnet osv. Bland annat så finns det killen Hiro som kan mixtra med tiden, kan åka fram och tillbaka i den. Ganska fiffigt, eller hur?

Jag på fullt allvar vill hävda att jag delar den här superkraften med Hiro. Jag tror att jag fick den här kraften den dagen jag blev antagen till forskarutbildningen. Till exempel just nu måste jag skriva abstract till en artikel eller avhandling som inte är skriven än. Annars är abstract det sista man brukar skriva men nu måste jag åka fram i tiden till den dagen då avhandlingen är nästintill färdig (Oh Happy Day!) och snabbt skriva ihop sammanfattningen av min avhandling. Så nu åker jag fram i tiden… Blundar och när jag öppnar ögonen så är jag där, alltså i framtiden. Vad händer?

Min man är fortfarande ihop med mig efter alla dessa (hund)doktorandår. *Lättnads suck* Han kommer från jobbet och har hämtad barnen från dagis på väg hem, eftersom jag inte har tid med sådant just nu. Jag håller ju på att avsluta min avhandling och skriva ihop sammanfattningen. Jag är superstressad och allting runt mig tyder på det: massa papper liggande runt, högar med böcker & godisskål (tydligen även då hävdar jag bestämt att socker hjälper mig att hålla ut i kaoset). ”Puss på dig älskling”, ”Oj vilka fina teckningar ni gjorde på dagis” och sedan sätter mig igen framför datorn och snabbt trycker på tangentbordet (efter alla dessa år har jag blivit supersnabb och bra på det). Abstract.

Nej, allvarligt. Jag blir riktigt stressad av att göra den här uppgiften till doktorandkursen. Det känns att det tar emot. Det är svårt att skriva en sammanfattning på X antal årsarbete utan att riktigt veta vad det var för arbete jag gjorde under den där tiden. Men jag antar att med mina doktorandsuperkrafter borde jag klara av det.

Frökens "Aldrig" bra dag

Det finns jobbiga dagar. Och sedan finns det bra dagar då alla problem löser sig på en gång. Idag var det en bra dag.

Idag har jag kommit överrens med en professor om en artikel som vi ska skriva tillsammans. Och eftersom jag har ytterligare en överenskommelse med en annan forskare om en annan artikel, kom jag fram till att jag ska skriva en sammanläggnings lic-avhandling.

Helt otroligt. Att jag ska skriva sammanläggnings lic. Jag? Som sade från första början att jag tänker aldrig skriva sammanläggningsavhandling. Jag borde lära mig att aldrig säga ”aldrig”. Jag får äta upp det varje gång. Det slår aldrig fel. Till exempel, när jag gick ut gymnasiet svor jag på att jag aldrig någonsin skulle studera mattematik igen och hamnade på en utbildning där s.k. högre matematik ingick. Så till slut fick jag lära mig alla dessa integraler, derivator på en riktigt avancerad nivå.

Jag har till och med sagt att jag inte skulle vara ihop med en datanörd och nu har jag levt ihop i många år med en underbar man som programmerar för nöjes skull på lördagar, en som läser sci-fi och fantasy böcker som har svärd, drakar och modiga riddare på omslagen, en som vet vilken laptop man ska köpa, en som drar långa sladdar i lägenheten för att koppla ihop alla möjliga apparater och en som säger ”man skulle kanske skriva en liten applikation här” minst en gång i veckan.

Och bara två månader tidigare under en doktorandkurs har jag sagt att jag inte tänker skriva en sammanläggningsavhandling och nu verkar det vara väldigt bar strategisk lösning för mig. Ibland undrar jag om jag inte har några magiska krafter… Jag kanske borde säga ”jag tänker aldrig bli färdig med min avhandling inom 5 år” och då skulle jag kanske vara färdig inom fem år.

Det intressanta är att alla gånger då jag gjorde det som jag trodde jag skulle aldrig göra hade jag faktiskt väldigt roligt under tiden. Oavsett om det gällde lösa krångliga matteuppgifter eller kyssa en snygg och snäll datanörd. Så jag tror att jag kommer ha riktigt kul med att skriva licentiaten i en artikelform.

Och som grädde på mosset slapp jag åka på en konferens som jag inte ville åka på.

Barfotaforskare & inga referenser

Jag känner mig inte ”on top of things” och det gör mig stressad & irriterad. Jag brukar ha koll men just nu befinner jag mig i någon sorts svacka som liknar ett stort svart hål. Jag försöker infinna mig i det här tillståndet, göra lite mysigt i den här doktoranddepressionen men det är inte så mysigt. *Ysigt…ysigt… sigt.* Som ni ser, det till och med ekar i det här mörkret.

Det finns inget som dämpar den här ångesten bättre än en löprunda längst havet eller hårt jobb och eftersom det inte går att springa jämt måste man jobba då och då. Så jag jobbar. Det finns gott om saker att jobba med: förbereda sig till doktorandkursen, skriva tidsrapporten, läsa igenom 500 artiklar (ok, jag överdriver lite), planera lite inför mötet med Det Stora Viktiga Företaget, göra 2 handledare glada, hitta ett sätt att inte tvingas åka på en konferens då jag måste göra alla andra ovanstående saker.

Just nu läser jag en bok ”Att forska i praktiken” av M.Mattsson. (I min blogg avstår jag fullständigt från både Harvard- & Oxfordsystem för referenser. Högst ovetenskapligt, jag vet)

Där hittade jag en rolig beskrivning av olika forskarroller. Det kändes ganska underhållande att läsa om dem på en sen fredagskväll (!). Enligt M.Mattsson så finns det bl. a. dessa forskarroller:

• · Universitetsforskaren – lojal mot vetenskaplighet

• · Amatörforskaren – forskar på egen hand

• · Sanningssökaren – eftersträvar herreväldesfri kommunikation

• · Dialogforskaren – stimulerar andra att reflektera kritiskt

• · Barfotaforskaren - söker levnadsvisdom

Och jag (som är riktigt egocentrerad person som jag är) tillbringade halva fredagsnatten med funderingar ifall jag kan benämna mig som ”barfotaforskaren”. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig det, men på lördagsmorgonen tillhörde jag verkligen ”en trött doktorand” kategori.

E. Goffman (ingen referens den här gången heller) säger att ”when an individual plays a part he implicitly requests his observes to take seriously the impression that is fostered before them”. Alltså nu måste jag välja en roll som jag ska spela och hoppas att folk tar mitt skådespeleri på allvar. Jag bara älskar Goffmans teori om ”performance”, ”dramatic realization” osv. eftersom han lyckades avdramatisera våra vardagsroller med hjälp av just dramatermer. Kom igen nu, alla vi är med och spelar olika roller: VD, lektor, bandman, doktorand, lärare… men den vetskapen känns vardagen ganska rolig, eller hur?

Så nu återgår jag till min roll som en bekymrad doktorand och hoppas på att folk tar mitt skådespeleri på allvar.

*Fixar fram en rynka i pannan, ritar oförståeliga bilder på min whiteboard & trycker på tangentbordet frenetiskt*

Dr Faust & Extreme makeover

Det närmar sig. Det är oundvikligt. Läskigt. Otäckt. Klassträffen.

Snacka om ångest. Thomas Holmes and Richard Rahe har gjort sitt stress skal men det står ingen klassträff där. Fast den borde finnas med där. Kanske någonstans innan skilsmässan men definitivt över ” Trouble with Boss 23” och ” Trouble with In-Laws 29”.

Klassträffen efter 10 år innebär att man måste summera alla dessa 10 år till något flashigt a la PowerPoint presentation. På ett sätt är jag väldigt lugn, jag är nöjd med det som jag har gjort under dessa 10 år. Jag har haft många förändringar, många intressanta vändningar, jag har gjort många saker som jag är stolt över.

Jag känner mig väldigt nöjd med mitt liv som doktorand och jag skulle definitivt inte vilja byta mitt jobb med någon annan. Man tror att i och med att jag har den här känslan borde jag vara lugn och cool. Men så är det inte. Detta beror på en mening som en av mina klaskamrater skrev på klassens hemsida. Hon skrev att hon inte trodde att just jag skulle kunna bli forskare. Nu sitter jag och tänker på varför hon inte ansåg mig vara ”ett forskningsmaterial”. Vad hade hon egentligen för förväntningar på mig? Vad är det i min personlighet som gör att folk inte kan föreställa mig som en doktorand? Betedde jag mig på ett ”icke forksningsaktigt” sätt? Vad kan det vara då? Var jag för oseriös? För glad? För ”humanistisk”?

För många år sedan blev jag nästan lovad av många ett författaröde. Och nu är jag en ekonom. Folk föreställer sig att jag är en sådan redovisningsekonom eller att jag vet vilka aktier man ska köpa. Det går inte ihop för dem. Det är ganska sorgligt att folk har så tråkig och definitivt ensidig bild av ekonomer. Speciellt är detta tråkigt för ekonomer som faller utanför den bilden.

Många från min barndom och ungdom tycker att det är konstigt att jag blev en ekonom. Tydligen är det också konstigt att jag blev en doktorand. De måste tro att jag har genomgått någon själslig extreme makeover, att jag opererade bort den humanistiska läggningen och den konstnärlig ådran. Nu tror de att jag saknar en del av min själ, som i en sann Faust anda såldes den till den onda och hänsynslösa Ekonomiska Fakulteten.

Så nu sitter jag och funderar på den här klassträffen. Innan träffen ska jag ha en klar strategi för att bemöta dessa anklagelser om ”icke forskarmaterial”, jag ska vara lugn och utstråla ett enormt självförtroende och pondus, jag ska veta exakt vad som behöver sägas så alla tvivel kommer försvinna i samma ögonblick jag kommer in i klassträffen iklädd i en dyr ”powersuit”.

Och så ska jag också gå ner 10 kilo till dess ;-)

Doktorandlyx

Det går inte att förneka att doktorandkursen är en viss lyx. Och inte enbart pga. att man får bo på ett fint hotellrum med fantastiskt utsikt eller för att man få äta en mäktig hotellfrukost där bara valet av en tesort tar fem minuter. Att åka iväg såhär är en riktig vardagslyx för mig. Precis framför mitt hotellrumsfönster stod ett hus som är ett underbart exempel av jugendstilen. Jag satt vid fönstret och analyserade de små detaljerna, balkongräcket, basreliefen, ingångsportalen och åt choklad.

Eller ett annat exempel, just nu sitter jag på tåget på vägen hem. Vi åker genom snöstormen medan jag själv sitter här på tåget och lyssnar på Vivaldi ”Vinter” Largo.

Det är ren lyx att åka iväg och komma hem med all den här inspirationen som man får. Det går inte riktigt sätta fingret på när exakt den inspirationen infinner sig men efter dessa kurser kommer jag alltid hem med stor vilja att jobba, forska, ta reda på saker, läsa, gå framåt, gräva ner sig i tidskrifter.

Alla dessa saker i kombination med avbrott i vardagen skapar en otrolig lyxkänsla för mig.

Doktorandkurs är en spa för min doktorandsjäl.

Vad gör doktorander kl 00.10 på lördagskvällen?

Det är en lördagskväll. kl 00.10
Normala människor:

• suckar för att det är lite mindre än tre timmar kvar till de kör sista dansen i form av en tryckare på nattklubben
• dricker rött vin och är inblandade i en diskussion om melodifestivalen, kärnkraft och idiotbekanta
• har somnat på soffan efter har kollat på X-Men på TV
• diskar glasen efter tjejmiddagen & för femte gången säger "Det här borde vi göra om"

Lördagskväll kl 00.10
Ostrukturerade doktorander som är dåliga på att planera förberedelser till doktorandkusen:

• sitter vid dator och sammanfattar boken som handlar om hur man ska skriva forskningsrapporter och avhandlingar.

Antikrundan

"Vår" systemadministratör var på mitt rum nyligen och inventerade. Enligt honom så är datorn som står på mitt rum från 1999 08 26. (Huaaah)

Han gjorde en paus, tittade på datorn och lade till "det är inte många från den tiden som är igång idag". Han sade det nästan med respekt i rösten. Så nu är jag kluven.

Jag hatar den här datorn. USB uttaget sitter på baksidan, så jag måste vrida på datorn varje gång jag ska använda USB. Skärmen är otympligt tung och stor. Själva datorn är långsam och man hör ljud när den "tänker" långsamt.

Och där stod "vår" systemadministratör och tittade på datorn med respekt. Nu undrar jag ifall jag bör behandla den här datorn som om den vore en släktklenod. Något som är sååå fult, otrendigt, smutsigt men med högt affektionsvärde.

Kanske flera systemadministratörer vill titta på den och klappa respektfullt på skärmen? De kanske skulle sucka lite och börja tänka på "gamla tider". Någon (precis som på "Antikrundan") skulle säga med lite darr och förväntan i rösten "Jag undrar vad den är värd..."