Doktorandhalleluja

Nu är jag tillbaka efter ett intensivt arbete med en inlämningsuppgift som jag hade på en doktorandkurs. Jag satt hemma med en massa böcker kring mig och skapade ett kaos av min vardag och helg: jag skrev under arbetstiden, efter arbetstiden, under röda helgdagar. Jag skrev vid bordet, under bordet, i soffan och på golvet. Jag var trött, glad, irriterad, ledsen, inspirerad, uppgiven, desperat och upprymd.

Jag vet inte vad som händer när jag skriver… Det är som om jag kryper i ett något håll, skapar min egen liten kaos där inne och skriver. Det är ganska intressant att skrivandet blir så viktigt. Det verkar som att själva skrivandet har högst status på doktorandarbete, som om det vore någon religiöst upplevelse, akademisk uppenbarelse eller doktorandsakrament. Meningen som inleds med ”Jag håller på att skriva just nu…” får tyngd.

Det är ganska intressant att vi bestämmer om att en viss del ska vara det viktigaste i våra jobb. Läste en artikeln om sjuksköterskor som ansåg att deras ”riktiga” jobb att ta hand om patienter och därför tyckte de att all administrativt arbete var mindre viktigt. De som jobbar med programmering tenderar också att känna att just själva kodandet är det riktiga jobbet. Och doktorander? Skrivandet är en helig ko, utan något tvivel. Det är nog därför man uppfattar undervisning som något besvärligt och ser på den som ett avbrott i ”det riktiga” jobbet. Det är säkert en del i förklarningen till varför ” det är "fint" att forska men inte alls lika "fint" att undervisa” (för att citera Maria Abrahamssons kommentar till mitt blogginlägg ” Doktorandoskuld & Karate Kid”)

Men något magiskt är det. Det är ganska förtrollande att tankarna som i huvudet liknar tornado virveln blir så klara när de skrivs ner. Jag upplever någon sorts förtjusning när mina tankar blandas ihop med andras ord, när mina erfarenheter vävs ihop med andras livsvärdsuppfattningar och all detta förvandlas till en ny text. Och må vara så att texten inte är perfekt, saknar vissa referenser, bryggor eller att Hans Majestät Röda Tråden försvinner då och då, det kan ju fixas. Det som är magiskt för mig i den här processen är att få se själva texten och få en bekräftelse på att man fortfarande besitter förmågan att förvandla kaoset i huvudet till något som kan förstås av andra.