I helgen var jag i Göteborg och hejade på min man när han sprang Göteborgsvarvet. Själv vågade jag inte ge mig på att klara 21 km riktigt än men jag tror att jag kommer klara av det. För ett år sedan verkade milen som en omöjlighet men nu är det inga problem alls. Jag är ganska stolt över mig själv och min egen prestation det senaste året med tanke på att vem som helst som tittar på mig inser att jag är ingen löpartyp, snarare en soffpotatis gone wild.
På väg hem funderade jag att det finns vissa likheter mellan löptävlingar och doktorandår. För det första så är det tung, jobbigt och svettigt. Det går inte gena och ta en kortare väg för att det är något som ska klaras av och dessutom så tittar massa människor på så fusket skulle upptäckas. En halvmara kan likställas med licentiatavhandlingen medan doktorsavhandling är en riktig maraton. Familjemedlemmar och vänner står längst vägen, hejar på, skriker ”Kämpa! Kämpa!” & ”Du är så duktig” medan man själv gör ett taskigt försökt att le och tänker mest på ont i fötterna och krampande muskler. En liten paus vid vätskekontroll (helger, semester, föräldraledighet) men det är ingen lugn man känner just då när man står där och dricker ”Gatorade”, man är mest stressad över att tiden går förlorad, att alla andra springer förbi en och i tankarna har man alla kommande backar, trängsel och målgången. Man hoppas att undvika att hamna i sjukvårdstältet och man är så glad när allting är färdigt.
Helgen var helt underbar men lämnade ytterst lite möjlighet för att vila upp sig så jag ska försöka göra mitt bästa för att vara produktiv den här korta veckan.
No comments:
Post a Comment