Doktorandlyx

Det går inte att förneka att doktorandkursen är en viss lyx. Och inte enbart pga. att man får bo på ett fint hotellrum med fantastiskt utsikt eller för att man få äta en mäktig hotellfrukost där bara valet av en tesort tar fem minuter. Att åka iväg såhär är en riktig vardagslyx för mig. Precis framför mitt hotellrumsfönster stod ett hus som är ett underbart exempel av jugendstilen. Jag satt vid fönstret och analyserade de små detaljerna, balkongräcket, basreliefen, ingångsportalen och åt choklad.

Eller ett annat exempel, just nu sitter jag på tåget på vägen hem. Vi åker genom snöstormen medan jag själv sitter här på tåget och lyssnar på Vivaldi ”Vinter” Largo.

Det är ren lyx att åka iväg och komma hem med all den här inspirationen som man får. Det går inte riktigt sätta fingret på när exakt den inspirationen infinner sig men efter dessa kurser kommer jag alltid hem med stor vilja att jobba, forska, ta reda på saker, läsa, gå framåt, gräva ner sig i tidskrifter.

Alla dessa saker i kombination med avbrott i vardagen skapar en otrolig lyxkänsla för mig.

Doktorandkurs är en spa för min doktorandsjäl.

Vad gör doktorander kl 00.10 på lördagskvällen?

Det är en lördagskväll. kl 00.10
Normala människor:

• suckar för att det är lite mindre än tre timmar kvar till de kör sista dansen i form av en tryckare på nattklubben
• dricker rött vin och är inblandade i en diskussion om melodifestivalen, kärnkraft och idiotbekanta
• har somnat på soffan efter har kollat på X-Men på TV
• diskar glasen efter tjejmiddagen & för femte gången säger "Det här borde vi göra om"

Lördagskväll kl 00.10
Ostrukturerade doktorander som är dåliga på att planera förberedelser till doktorandkusen:

• sitter vid dator och sammanfattar boken som handlar om hur man ska skriva forskningsrapporter och avhandlingar.

Antikrundan

"Vår" systemadministratör var på mitt rum nyligen och inventerade. Enligt honom så är datorn som står på mitt rum från 1999 08 26. (Huaaah)

Han gjorde en paus, tittade på datorn och lade till "det är inte många från den tiden som är igång idag". Han sade det nästan med respekt i rösten. Så nu är jag kluven.

Jag hatar den här datorn. USB uttaget sitter på baksidan, så jag måste vrida på datorn varje gång jag ska använda USB. Skärmen är otympligt tung och stor. Själva datorn är långsam och man hör ljud när den "tänker" långsamt.

Och där stod "vår" systemadministratör och tittade på datorn med respekt. Nu undrar jag ifall jag bör behandla den här datorn som om den vore en släktklenod. Något som är sååå fult, otrendigt, smutsigt men med högt affektionsvärde.

Kanske flera systemadministratörer vill titta på den och klappa respektfullt på skärmen? De kanske skulle sucka lite och börja tänka på "gamla tider". Någon (precis som på "Antikrundan") skulle säga med lite darr och förväntan i rösten "Jag undrar vad den är värd..."

Berätta en historia...

Surprise surprise... Jag har ett nytt ämne igen. Inte helt oväntad. *Suck* Men den här kan bli riktigt bra.

Idag frågade jag en person om hur han kom fram till vad han ska forska på & han hade en bra historia att berätta. En historia med många detaljer på ett sådant sätt där man ser tydligt att man tycker om att berätta historien. Jag har märkt att folk ofta bli glada när man frågar de hur de hade träffat sin sambo eller fru för första gången. Det är alltid upplyftande att höra dessa historier. Folk lyser när de berättar dessa historier, folk ler. Man mår bra av att lyssna på sådana historier. Man blir glad.

Jag tror att det kan vara liknande sak med historier om forskningsfrågor. I alla fall för vissa. Och jag hoppas att jag kommer kunna berätta lika fint och med samma njutning i ansiktet. Fast inte idag. Om någon skulle ställa den frågan idag skulle jag nog känna mig mest stressad och frustrerad. Som när man var singel och folk frågade "Hur är det på kärleksfronten?" Grrrr.


Förresten CSN hörde av sig ang. avbetalning av lån... Ja ja…då är men vuxen.

Forskningsgeografi

Man har sett en och annan film där barnet ger sig ut i den stora världen för att hitta sina biologiska föräldrar. Vissa blir glada, andra besvikna, vissa hittar dem inte alls...

Det känns lite så för mig idag. Just nu låter jag på att leta efter "mammor" och "pappor" till det ämnet som jag funderar på att skriva om. Jag försöker hitta folk som "äger" området, folk vars artiklar man ska citera i sin egen avhandling. Folk som kan området, folk som andra känner, folk vars efternamn i referenslistan gör att ens egen material får mer pondus. Dessa från början mystiska figurer tjänar som några utgångspunkter, milstolpar med vars hjälp kan man avgöra sin egen forskningsgeografi.

Så jag letar. Jag tror jag hittade ett par efternamn. Vi får se vad som händer. Ifall jag tar emot de med öppna händer skrikandes "Mamma, var har du varit hela tiden" eller om jag kommer att upptäcka att privatdetektiv (databasen, i mitt fall) gav mig felaktiga koordinater.

Listor och "VA??? 5år?!" kommentaren

Måndag för mig är "listdagen". Just på måndagar brukar jag skriva listor på vad som ska göras under veckan. Just på måndag planerar jag tusen saker och känner att jag kan verkligen göra mycket. Ibland gör jag väldigt noggranna listor i olika kategorier, ibland även med subkategorier.
Det kan vara listor som heter "Att läsa", "Att skriva", "Att kolla upp".

Men ibland blir mina listor en salig blandning av forskning, jobb och privata saker. Till exempel dagens lista blev på två olika språk och innehåller bland annat dessa punkter: "Mejla till R och P för att få intervjutid", "Beställa boken till doktorandkursen", "Ring till frisören". Det senaste skrev jag på utrikiska så att ingen kollega skulle förstå och att jag skulle kunna ha det på min whiteboard utan att väcka några misstankar om att jag ägnar mig åt sådana oseriösa telefonsamtal under min arbetstid.

Jag ska faktiskt göra en ny sak som doktorand. Jag ska beställa en bok som jag vill ha och den ska betalas med mina "doktorandpengar". Ljuvligt! Att köpa en bok men slippa betala. Först fick jag känslan att jag ska slå på stort och beställa många böcker och sedan bara frossa i dem. Men men... Eftersom mina "doktorandpengar" är en stram resurs måste jag behärska mig så att jag har några kronor på kontot när jag ska åka på några kurser.

På senaste tiden har jag träffat flera bekanta som jag inte har mött på några år, så jag fick dra min historia "jag är en doktorand" rätt så många gånger den senaste månaden. Det värsta var när jag träffade en gammal arbetskamrat och berättade för henne att jag nyligen blev en doktorand. Hennes första fråga var "Hur länge ska du hålla på?" Mitt svar var "5 år". Hon tittade på mig och replikerade "VA???? 5 ÅR????"
Men sanningen är att det är ju "5 år i bästa fallet", alltså ingen ledighet, ingen fördröjning, ingen s.k. "jag-tänker-avbryta-detta-omedelbart" psykbrytning.

Jag börjar bli less på den här "5ÅR????!!!!???" kommentaren. Vad då? Fem år det är ju ingenting. Det är mitt jobb, så jobba fem år är ju inga konstigheter. Jag tycker att "40 år kvar till pensionen" låter minst 100 gånger mer skrämmande.

Discovery fenomen & kortslutning

Jag kanske borde visas på Discovery som ett fenomen eller anomali. Jag mår sämre nu än i måndags fast jag tar antibiotika flytigt. Jag mår så dåligt at jag fick sjukanmäla mig idag och även sjuksköterska på telefonen sade att jag lät väldigt förkyld (ni vet ju hur dessa sjuksköterskor kan vara, de blir ju inte riktigt tagna eller överraskade av triviala förkylningar)och det kunde ta 5-6 dagar tills jag ska börja må bättre. Tack för det! Jag börjar misstänka att jag blev sämre pga. mitt besök på vårdcentralen som var full av sjuka människor med deras hemska baciller.

Och värst av allt är just det at jag inte har mina "sick-supplies": ingen godis, inga tidningar, inga näsdukar... jag trodde jag skulle må bättre så jag hade inte skaffat mig dessa provianter.

En positiv sak är att om någon skulle stjäla min laptop just nu skulle tjuven få en riktig förkylning och kanske till och med halsfluss med tanke på att det finns miljarder bakterie på tangentbordet och skärmen vid det här laget. Jag har lyckats nysa på den flera gånger så jag hoppas att jag inte orsakar en kortslutning...

Icke glamorös, smittande & isolerad doktorand

De senaste dagarna har jag gjort saker som jag har aldrig gjort i Sverige innan.

1.Gick till närbutik för att köpa godis iklädd i mysbyxor.
Det finns ingen ursäkt. Jag försökte ursäkta mig med att det är mindre än 100 meter dit så det är faktiskt mer effektivt att gå dit utan att byta om. Men faktumet kvarstår. Jag visade mig ute i mysbyxor. Innan jag kom till Sverige skulle jag aldrig gjort det. Men nu är det bara erkänna att livet i den här lilla staden har tagit kål på min glamorfaktor.

2. Tar penicillin.
Jag verkligen längtade till det där penicillinet eftersom jag var hängig och kände att jag hade någon konstig infektion i kroppen. Läkarens dom blev Streptokock A. & en liten burk med vita piller.
Jag har hört många saker om hur svårt det är att få tid på vårdcentralen och att det krävs mycket för att få antibiotika. Men det var inte svårt alls. Mina kära streptokocker måste har varit en bra anledning.

Mina bakterier är starka just nu så jag jobbar hemifrån i några dagar.


Så jag är en smittande och isolerad doktorand. Och totalt oglamorös (se punkt 1)

Great Expectations & Pride and Prejudice

Idag tänker jag i nya banor igen. Jag blir tokig!

Handledaren sade att det är helt ok att ändra inriktning och vela fram och tillbaka... MEN

jag tror inte att han menade att man ska hitta på nya saker och nya möjliga ämnen VARJE dag.

Det konstiga är att jag är den som inte brukar kasta sig hit och dit. Jag brukar inte agera på ett sådant osäkert sätt i det "riktiga" livet. Så varför gör jag detta nu?

Jag tror att jag håller på "omdefinieras" av världen. Och samtidigt omdefinierar jag världen.
Det var kanske inte helt oväntat. Plötsligt en dag får man ytterligare ett namn som människor använder när de pratar och tänker om dig. "Doktorand".

Jag vet inte riktigt hur detta ska smälta ihop med resten av mig, att det bli något naturligt, något som tillhör mitt universum, något som jag känner mig bekväm med och något som inte framkallar ångest i miniformat varje gång någon kallar mig det.

Jag vet att det handlar om förväntningar. Det är just dessa förväntningar som oroar mig.

Vad vet jag nu? Jag vet att mitt hem är "organisation", inte styrning, inte finansiering. Not my cup of tea, helt enkelt. För hårt. Får långt ifrån mig.
Inte mitt land. Jag blir helt vilsen där och även om någon skulle ge mig en karta över det landet, skulle jag inte hitta rätt där.
Det är som när man är på en dejt och frågan "vad gör jag här?" dyker upp. Då hjälper inga kartor eller kompasser för då saknas viljan att vara där.

Jag vet att jag inte kan skriva normativt eftersom det känns helt främmande för mig. Jag vet att jag älskar symboliskt och postmodernistiskt perspektiv. Jag vet att jag vill skriva om mjukvaruutveckling. Så hur smälter jag dessa saker ihop?

Idag är jag på jobbet och an inte riktigt säga att jag är produktiv. Det var betydligt lättare hemma. Där lyckas jag gå in i någon sorts dimma och bara köra på. Jag vet inte varför det inte fungerar på jobbet.

Att försöka återskapa den omgivningen som finns hemma är nog inte riktigt lämpligt här på jobbet. Jag har svårt att föreställa mig själv sittandes i mjukisbyxor, med en penna bakom örat och en i hårknutet. Jag undrar hur kollegor skulle reagera om jag skulle tända värmeljus på kontoret och envisas dricka te från en väldigt liten kaffekopp med påmålade rosor och som ser ut att vara tagen från J. Austens "Pride & Prejudice ".

J.Austen just i den boken säger att " It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."

Med tanke på mina egna försök och plågor att hitta något bra ämne, skulle jag våga påstå att
"It is a truth universally acknowledged, that a ph.D student must be in a want of a good subject "

Anteckningar i marginalen & den vilsnes vandring hem

Det är otroligt hur det flyter på när man hittar ett intressant spår. Sitter hemma vid mitt köksbord och läser. Åt en försenad frukost eftersom jag var så inne i läsningen så jag glömde mina rutiner. Det känns riktigt bra att bara försvinna i ämnet, vända sida efter sida, skriva ner det som känns intressant. Det finns ingen frustration, ingen irritation över att man inte förstår eller över brist på sitt eget engagemang.

Det låter töntigt men det ämnet som jag läser om du känns som "mitt". Lite som att komma hem och ta av sig skorna, slänga sig på soffan och pusta ut. Nu känns det att jag kan ha en intern dialog, ett litet samtal i huvudet med dessa män och kvinnor vars böcker jag läser.

Jag vågar skratta åt visa meningar, till ex.

"Utifrån det modernistiska perspektivet ser man istället kunskap om kulturen som ett redskap för ledningen, och kulturen ses som variabel som kan manipuleras i syfte att öka sannolikhet för att andra i organisationer ska kunna uppnå de önskade prestationsnivåerna" (Denison i Hatch)

eller

"Denna grupp forskare menar att om kulturen påverkar beteende genom normer och värderingar bör det vara möjligt att styra organisationens normer och värderingar på ett sådant sätt att man mer eller mindre kan garantera att vissa beteenden och andra prestationer i organisationen blir en följd av denna styrning" (Hatch)

Jag skriver "Hi hi" i marginalen bredvid sådana meningar eller ritar :-)

Och själva glädjen i det här fallet ligger inte i bristfällig argumentation (min egen åsikt) men i själva faktumet att jag känner att jag vågar skratta, vågar ifrågasätta.

För mig säger det att jag känner mig trygg.
Kanske för att jag hittade hem?

Eller åtminstone känner att jag är på väg dit.

Oväntad glädje

Ibland blir det så helt oväntat. Fanns inga antydningar, inga tecken på att det ska inträffa. och så händer det.

Sitter hemma och läser en bok om organisationskultur.: "...tre distinkta perspektiv inom studiet av organisationskultur, nämligen integration, differentiering och fragmentering..." Jag lyfter ögonen mot fönstret och ser det.

Det snöar.
Det är första gången den här vintern
Glädje. Fullkomlig.
Sedan infinner sig lugnet & lättnad

Nu tar jag på mig skorna och går ut för en minut. För att rensa själen.

Pinsamt

Min handledare ringde till mig i förra veckan. han verkade vara supertrevlig och det var riktigt skönt att prata med honom. Jag blev lugnare efter det samtalet. Men... Det fanns en sak som jag sade och just nu är jag irriterad på mig själv. Pucko!
Jag berättade att jag ville skriva om mjukvaruutvecklingen för att jag tyckte det är ett intressant ämne. Handledaren frågade varför jag var intresserad för det. han undrade om jag syslade med programmeringen. Och vad svarar jag? (Det är så pinsamt). Jag säger:

-Nej, jag har aldrig sysslat med det men min man är en programmerare...

Vad? Hur kunde jag säga så?
Saken är att det är verkligen min mans förtjänst att jag är intresserad av saken. Vi brukar prata om det hemma, han berättar om något, sedan kommer jag men mitt "ekonomperspektiv".
Men det kom ut så fel.

Nu sitter jag och tänker på hur min handledare ser på mig som någon desperat housewife som inte har något intresse utom att baka muffins och intressera sig för sin mans intressen...

Kär?

Jag fortsätter att kämpa. Läser artiklar, ritar på whitboard, diskuterar med folk. Jag ska komma fram till något.

Jag inser att jag måste älska forskningsområdet jag ska ge in mig på. Jag tror att jag måste vara kär i den, gå som på rosa moln och tro att ämnet är så viktigt för hela världen ;-)

Eller?

Somnlösa nätter, kanelbullar & jobbet

Nu är det den tiden igen. Inget nytt. Alltid samma sak runt julen. Det är sent på natten men jag är uppe. Jag vill så mycket som möjligt njuta av julen i Sverige. Så jag sitter här, surfar, kollar lite på TV och myser vid julgranen. Det blir samma sak när jag kommer till mina föräldrar. Fast där är jag vaken länge för att njuta av att vara just där. Inte klokt. Mina "njutningar" resulterar i tröttheten. jag borde ha lite annorlunda perspektiv på det hela. Och det jobbar jag på.
Nästa vecka åker jag iväg för att hälsa på mina föräldrar och min syster. Tanken är att jag ska vara hemma på dagarna, läsa, fundera och förhoppningsvis komma fram till frågeställning eller någon intressant problematisering. Jag är mer kreativ där (av någon okänd anledning) så jag hoppas att det kommer bli lättare.
På kvällarna ska jag umgås med min familj, fixa ansiktsmasker med syster, baka svenska kanelbullar, gå på teater (det var hundra år sedan sist) och förbereda lite innan julafton...

Om jag ska vara ärlig så har jag svårt att koncentrera mig på jobbet just nu. Nu är det julen, familjen och min man som upptar nästan alla mina tankar så mjukvara med strategi får inte så stort utrymme. Skärpning!

Tankar

Open Source. Strategi. Software engineering. Human factors. Code as art.
Barry Boehm.Kreativitet. Problem solving. Human-Driven Software Engineering. Allianser.
Project Managers. Team factor. Software economics. Vilken sorts retorik används när man talar om njukvaruutvecklinen? Hur mycket får ekonomiska termer plats? Integration betwen engineering & Business Management in software development.
From product to solution.
Understanding the relationship between the design decisions at the technical level and values created by these decisions.
Process.
Strategi som symbolisk handling.
Postmodernistiskt: strategi är ett resultat av att olika aktörer försöker skapa mening av sig själva & sina erfarenheter genom konstruera begrepp som strategi & organisation (Tack M.J Hatch)

Ordet "Solidaritet" på ett ironiskt sätt

Nu har facket gjort det igen... gjort bort sig. Nu har de blockad emot ett litet företag vars ägare inte vill skriva på avtalet. Lönen är högre än avtalet säger, jobbet har inget kväll- eller helgarbete.. Anställda vill inte ha avtalet. Och vad gör facket? Nu ska de sabotera för det här företaget... jag saknar ord. Fast inte förvånad. Sedan facket skrek "Go Home" mot lettiska arbetare i Stockholm har jag inget förtroende för dem. Solidaritet? Ha ha

Life as a wallflower

Pust... Nu är vi klara med konferensen... Det var lite tufft under vissa diskussioner. Vi blev nog lite ifrågasatta där ett tag. Hoppas att de avfärdade sina ifrågasättningar med "de där akademikerna ska alltid hitta på något teoretiskt" eller liknande. För att jag känner att det kan bli riktigt bra & givande resultat. Istället för att undervisa, är jag involverad i ett projekt. Just nu kom nya människor in i projektet och det känns väldigt väldigt positivt. Det kan bli riktigt bra och jag tror att vårt bidrag till projektresultatet kommer att väga tyngst. Det är bara så att andra deltagare inte ser det. ÄN. Men vänta bara... Igår blev jag och en kvinnlig kollega till mig lite sura. Det där konferensrummet som vi var på var på tok för liten för alla, så det fanns inte plats vid bordet. Så jag, hon & två tjejer till hamnade bakom alla andra, satt vid väggen. Så klart påverkade det diskussionsklimatet. Det är inte så lätt att komma in i diskussionerna då andra deltagare inte ser en... Min kollega sade att vi var där i roll av "inventariet" medan jag ansåg att vi kunde kalla oss för wallflowers... I vilket fall var det inte bra. Idag har jag bestämt: NO MORE WALLFLOWERS!

Lunchinsikt

Jag älskar prata med mina kollegor under lunchen. Ibland blir det helt galna ämne som behandlas. Förra veckan handlade det om "att olla". När jag berättade om det för min man tittade han på mig och frågade "Får man hålla på med sådant inom akademin?" Får & får... Just det temat var inte min favorit.
Oftast handlar det om dryga och otrevliga studenter, inlämningsuppgifter, kurser osv. Idag pratade jag med en annan doktorand och beklagade att jag har tre universitet som har obligatoriska inslag för mig som doktorand: 1. Mitt "eget" , där jag faktiskt jobbar dagligen, 2. Det som jag är inskriven på, 3. "Virtuell"- forskarskola. Och alla tre har obligatoriska inslag... Jag berättade det för min kollega och hon skämtsamt frågade "Insåg du detta just nu? Visste du inte det tidigare?"
Ärligt talat? Nej. Det tänkte jag inte alls på. Lilla pucko som jag är ;-) Ärligt talat så känner jag mig lite dumm nu. Den här "pucko" känslan kommer oftare än innan & jag verkligen hoppas att den försvinner snabbt. Jag försöker köra med "Fake it till You make it" men ibland hjälper inte det.

Doktorer, jordgubbar & KGB

Idag fick jag veta att jag blev inskriven som doktorand vid ett annat universitet än mitt "eget". Äntligen! Det var ett konstigt sätt att få veta det på. Jag blev uppringd av en professor som bjöd mg in på en julfest på mitt "annat" universitet. Inga fina officiella brev, inget intyg, inte ens någon post-it lapp. Även post-it lapp skulle uppskattats ...Jag antar att jag får papprena lite senare. Jag är lite fånig av mig. Jag vill ha det "på pappret". Jag litar aldrig på muntligt avtal...Inga risker tas här...

Så nu har min släkt fått ytterligare en blivande forskare. Hur många är vi egentligen? Låt mig se... En professor i statistik och en doktor i matematik. Sedan blir det roligare: det finns en som har doktorstiteln efter att ha skrivit avhandling om jordgubbar. Jag skojar inte. Helt allvarligt.
Sedan är det ännu roligare.
Det finns en som skulle blivit doktor i sovjetisk propaganda. Under Sovjet-åren jobbade han åt KGB som politisk "propagandör" och höll på att skriva avhandling. Tiderna ändrades och så klart var det helt omöjligt att lägga fram avhandlingen. Fast han skrev en bok som heter "oavslutat avhandling" eller liknande.

Och slutligen jag. Doktorand i ekonomi.

Det är klart och tydligt att släkten saknar doktorander i humaniora med tanke på att det finns så mycket kärlek för humanistiska ämne & språk i min släkt. Konstigt när man tänker på hur alla älskar läsa böcker och vilka boksamlingar som finns inom släkten. Egentligen kunde jag blivit en doktorand inom humaniora. Det vet jag men jag valde en annan väg. Inte lika självklar för mig med mer verklighetsförankrad i mina ögon. Men jag ångrar inte mitt val. Nu vet jag att jag kommer att skriva minst två böcker : ena den som jag har funderat på länge och den andra- min framtida avhandling.

Citat

No pressure, no diamonds.

Mary Case