Min handledare ringde till mig i förra veckan. han verkade vara supertrevlig och det var riktigt skönt att prata med honom. Jag blev lugnare efter det samtalet. Men... Det fanns en sak som jag sade och just nu är jag irriterad på mig själv. Pucko!
Jag berättade att jag ville skriva om mjukvaruutvecklingen för att jag tyckte det är ett intressant ämne. Handledaren frågade varför jag var intresserad för det. han undrade om jag syslade med programmeringen. Och vad svarar jag? (Det är så pinsamt). Jag säger:
-Nej, jag har aldrig sysslat med det men min man är en programmerare...
Vad? Hur kunde jag säga så?
Saken är att det är verkligen min mans förtjänst att jag är intresserad av saken. Vi brukar prata om det hemma, han berättar om något, sedan kommer jag men mitt "ekonomperspektiv".
Men det kom ut så fel.
Nu sitter jag och tänker på hur min handledare ser på mig som någon desperat housewife som inte har något intresse utom att baka muffins och intressera sig för sin mans intressen...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment