Harry Potter möter Alice

Jag är en stor Harry Potter fan. Jag har läst böcker flera gånger, jag har sett alla filmer flera gånger, jag har bokat biobiljetter för premiärdagen, jag har varit på olika forum & spekulerat om olika karaktärer och möjliga bokslut. Den sista boken kommer ut den här månaden och en av dem sista frågor för fans är ifall professor Severus Snape (aka potionmaster) är ond eller god. (Jag tror på att han är god, såklart).

Mitt eget dillemma handlar också om bra eller dåligt. Om mitt första år som doktorand. Jag själv säger att det var ett dåligt år. Ett svårt år. Ett ångestfyllt år. År med för få resultat, med velandet fram och tillbaka, med stor osäkerhet & irritation. Jag vet att jag kan bättre. Jag vet att jag har mer självförtroende än vad jag levde på det här året.

Fast…

Jag har lärt mig mycket om mig själv det här året, jag har förstått vissa regler, hat träffat både fantastiska idioter och inspirerade personer. À la Harry Potter har jag skaffat några bra vänner, har hittat några professorer som inte tycker om mig och några som hjälper mig. Jag har även börjat konfrontera ”Den-som-framkallar-ångest-hos-alla-doktorander-och-därför-bör-inte-nämnas-för-ofta” (jag menar avhandling).

Så nu ska jag bara njuta av min semester. Jag ska vila upp mig, jag ska sova, jag ska läsa skönlitterära böcker, bada, göra ingenting, träna, titta på TV, krama min man, träffa min familj. Och efter det ska jag starta ett nytt blad, et nytt år som kommer vara bättre, lättare och gladare. Harry Potter kommer tillbaka till Hogwarts år efter år, så Alice ska fortsätta sin resa genom den underliga Doktorandlandet.

Semestern. Dag 1

Dagen har börjat med ett besök på Det Stora Företaget.
Jag var tvungen att kolla upp en sak innan jag gick på semestern. Ifall någon undrar så är det ett helt idiotiskt sätt att börja sin semester på.

Så länge (från och med fredagens eftermiddag) har jah hunnit:

• läsa några meningslösa kärleksromaner
• läsa hela "Harry Potter & Half Blood Prince" på nytt (förbereder mig inför sista boken)
• ha tråkigt
• köpa powersuit till min klassträff
  

Dagen började med IT support

Idag befinner jag mig på Det Stora Företaget där jag ska bedriva en del av min forskning. Man kan föreställa sig att jag borde ha en trevlig dag, prata med någon med en kopp te i handen, gå på lunch, träffa nya kollegor. Men nej nej nej... Det är inte alls så.

För det första, så är det nästan helt tomt här. I den byggnaden jag sitter hittade jag inte en enda person. Ni kan säkert undra hur jag kan vara säker på det. Svaret är att jag var tvungen att hitta någon person för att få hjälp eftersom jag inte kunna koppla upp mig på Internet eller intranet. Eftersom intranet fungerade inte för mig var jag tvungen att få numret till IT support på något sätt så jag försökte få det av mina kollegor men de är ju inte här! Slutligen hittade jag en person i en annan byggnad som gav mig numret, så jag ringde till supporten. Efter några diagnostiska handlingar kommer supportkillen fram till att min nätverkssladd är inte inkopplad. Pinsamt, eller hur? Jag börjar leta efter sladden för att trycka in den men det visar sig att någon hemsk person har tagit MIN nätverkssladd. Så där satt jag. Sladdlös. Irriterad. Uppgiven och ledsen.

Slutligen tog jag sladden från kollegas datorn (hon är tjänsteledig) och det tog ytterligare 10 minuter att lista ut i vilket håll i väggen sladden ska gå till eftersom det fanns 8 st möjliga kandidater.

Efter detta försökte jag boka in ett möte. Jag hade ingen aning hur man gör det, försökte läsa manualen, tittade på en sida för de nyanställda men hittade ingenting. Ringde till supporten (Tack och lov det var någon annan som svarade) men fick ingen hjälp eftersom tjejen visste inte vilket program som används för bokningar. Så jag begick mig ut igen till en annan byggnad och hittade en bekant person som förklarade för mig hur det fungerade.

Så nu har jag suttit och bokar det här mötet snart i 3 timmar. Inte alls effektivt, jag vet. Men jag var tvungen att lista ut hur allting fungerade och hitta en tid som passar alla. Det är ju lättare sagt än gjort eftersom bara hälften av de som ska vara på mötet har sina almanackor tillgängliga i systemet. Så precis efter att jag har skickar in bokningen och mejlat till alla får jag ett mejl om att en person inte kan närvara.

Så här sitter jag igen med en stulen sladd och alldeles egen irritation.

Plötsligt händer det...

"Om jag skulle få en dag extra... då..."

Det är en fras som sitter i mitt huvud innan alla deadlines. Jag sätter mycket tilltro till en extra dag, det känns att den dagen skulle ge så mycket, att jag skulle kunna så underbara förbättringar på arbetet att alla skulle häpna och jag skulle få en Oscarstatyett/en medalj /Pulitzer Prize/doktorshatt omedelbart.

Så nu har jag den möjligheten. Jag hade planerat att lämna in ett konferensbidrag imorgon men nu visade det sig att man har fått några dagar extra. Och det är riktigt välkommet... Jag har mycket på gång utanför jobbet just nu och det känns så bra att slippa stressa fram något. Och jag hoppas hoppas hoppas att den här gången slipper jag tanken "Om jag skulle få en dag extra..." en dag före inlämningen.

Midsommar, konferens & tusen andra saker

Den här veckan är ingen lugn vecka heller. Jag jobbar med ett konferensbidrag och det blev på tok för bråttom för personen som jag skriver med har tusen andra saker att göra. Personen i frågan är inte svensk så han förstår inte riktigt uppståndelsen kring Midsommar och ville att jag skulle göra vissa saker under helgen, så jag fick sitta nästan hela natten från torsdag till fredag och jobba eftersom just Midsommarhelgen var redan planerat och vi skulle åka med ett gäng kompisar till Hovs Hallar. (se bilden)

Det tråkiga är att just det här bidraget är så roligt att skriva, det är verkligen min grej och det känns lite tråkigt att man måste jobba otroligt snabbt nu utan att kunna verkligen satsa på det ordentligt, reflektera osv. Men jag gnäller inte. Tanken är att denna person ska bli min handledare och det är något jag är verkligen glad för.

Snart måste jag påbörja täppa till alla hål innan semestern så att jag kan börja min ledighet med gott samvete. Och semestern verkar ha börjat för många. Idag försökte jag få tag på några av mina kollegor men det ar förgäves.

Veckans nyckleord: discourse, IKEA, Hovs Hallar, jordgubbar, Köpenhamn, konferens, handledare.

Ouppfyllda löften

Nu har jag i flera veckors tid försökt intala mig att nästa vecka kommer vara lugnare och mindre stressig. Och varje gång har jag varit fel. Det är lite för mycket just nu. Lite för jobbigt. Lite för…

Oväntade uppgifter, jobbiga människor, planer som inte håller har jagat mig i några månader nu. Och det som jag tröstar mig med är om en månad kommer ja ha semester. Men till dess måste jag göra tusen saker: avsluta en kurs, genomföra många intervjuer ”i den riktiga världen”, skriva ner forskningsfrågor, delta på möten osv. Den här stressen har till och med flyttat in till mina drömmar. Inatt drömde jag att jag har blivit utskälld av Vytautas Landsbergis – en av de mest kända politiker i Litauen. Han skrattade åt den kvalitativa ansatsen och antydde att jag var en urusel doktorand. Så nu kännns det att hela världen är medveten om min svacka.

Jag ska försöka rädda mig själv under helgen lite.

Vaniljglass med jordgubbar, en löprunda och en bra film borde ge mig energi till att klara av en vecka till.

Och då, Alice, blir det lugnare. Jag lovar…

Dagens maskros går till...

Jag vill verkligen inte säga något ont om ingenjörer. Jag älskar ingenjörer. Allvarligt. Mina föräldrar är ingenjörer, min man är också en. Jag brukar beundra ingenjörer för att jag tror att de är smarta och är bra på saker som inte jag själv kan så bra, till exempel fysik eller kemi.

Så jag är inte fientligt inställd mot ingenjörer som en grupp. Men vissa specifika ingenjörer... Suck

Under en vecka har jag träffat två stycken som använde ordet "fluffigt" om forskning som inte är direkt tillämpbar. Enligt dem så är tillämpad forskning nyttig och grundforskning är något oanvändbart, något som inte ger nytta och kan beskrivas med ett nedsättande ord "fluffigt". Om man kollar vad nationalencyklopedi säger om ordet fluffigt läser man att "fluff`ig adj. ~t • lätt och luftig." Alltså, grundforskning är något som är lätt och luftigt och då borde tillämpad forskning vara riktig "hardcore", eller?

Jag kan erkänna att jag blir småsur när jag hör sådana kommentarer. Ganska fånigt av mig men festen i lördags blev lite förstörd efter att den här diskussionen och det inte är själva åsikten som gör mig lite irriterad men snarare hur man väljer att framföra dessa åsikter och vilken retorik man använder. Just ordet "fluffigt" är ett ord jag hatar i det här sammanhanget för jag upplever att det nedvärderar mångas insats, trivialiserar mångas arbete och antyder att den här forskning saknar substans.

Vanligtvis brukar man ge dagens ris till dem som har gjort något som man inte tycker om. Jag vill istället dela ut dagens maskros till de som inte kan se värdet i icke tillämpad forskning. Varför maskros? Jo, för att den är så fluffig ;-)

Akademiker söker

Idag dumpade jag mina kollegor och hade alldeles privat lunch som avslutades med Magnum Double Caramel ute på en bänk i skuggan. Under tiden läste jag tidningen och fastnade vid kontaktannonser. Det är något speciellt just med den sidan... Inte för att jag letar men jag tycker att det är underhållande att läsa hur andra människor sammanfattar sig själv, hela sitt liv i några ynkliga ord.

Dagen "fångst" - "54-årig akademiker öppen, positiv läggning söker likasinnad kvinna 45-55 år." Det intressanta med den här annonsen är inte det att personen kan se sig själv med en kvinna som är 9 år yngre men vill inte träffa någon som är 2 år äldre. Hmmm... Det mest intressanta för mig är att han valde att presentera sig själv som "akademiker".

Uppenbarligen så ligger det väldigt stor del av personens identitet i den akademiska utbildningen. Bevisligen är detta något som är positivt för honom och han ser det som en konkurrensfördel även när det kommer till kärleken.
Så poängen på en högskolekurs ger även poäng i förälskelsen.

Förordet

Det finns en del i alla avhandlingar som läses flitigt och nästan av alla, (till skillnad från alla andra delar som läses endast av några personer). Jag pratar om förordet, såklart. Det är där man tackar alla personer som hjälpte till med avhandlingen, man kanske även skriver en liten berättelse ur ens egen liv och kopplar det till forskningen på något sätt. Jag bara älskar att läsa förorden. De innehåller någon sorts lättnadssuck, glädjen då man har tagit sig till mållinjen och känslan att ett stort jobb har gjorts. Där får man veta mer om forskare som personer.

Det är kanske inte alls viktigt vad deras män och fruar heter och på vilket sätt de fick stöd av sin familj. Men det är mysigt att läsa mellan rader om dessa känsliga utbrott doktorander hade under tiden, man anar frustrationen, man känner stödet från människor kring dem. I dessa förord blir man oftast påmind om att det finns en viktigare existens än bara yrkeslivet och att det är en människa som har skrivit avhandlingen. Avhandlingen har ju inte producerats av någon högre akademisk makt eller av någon obegriplig vetenskaplig logik. Det är en person som skrev varje ord, inte någon superhjälte. Jag finner någon sorts trygghet i det. Dessa små bilder ur andras liv försäkrar mig om att det finns hopp. Om att det är möjligt. Om att allting löser sig på ett eller annat sätt.

Jag må inte ha ett riktigt syfte med min avhandling än men jag vet vem jag skulle tacka i förordet. Och det känns helt underbart att jag har människor att tacka för deras kärlek, deras hjälp och deras hjältedåd när de ska rädda mig från rent sagt elaka exemplar inom akademin, ångestdrakar och all tvivel som jag har på mig själv. Och må det vara så att förordet inte säger så mycket om oss som forskare men det säger något om oss som människor.

Inte Alice men Tummelisa

Idag känner jag mig liten. Jag ska ha ett möte som jag inte vill gå på eftersom jag känner mig väldigt överkörd i det sammanhanget. Det är konstigt hur man kan krympa och känna sig som att man inte gör rätt. Ibland kan jag bli riktigt arg på mig själv på grund av sådana känslor. Jag vet att jag borde vara mer cool, mer avslappnad, mer påläst, mer… , mer… , mer….

Det är konstigt att man kan vara så liten när man är nästan 30 år gammal. Jag kommer min pappas 30års kalas. Han var ju väldigt stor, stabil och väldigt stark när han fyllde trettio. (Eller?) Ok, jag är inte så gammal riktigt än så det kanske kommer. Jag hoppas.

Doktorandledighet och mina hjältar

Nu är jag trött. Jag har slitit den senaste månaden som en slav, jobbade tre av fyra senaste helger, jobbade alla röda dagar och klämdagar. Jag var tvungen. Jag jobbade igenom två förkylningar, jag ställde klockan så jag skulle vakna tidigt på lördagar och söndagar. Jag är trött och utmattad och kunde inte komma ihåg vilken månad och år det var när jag fyllde i papperna på vårdcentralen.

En kollega till mig ville boka in nästa möte på onsdag, alltså Sveriges nationaldag, en röd dag. En ledig dag. När jag påpekade detta fick jag veta att "Doktorander har inga lediga dagar". Jaha. Tack, det har jag fått smaka på.

Men, ärligt talat, varför den här inställningen? Jag har träffat flera som har sagt så, vissa har antytt att det är högst olämplig tid att få barn under doktorandåren och att man ska helst vara singel. Men jag kan inte riktigt förstå varför man anser att doktorander inte ska ha lediga dagar och varför man ska slita som ett djur under den här tiden.

Är det för att det arbete vi utför livsviktigt? Men, ärligt talat, är inte det lite att överdramatisera och lägga alldeles för stor betydelse i sitt arbete?
Är det verkligen något att skryta med att man har jobbar under alla lediga dagar? Ligger stort värde i det? Jag menar, vi är inga superheroes som måste rädda världen och därför måste jobba hela tiden.

Jag är inte stolt över att jag fick jobba alla helger, jag tycker att det tyder på en dålig planering från min sida. Inget att skylta med. Inget att vara stolt över. Själv hämtar jag inspiration från och vill likna de kvinnliga doktoranderna på mitt jobb som har stora familjer, är supersmarta och intressanta, sköter sitt jobb och har fritidsintressen som dans och musik. De lyckas ha ett liv som inte går att sammanfatta i ett ord ”doktorand”. Deras liv är så mycket mer än bara doktorand.

Det är verkligen något att vara stolt över.

Doktorandplåga

Jag transkriberar intervjuer fortfarande. Det är omänskligt… jag hörde att man utsätter för tortyr folk genom att sätta på vitt brus i högtalarna och spela det timme efter timme… Vitt brus? Tvinga folk transkribera intervjuer istället… det ÄR en riktig tortyr.

Glass i stora lass

Nu har jag suttit flera dagar i sträck och transkriberat intervjuer. Det var en mardröm som pågick under Kristi himmelsfärds dag, under fredagen (på jobbet var vi endast tre personer), under lördagen och söndagen. Och igår. Och jag har en intervju idag. Det är ett arbete som ger ingenting för själen. Jag hör fortfarande röster i huvudet (!) och det gör ont i öronen pga. hörlurarna. Ren plåga!

Igår unnade jag mig en glass från närbutiken. Jag gjorde ett politiskt inkorrekt val och valde glassen ”Girlie”, den som orsakade den stora jämställdhetsdebatten med tanke på dess namn, färg och glitter i pinnen. Så det bästa med den glassen var just att jag kände mig ganska busig och könsrollsbunden när jag köpte den. Vilken besvikelse! Smakade parfym och kändes som man åt rosa fett.

Då började jag fundera: om glassen för flickor ska vara rosa och ha glitter i pinnen, hur ska doktorandglassen se ut? Kanske den ska vara en gigantisk portion med många kulor i bägaren, så att man börjar fundera på en gång ifall det är möjligt att äta upp den inom en rimlig tidsperiod. Eller det kanske ska vara sådan som man bara slickar, slickar, slickar men den minskar inte? Och varför inte riktig fet gräddglass som innehåller 1500 kcal per portion och heter ”Ångest”?

Doktorandtårta

Jag känner mig som en tårta som alla vill en ha bit av...

Kontrollerad av inboxen

Min inbox styr mitt liv. Otrolig kraft min inbox har.

Jag kan planera min dag, börja med att jobba enligt planen men det räcker med att jag kollar en enda gång i inboxen så raseras all min agenda. Min inbox bestämmer över mig, den ändrar mitt schema, den gör mig gråtfärdig, den jävlas med mig.

Idag (av alla dagar!) får jag mejl om att jag måste skicka in kursutvärdering ”med vändande mejl” och fylla i en enkät, annars hotades jag att få en personlig påminnelse. Och låt oss inte glömma riktiga och viktiga mejl som berör mitt samarbete med en annan forskare, som handlar om företaget jag ska bedriva min forskning på. Jag skriver, svarar, skickar men den fylls på med andra saker som måste åtgärdas omgående. Jag skulle gråta om jag skulle ha lite mer tid just nu.

Min förkylning underlättar inte saken heller och bidrar till min ynklighet. I ren desperation fantiserar jag om att min inbox slutar fungera så jag kan ta en lugn stund och faktiskt göra arbetet.

Doktorander on the Run

I helgen var jag i Göteborg och hejade på min man när han sprang Göteborgsvarvet. Själv vågade jag inte ge mig på att klara 21 km riktigt än men jag tror att jag kommer klara av det. För ett år sedan verkade milen som en omöjlighet men nu är det inga problem alls. Jag är ganska stolt över mig själv och min egen prestation det senaste året med tanke på att vem som helst som tittar på mig inser att jag är ingen löpartyp, snarare en soffpotatis gone wild.

På väg hem funderade jag att det finns vissa likheter mellan löptävlingar och doktorandår. För det första så är det tung, jobbigt och svettigt. Det går inte gena och ta en kortare väg för att det är något som ska klaras av och dessutom så tittar massa människor på så fusket skulle upptäckas. En halvmara kan likställas med licentiatavhandlingen medan doktorsavhandling är en riktig maraton. Familjemedlemmar och vänner står längst vägen, hejar på, skriker ”Kämpa! Kämpa!” & ”Du är så duktig” medan man själv gör ett taskigt försökt att le och tänker mest på ont i fötterna och krampande muskler. En liten paus vid vätskekontroll (helger, semester, föräldraledighet) men det är ingen lugn man känner just då när man står där och dricker ”Gatorade”, man är mest stressad över att tiden går förlorad, att alla andra springer förbi en och i tankarna har man alla kommande backar, trängsel och målgången. Man hoppas att undvika att hamna i sjukvårdstältet och man är så glad när allting är färdigt.

Helgen var helt underbar men lämnade ytterst lite möjlighet för att vila upp sig så jag ska försöka göra mitt bästa för att vara produktiv den här korta veckan.

Doktorandhalleluja

Nu är jag tillbaka efter ett intensivt arbete med en inlämningsuppgift som jag hade på en doktorandkurs. Jag satt hemma med en massa böcker kring mig och skapade ett kaos av min vardag och helg: jag skrev under arbetstiden, efter arbetstiden, under röda helgdagar. Jag skrev vid bordet, under bordet, i soffan och på golvet. Jag var trött, glad, irriterad, ledsen, inspirerad, uppgiven, desperat och upprymd.

Jag vet inte vad som händer när jag skriver… Det är som om jag kryper i ett något håll, skapar min egen liten kaos där inne och skriver. Det är ganska intressant att skrivandet blir så viktigt. Det verkar som att själva skrivandet har högst status på doktorandarbete, som om det vore någon religiöst upplevelse, akademisk uppenbarelse eller doktorandsakrament. Meningen som inleds med ”Jag håller på att skriva just nu…” får tyngd.

Det är ganska intressant att vi bestämmer om att en viss del ska vara det viktigaste i våra jobb. Läste en artikeln om sjuksköterskor som ansåg att deras ”riktiga” jobb att ta hand om patienter och därför tyckte de att all administrativt arbete var mindre viktigt. De som jobbar med programmering tenderar också att känna att just själva kodandet är det riktiga jobbet. Och doktorander? Skrivandet är en helig ko, utan något tvivel. Det är nog därför man uppfattar undervisning som något besvärligt och ser på den som ett avbrott i ”det riktiga” jobbet. Det är säkert en del i förklarningen till varför ” det är "fint" att forska men inte alls lika "fint" att undervisa” (för att citera Maria Abrahamssons kommentar till mitt blogginlägg ” Doktorandoskuld & Karate Kid”)

Men något magiskt är det. Det är ganska förtrollande att tankarna som i huvudet liknar tornado virveln blir så klara när de skrivs ner. Jag upplever någon sorts förtjusning när mina tankar blandas ihop med andras ord, när mina erfarenheter vävs ihop med andras livsvärdsuppfattningar och all detta förvandlas till en ny text. Och må vara så att texten inte är perfekt, saknar vissa referenser, bryggor eller att Hans Majestät Röda Tråden försvinner då och då, det kan ju fixas. Det som är magiskt för mig i den här processen är att få se själva texten och få en bekräftelse på att man fortfarande besitter förmågan att förvandla kaoset i huvudet till något som kan förstås av andra.

I Marie Antoinettes manér

En doktorandkurs i storstäder är helt underbart för någon som bor i en mindre stad, till exempel för mig. Det finns något magiskt kring det och något som jag njuter av så mycket det bara går. I det här ögonblicket befinner jag mig i Stockholm, sitter på kulturhuset, tittar på Sergels torg, fikar, bloggar och läser ”Mästaren & Margarita”- gör allt på en gång bara för att hinna med så många saker som det bara går. Jag har även hunnit vara på tre antikvariat och köpa en bok om Katarina den stora.

När jag började som doktorand hade jag ingen aning att det blir så mycket resandet för mig. Det är ganska pretentiöst av mig att ens försöka supa in storstadens atmosfär på några ynkliga timmar men det ingen lider av det, förutom mig själv när jag i försök att hinna se mycket. Även om jag har högklackade skor på blir det inte alls ”Sex and the City” glamour när jag svettig och trött efter två dagars intensivt arbete springer längst ner Drottninggatan bärandes på två oerhört fula väskor.

Däremot igår var det glamour på hög nivå. Tydligen så pågår det väldigt stor konferens i Stockholm just nu så nästan alla hotell var fullbokade och eftersom det inte fanns något annat tillgängligt fick jag ett superlyxigt rum som skulle dugt till Marie Antoinette: kristallkrona, burgundyröda gardiner med guldbroderier och matchande sängöverkast, gammaldags tavlor och en gigantisk kakelugn. Jag vet inte vad Marie Antoinette skulle ha gjort i det rummet men jag satt till mitt på natten och läste vetenskapliga artiklar om ”lean production” and ”agile programming”.

Själva kursen gick bra, det var intressant, givande och lärorikt men jag som vanligt var väldigt orolig inför den. Jag ska jämt vara nervös om vad folk ska säga och vad de ska tycka. Jag skulle inte kunna påstå att det är väldigt skönt att bli kritiserad och granskad och ibland undrar jag hur jag ska klara mig i den här världen med tanke på min rädsla inför att vara kritiserad. Frågan är ju inte OM kritiken kommer, frågan egentligen är hur hård den kommer vara, hur länge jag kommer gråta efteråt och hur länge den följande existentiella krisen ska hålla i sig.

Om jag ändå ska försöka vara mer sansad så tror jag att det gick bra, jag kände att mitt val accepterades och saker som sades om min text var väldigt vettiga och helt berättigade så jag är glad. Det blev ganska uppenbart att jag blev textblind och inte reflekterade kring vissa dimensioner.

Doktorandoskuld & Karate Kid

Som doktorand blir man medveten om olika saker. Till exempel, inser man så småningom viken affär avhandlingsskrivandet är eller man lär sig hur man läser artikeln nästan i ljusets hastighet (abstract, nyckelord, titta igenom och sedan slutsatser). Man inser sina begränsningar, sina svaga sidor, sina otillräckligheter. Som om det inte vore lagom deprimerande insåg jag ytterligare en sak om mig idag. Jag lyssnade på en intervju som jag genomförde innan och insåg att jag har riktigt hemsk min röst är att lyssna på. Jag tycker att det är riktigt obehagligt att höra min egen röst, mitt skratt (som låter snarare som om jag andas med punkterade lungor) och min röstintonation. Det blev uppenbart att jag definitivt inte kan ägna mig åt en karriär som radiopratare ifall dessa planer på att bli doktor inte blir verklighet.

Idag var tydligen en dag för obehagliga insikter eftersom jag lärde mig en sak till. Det är så att reglerna ändrades och nu måste alla doktorander få poäng i högskolepedagogik innan de kan ge sig på att jävlas med ”eager young minds” (som John Nash skulle säga). Det där med pedagogiken verkar inte vara någon hit hos doktorander så många suckar och himlar med ögonen när ämnet kommer up på tapeten. Så idag berättade en kollega ett skämt som tydligen florerar på vår institution. Ursäkta språkbruket, jag försöker återge så detaljerad som möjligt: ”Högskolepedagogik är som kn*lla: antingen är man bra på det eller inte.” Nu är det så att jag är en pedagogisk oskuld så snacka om pressen man känner på sig efter sådant uttalande. Jag har prestationsångest jag och bävar när jag tänker på vilka förväntningar som finns på mig! Tänk om jag inte är bra alls? Om jag gör bort mig första gången, finns det inget hopp för mig? Jag hoppas verkligen att jag är en naturbegåvning på detta eftersom om påståendet är sant kan man inte riktigt förbereda sig: antingen har man det i sina doktorandgener eller inte. Eftersom min färdighet som högskolepedagog inte kan läras enligt den här teorin, tänker jag slopa mina planer att titta på alla inspirerande filmer om lärare. Så filmerna ”Dangerous Minds”, ”Karate Kid”, ”Wonder Boys”, ”Dead Poet’s Society” lämnas tillbaka till videobutiken utan att jag har analyserat dem.

Det är ganska sorgligt att ge upp dessa planer och drömmar eftersom det var så fint i min föreställningsvärld när jag lärde mina studenter att ”Wax on, wax off”

Utskälld av Sean Connery

Jag har haft värsta mentala låsningen den här veckan. Två dagar kunde jag inte skriva något på den inlämningsuppgiften som närmar sig. Det var frustrerande, deprimerande och ju mer jag reflekterade om min irritation och låst situation desto mer frustrerad, arg och ångestfylld jag blev.

Det är ju bara en inlämningsuppgift till en doktorandkurs, inte en bok som ska vinna Augustpriset och översättas till 15 språk, så det vore riktigt riktigt pretentiöst av mig att kalla det för brist på inspiration men något liknande var det. Det tog emot varje gång jag satt mig vid datorn och tankarna vandrade iväg samma sekund som jag försökte läsa en artikel.

Och igår lossnade det. Jag bara började skriva. Jag tvingade mig. Jag sade till mig själv: ”Nu, Alice, skriver du av den här snubbens citat i ditt worddokument!” Jag föreställde mig att Sean Connery som spelade författaren William Forrester i filmen ”Finding Forrester” stod på mitt kontor och med skotsk brytning (som bara Sean kan) skrek ” Punch the keys, for God's sake! Punch the keys!”

En imaginär utskällning av Sean Connery fungerar tydligen alldeles utmärkt för mig, så jag har blivit med den icke produktiva ångesten och nu går med sådan spänning och pirr i kroppen när jag är i mitten av jobbet och idéerna kommer fram. Jag kanske borde ha en bild på Sean på kontoret så att jag känner att jag har hans ögon på mig hela tiden.

”Punch the keys, Alice! Punch the keys!”