Relax, take it easy...

Nej, det blir ingen forskning idag. Dagen ägnas åt att tycka synd om sig själv.

Jag tänkte börja dagen med en löpningsrunda. Jag var riktigt sugen på att springa eftersom det inte gick att träna på grund av snöstormen flera dagar i streck. Det gick bra tills jag halkade i snörester, föll pladask mitt på gatan, skrubbade ena knät ordentligt så att nya träningsbyxor måste köpas. Det gick betydligt sämre den vänstra kroppssidan: jag har stuckat foten ordentligt. Medan jag låg där mitt på gatan ganska chockad, min mp3 spelaren fortsatte som vanligt och jag hörde musiken från den "Relax, take it eeeaasyyy".

Jag tog mig hem och fick en behandling av min K som visste exakt vad som skulle göras: is,
bandage, foten upp. Jag under tiden tänkte på allting som stukningen hindrar mig från att göra: träning, promenader, shopping, dammsugning, balett & fysprov till polishögskolan (jag varken dansar eller vill bli polis).

Så nu är jag upptagen med att vara ynklig och därmed all forskning utesluts automatiskt.
Veckan som kommer är helt undervisningsfri, så jag hinner göra det jag vill göra ändå.

Frusen ferieforskning

Jag hoppades att påskledigheten kommer att användas till att skriva lite på avhandlingen.
Men så blev det inte.
Istället blev det:
Promenad i snöstormen
TV-tittandet
Besök hos släkten
Tidningsläsning
Promenad i skärgården
Påskmust i obscena mängder
Lumpens långa gråa strumpor

och ledigheten är inte slut än... Jag hinner säker skriva några genialiska rader imorgon

Ostilla veckan

Stilla veckan verkar handla om allt annat än just lugn och frid. Jag har sysslat med saker som definitivt hamnar utanför kategorin "ro". Jag och kollega avverkade sex stycken seminarier på en dag, lyckades rätta alla inlämningsuppgifter och jag tog den längsta löprundan i mitt liv.

När jag rättade studenternas arbete, skrattade jag ibland så mycket att kollegorna måste har trott att jag tittade på Eddie Izzards show eller ett riktigt bra avsnitt av "Vänner".

På ett sätt kände jag mig lite elak för att jag skrattade. Lite bitchig. Lite som en häxa på väg till Blåkulla. Är det etiskt att skratta åt det? Får man göra det? Får läkare fnittra lite åt patienternas konstiga ursäkter? Får konstkritiker garva åt konstnärliga misslyckanden? Är det ok för expediterna på H&M skratta lite när kunden satte på tröjan bak och fram?

På mitt gamla hotelljobb brukade vi skoja om kunderna. Och hur kunde vi låta bli? Även den som värnade om kundernas integritet (fanns det sådana bland oss där?) skrattade åt min historia då en kund mitt på natten ville köpa mina strumpbyxor för några hundralappar. För att putsa hans skor, sade han. För att leka Moulin Rouge, trodde jag.

Det är tur att jag inte hinner tänka så mycket innan skrattet fyller munnen och hela arbetsrummet. Jag gör det inte för att vara elak. Jag gör det för att det som gör mig full av skratt är så genialiskt konstigt, annorlunda och oväntat.


"...allt som rör sig, lyser eller låter... ska inte refereras till!" - sagt efter att studenter har refererat till en superkonstig, hemsida med bilder och design a la 1996.

Nio

Nio.

Så många arbetsrelaterade mejl hittade jag i min inbox på söndagskvällen.
Alla nio förväntade sig ett svar omgående.

För att parafrasera Katie Meluas sång "Nine Million Bicycles in Beijing":

There are nine not read emails in my inbox
That's a fact,
It's a thing we can't deny...

De får vänta tills imorgon. Tills jobbet börjar. Tills jag fysiskt befinner mig på jobbet.

Ibland känns det att alla gränser försvinner. Jag läser artiklar i köket, diskuterar jobbsaker i kön på ICA, tittar på filmer och får tanken "Det här är ju ett bra exempel på "community of practice" eller "Fy f*n, vilken teknologisk determinism som propageras..."
Jag pratar med min K. om agile software development & "The Toyota Way" framför TVn och ordet "pedagogik" nämns under samtalet med kompisar när hela gänget tittar på Melodifestivalen.

Ibland kan jag längta tillbaka till den tiden då jag jobbade i hotellreceptionen. Visst, jobbet var ju kvar "i huvudet" men fysiskt slapp man handskas med jobbet. Det var en omöjlighet att ta med sig hem receptionsdisken och checka in eller checka ut folk.
Dessvärre så får artiklarna plats i väskan och på köksbordet.

Tyvärr så rymmer min inbox 9 mejl på en sen söndagskväll.

Kopieringsrummetsmysteriet

Nu vet jag inte om någon har skrivit om detta men jag tror bestämt att det skulle finnas tillräckligt med material för en avhandling om kopieringsrummets betydelse för en organisation, dess kultur, kommunikation osv.

Kopieringsrummet kan nyttjades till allt möjligt. Jag hörde att kopieringsrummet på mitt jobb användes för att ha sex, jag vet att riktigt hemliga samtal pågår där ibland. Emellanåt står man i kopieringsrummet med en kollega och pratar om saker som inte ha något med jobbet att göra. Kopieringsrummet på min arbetsplats är också ett rum för kontorsmaterial. Ibland går jag dit för att hämta inspiration i form av en ny penna eller ett tomt anteckningsblock.

Kopieringsrummet kan även vara en meditationsplats. Ibland måste jag kopiera kursmaterial till 60 studenter, då kan jag stå vid kopieringsapparaten, känna värmen från nya kopior, andas in doften av toneravtryck på pappret och tänka på ingenting.

Idag gav kopieringsrummet en trolsk upplevelse till mig. Jag gick in dit stressad & vilsen men gick ut glad och inspirerad. Låter det mystiskt?

Nej, inga goda féer bor i kopieringsrummet. Det är inte de som är ansvariga för den här magin. Eloge för den här förvandlingen går inte till några älvor, inte till ”lyckopiller”, inte till någon Jehovas vittne eller scientolog som förändrade min syn på livet. Jag har helt enkelt träffade min handledare där.

Lost

Idag känns allting lite svårare. Jag känner mig en aning malplacerad. Som om jag vore en utbytesstudent i mitt eget liv.

Allting flyter på tills jag börjar ägna mig åt forskningen och egen avhandling. Konstigt. Jag vet att jag är en kreativ person, att jag har massa idéer, att jag får intressanta och roliga associationer, att jag är bra på att skriva. Men på något sätt översätts allt detta inte till forskningen. Och det är inte någon vanlig skrivkramp. Kramp går över ganska snabbt medan denna icke produktiva period har pågått under en längre tid. Det är snarare en mental förlamning än en spasm.

Så jag vandrar runt som en rädd utbytesstudent som inte vågar fråga, som har tusen sätt att göra bort sig på och som inte har lyckats hitta sitt skåp under de fyra senaste dagar. Lite pinsamt och lite sorgligt.

"Kill Bill" minus Tarantino, plus akademiska utmaningar

På ett sätt så har det hela kretsat kring utmaningar. Idag hölljag och min kollega en stor föreläsning. Jag saknar vanan av att hålla en lektion inför så många. Tur att vi var två. Det kändes riktigt lyxigt att veta att man har en säkerhet i form av en skön kollega ifall det skulle börja gå åt helvete.

Visst, det var säkert många upprepningar, skämt som ingen verkade fatta, intetsägande blickar från vissa, so what? Det var ju så himla upplyftande och engagerande att försöka förmedla det som man hade planerat. En del studenter var ju helt underbara, ställde relevanta frågor, ifrågasatte, tänkte. Det var inte bara en utmaning att hålla föreläsningen men även att behålla lugnet inför den uppgiften.

Vanligtvist skulle jag ha stressat, varit orolig, rädd, föreställt mig tusen olika sätt jag kan misslyckas på (inklusive den klassiske varianten med en öppen dragkedja & ett mindre vanligt scenariot om att bli totalt ignorerad av studenter och lämnas i föreläsningssalen medan de alla går ut för att köpa glass). Men jag var lugn. Antingen börjar jag blir bra på fejka (”fake it till you make it”) eller är det så att mina piller verkligen fungerar. Hmmmm....

En annan utmaning den här veckan handlade ytterliggare om en sak jag har aldrig gjort innan. Nämligen sprungit 21 km. Efter mycket krångel med betalningen, så finns mitt namn på lista av deltagare på årets Göteborgsvarv och jag börjar inse att det är på allvar. Att jag verkligen ska försöka göra det. Det är en utmaning i sig att inte flippa ur av tanken på blåsor, ont i benhinnor, svett etc. Skillnaden mellan detta och föreläsningen är att förberedelserna till föreläsningen är betydligt kortare än träningen inför Varvet. (Enligt en schablon, så har man 3 timmar att förbereda sig inför föreläsningen. Vad är det för super-uber-megaoptimist som tror att det är tillräckligt?)

Veckans utmaning nummer tre är att dela in studenter i två grupper inför ett seminarium. Det är en uppgift som man borde få medalj för (som på Göteborgsvarvet) med tanke på allas önskemål och möjligheter.

Så den här veckan handlar om att döda sin drake på en intellektuell, fysisk och administrativ nivå, så jag föreställer mig själv som Uma Thurman” från ”Kill Bill” och viftar med svärdet på ett extremt graciöst sätt.

Livets biverkningar

När jag läste FASS började jag undra varför liknande register inte görs för andra saker i våra liv. Varför kan ingen göra en databas med andra "specialiteter i Sverige"?

En liten tablett kan orsaka alla dessa biverkningar som är anledning till att jag på senaste tiden började tro att antingen håller jag på att dö eller förvandlas till en zombie (mer troligt egentligen). En liten tablett... Men tänk på alla dessa andra betydligt större saker, till exempel, yrkesval, ett dåligt skämt, shopping för på tok för mycket pengar, giftermålet med en intelligent & snygg datanörd, uteblivet besök hos frisören eller en sen kväll framför TV eller datorn som under studenttiden.

Alla dessa saker är ju betydligt större än något piller på ynkliga 75mg så varför inte skriva ner alla möjliga biverkningar som man skulle kunna förvänta sig?

Till exempel: Att gifta sig med en superintelligent & snygg datanörd kan medföra följande biverkningar:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Makens jobbresor till olika europeiska huvudstäder alldeles för ofta, ett stort antal olika nätverk hemma mellan allt möjligt osv

Eller så:

”Att vara ensam i huset när mannen är på affärsresa”:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Tankar på ALLA skräckfilmer man har någonsin sett eller bara hört talas om, övertygelse att någon har flyttat in på vinden utan ägarnas vetskap, ökad sockerkonsumtion.

Eller så:

”Ett engagemang i undervisningen”

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 doktorander): Negligerad forskning, viljan att göra PowerPoint presentation för att beskriva även de mest triviala saker i ens liv och överanvändning av ordet ”epistemologi” när telefonförsäljaren ringer till en.

Diagnos: mesighet

Något håller på att hända. Allvarligt. Jag var oroligt att jag ska vara en alldeles för sträng lärare. I mina föreställningar var jag en sträng Frau Disziplin vars namn uttalades av studenter halvviskande med skräck i rösten. Jag stod framför spegel och övade hur jag lyfter mina ögonbryn på ett hotfullt sätt. Jag svarade ”Visa dörren, såklart”, när min syster undrade vad jag skulle göra om studenterna kom oförberedda till seminariet. Någonstans djupt i hjärtat trodde jag att jag ska stå där framme vid en svart tavla och med kritigt pekfingret räkna duktiga studenter ”Eis, zwei, drei...”

Men vad händer när de dyker upp utan att ha gjort det de skulle? Skriker jag ” Schande!”? (Varför var mina tankar på tyska, förresten?) Nej, det gör jag inte... Överraskar jag dem med oväntade duggor som vissa av mina sovjetlärare bara ääääälskade? Nej. Jag gör inget liknande. Istället säger jag ”Men förbered dig till nästa gång” och fortsätter som ingenting. Min bitch-nivå är lika med noll. Om jag fortsätter så, kommer det att sluta att jag syr kläder av gardiner till mina studenter och vi springer i Alperna sjungandes ”My Favorite Things” i bästa ”Sound of the Music” anda.

Fragmenterad vardag

Mycket jobb. Sköna studenter. Icke sköna studenter.
Hermeneutik. 25% sjukskrivning. A disgrace. Politik. Uncertainty.
Assignment. The Other Boleyn Girl. Fattig vecka. Obefintligt socialt liv.
The Tudors. Ett mysigt kontor. Glädje på jobbet. Ångest på jobbet. Godissugen.
AAaaaaAAA. Somna på soffan. Ligga sömnlös. Rädda dagen med chokladglas.
Bilder. Siffror. Ord.
Skitsnack. Sudoku.
Osv

Febriga funderingar

Har man feber så är man berättigad till att ha konstiga tankar.

Så jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan verkligheten och fiktion när det kommer till kvinnliga forskare.

I "verkligheten" så är det synd om kvinnor i forskarvälden enligt den generella uppfattningen. Det är synd om kvinnliga forskare som har svårare att ta sig igenom olika strukturer, de hamnar i skuggan, de förbli utan Nobelpriset (snyft) osv. För att vara ärlig, så tycker jag inte om den här allmänna inställningen då en hel grupp framställs som någon sorts offer som måste uppmärksammas, belysas, dras ut i ljuset. Visst, jag håller med att alla jobbiga saker som jag nämnde innan förekommer i stor utsträckning men jag vill inte beskrivas som någon drabbad varelse. Give us some credit!

Men titta på fiktiva kvinnliga forskare. Var ska vi börja? Kanske med filmen "The World is Not Enough"? Vad sägs om Christmas Jones(!) som är "a doctor of nuclear physics who gets tangled up in the world of espionage"? Det är inte så himla trovärdigt att en tjej i hennes ålder är redan dr. Jones i kärnfysik. (När började hon forskarutbildningen? Det måste ha varit lång tid innan hon fick de där brösten som exponeras i hennes supertajta kläder under hela filmen)

Eller D.Browns fiktiva Susan Fletcher från boken "Digital Fortress" som beskrivs på följande sätt:
"He noticed that her strong hazel eyes seemed distant today, but her cheeks had a flushed freshness, and her shoulder-length, auburn hair looked newly blown dry. Trailing her was the faint scent of Johnson's Baby Powder. His eyes fell the length of her slender torso- to her white blouse with the barely visible beneath, to her knee-length khaki skirt, and finally her legs... Susan Fletcher's legs. Hard to imagine they support a 170 IQ, he mused to himself "

Men vad gör man om man vill varken vara en svag offer eller dofta "the faint scent of Johnson's Baby Powder"?
Jag har inga svar.

Idag tillhör jag ingen av dessa grupper eftersom jag ägnade mig åt undervisning (rättning) och därmed inte jobbat med forskningen, så jag kan inte tillhöra den första hårt jobbande men icke erkända gruppen. Så bye bye, Nobelpriset.

Men jag har även saboterat mina chanser att tillhöra den andra gruppen eftersom jag unnade mig en hel del godis. Bye bye, torso a la Susan Fletcher...

Bilden säger mer än tusen ord

Akuta komplikationer

Alice har haft ett dramatiskt dygn: hög feber, tusen frågor på sjukvårdsupplysningen, Paracetamol & Eeze (som inte hjälpte ett dugg) besök på akuten, hyperventilation (patetiskt, jag vet), blodprov, misstankar om hjärnhinneinflammation, överläkare, jag-vill-hem repliken sagt med extremt ynklig röst till K. ... Ja, hela köret.

Enligt läkaren så var det någon infektion men jag själv tror att det var någon sorts allergireaktion mot Christer Sjögren när han gick till finalen i Globen.

Sjukvården får fyra stjärnor. Varför bara fyra? Jag fick ingen Bamseplåster :-) Dålig stil :-)

"Excellence, I can reach for; perfection is God's business"

Veckans sammanträffande: två personer som jag lyssnar mycket på sade precis samma sak för mig.

Min älskade kollega har sagt att det inte går att säga "Jag har gjort allt för att förbereda den här föreläsningen". En annan person under samtalet uttryckte precis samma sak "Att sträva efter perfektionism är ingenting att stäva efter eftersom man alltid kommer alltid känna sig misslyckad".
Michael J. Fox har sagt: "Excellence, I can reach for; perfection is God's business".

Och jag är medveten om detta. M.J.Fox citaten har även varit påklistrad på min datorskärm sedan 2 år tillbaka. Perfektion är verkligen ingenting jag vill uppnå. Det vore hybris att tro att man kan göra det. Men hur hittar man nivå som man kan vara nöjd med?

Jag vill att studenter ska bli inspirerade, att de ska kunna bli upphetsade när dem upptäcker att det som står i artiklarna har faktiskt starka kopplingar till livet de lever, att dessa texter är inte bara bilder av den vetenskapliga främmande världar men ett individuellt, intressant sätt att se på tillvaro och kunna uttrycka det på ett specifikt sätt genom ett särkskillt språk.
Jag vill att de ska hitta "det levande" bakom dem hårda vetenskapliga ord och komplicerade uttryck. Att författarnas världsbild ska träda fram och väcka tankar i deras huvud. Att andras ideer skulle trigga deras tankegångar. Att de skulle våga jämföra sin åskådning med den som presenteras i artiklarna.

Och om det inte går... ja, de ser jag det som mitt fel, min brist. För lite passion, för dåliga förberedelser från min sida. Men jag ska försöka. Inte för att det skulle vara perfekt men att det skulle vara bra.

Ursäkternas drottning

Saker som måste göras:

1. Förbereda seminariet
2. Rätta inlämningsuppgifter
3. Formulera en ny inlämningsuppgift
4. Läsa ut heeeela boken
5. Läsa alla artiklarna


Saker som jag har gjort istället för att göra det som står på listan "Saker som måste göras". (Dåliga ursäkter redovisas inom parantes)

1. Tittat på "Tudors" (hörde mycket bra saker om serien så jag var tvungen att titta. Dessutoms så är drottningar mitt intresse)
2. Städat (det går inte jobba när det är så rörigt)
3. Facebook (Lite socialt liv måste jag ha kvar)
4. Traderat (Jag har ju absolut inga vår- och sommarskor)

Forskningssambo

Det var länge sedan jag kände sådan glädje att gå till jobbet. Imorse vaknade jag full av förväntningar och hela dagen bara flög förbi.

Det finns två stora anledningar till detta. Den första anledningen är att jag verkligen njuter av att kunna undervisa. Jag utformar uppgifter, jag tar beslut (det låter som om jag är på en ”power trip”).

Den andra anledningen är att jag har fått en forskningssambo. Det var länge sedan vi började drömma om att kunna arbeta ihop och nu blev allting verklighet.

Jag kanske borde förklara konceptet "forskningssambo". Forskningssambo är någon som man bollar idéer med, någon som kan trösta en efter halvmisslyckad seminariet, någon som kan rekommendera intressanta artiklar och förklara krångliga svenska ord. Så nu är jag inte så ensam och helt utelämnad åt Den Stora Forskarvälden. Även om det är lång ifrån allting "makes sense" är det inspirerande och tröstande att vandra i den här kaninhålan tillsammans med någon.

Nu kan vi dela förundran över tokiga tebjudningar (aka sektionsfika), kaniner med klockor, egendomliga akademiska regler, drottningar som vill hugga av huvudet för det minsta lilla, sorgliga riddare med konstiga uppfinningar, fantastiskt normativa texter, sånger som kallas något annat än vad de egentligen heter & vetenskapens maktindelning och revir.

Inredningsdetaljernas viktighet på nattkvisten

Vad gör doktoranden Alice kl. 00:06 på fredagskväll?

Försöker förbereda en föreläsning med huvudet är tomt/ пустая/tuscia/lusta (på alviska Qenya). Jag vet inte ens var jag ska börja.

Dörrhandtaget från "Alice i Underlandet" säger:

"Read the directions and directly you will be directed in the right direction"

Så jag läser den förbaskade kursplanen om och om igen. Det finns bara en ynklig mening som säger vad nästa föreläsning ska handla om. En ynklig mening. That's it.

Sedan måste jag trolla fram en intressant och inspirerande föreläsning till mina (ursäkta, jag kan inte låta bli) studenter. Boken som jag beställde har inte kommit än så jag vandrar här i mörkret. Böcker, databaser, tjocka pärmar - allt det som brukar ge mig idéer - är tysta. Deras munnar är stängda, precis som min hjärna.

I ren desperation undrar jag om någon dörrhandtag i mitt hus skulle kunna ge mig några råd men om jag börjar samtala med inredningsdetaljer finns det en chans att jag blir inspärrad i ett rum utan handtag.

Så vad gör Alice 00:26 på natten till lördag? Nej, inga "Cosmopolitan", inga pseudo-djupa diskussioner med vänner i soffan, ingen filmtittande bredvid mannen.
Alice har sällskap av talande dörrhandtag, tysta böcker, Imogen Heap i högtalarna och glädjen över helgen.

Mykologi & utomkroppsliga upplevelser

I ett kapitel äter Alice svamp och blir oproportionerligt stor. När en duva ser henne blir den rädd för Alice och tror att hon är en orm medan Alice försöker säga att hon är ingen orm, bara en vanlig flicka:

"I--I'm a little girl,' said Alice, rather doubtfully, as she remembered the number of changes she had gone through that day."

Så känns det nu lite. Jag har börjat undervisa och på ett ögonblick förvandlades från att vara bara doktorand till att vara en lärare. Jag antar att det är lättare för mina studenter (jag var bara tvungen att säga "mina studenter") att acceptera mig som lärare än för mig själv att göra det.

När jag var student trodde jag att lärare kunde mer, att de hade läst tusentals tjocka böcker och var väldigt smarta och visa människor (sic!). Jag helt enkelt gav dem mandaten att lära mig, jag bara utgick att de hade något spännande att berätta, att de kunde lätt navigera bland alla dessa teorier, namn. Jag utgick ifrån att det var de som hade auktoritet & på något magiskt sätt ska de lära mig något.

Och visst är det delvis så. Men det är svårt för mig att acceptera det. Allting händer så snabbt. Precis som Alice känner jag att så många saker har förändrats på så kort tid & därmed uppfattas jag annorlunda av andra människor, till exempel studenter (egentligen ville jag skriva MINA studenter men jag försöker behärska mig).

Samtidigt som att det är överväldigande är det också otroligt intressant, givande, spännande att undervisa. Visst, allting är inte så perfekt som jag skulle vilja, visst det kan vara lite krystat ibland, visst, ibland är jag övertydlig eller bara hoppar över vissa saker. Men det är helt underbart. Jag tror att detta kan hjälpa mig att mogna, att inse att jag kan, att jag är kapabel att förklara vissa saker.

Det är något magiskt över det hela... När jag pratar med studenter kan jag nästan få en utomkroppslig upplevelse. Flera gånger har jag tänkt "Wow. Jag lyckade referera till den här teorin" eller "Spännande, jag lyckades höja analysnivå på diskussionen". Vid sådana tillfällen inser jag att jag inte längre är en liten flicka med nyckel på ett snöre kring halsen.

Ironi

Vad jag är stolt! Idag fick jag ett frikort!

Nu slipper jag betala för mina vårdbesök.
Egentligen handlar det inte så mycket om pengar. Frikortet är som ett intyg att man har faktiskt sjuk och att man har fått lida. Om American Express Gold Card visar att man har mycket pengar, ger frikortet prov på att man har mycket baciller och andra hälsoproblem.

Jag tycker att man ska ha ett liknande kort för doktorander. Det vore ju skönt att ge oss ett intyg som säger "Ja, hela världen vet att ni har det tufft. Vi är medvetna om ångesten som ni får uppleva. Varsågod, här är ett kort som bestyrker detta."

Fast det är kanske uppenbart utan något kort. Evident (ett fint doktorandord) liksom.

Putin som handledare?

Jag läste i tidningar att oppositionsledare Kasparov har blivit gripen i Ryssland under demonstrationen. Jag kokar av ilska. Putin är inte rädd för någonting nu. Att arrestera en oppositionsledare är en stor sak men Putin bryr sig inte. Och varför skulle han? Västvärldens ledare skakar hand med honom, ställer upp på bilder bredvid varandra, sätter sina signaturer under olika avtal och vågar inte reagera. Ingen vågar göra något fast alla vet att Ryssland ignorerar mänskliga rättigheter, att Ryssland inte längre har yttrandefriheten (i för sig, man kan säga vad man vill men bara en gång).

Eftersom jag har lovat mig själv att den här bloggen ska handla endast om doktorandarbete, så avslutar jag det här inlägget med ett konstlat försök att dra paralleller mellan Putin & en riktigt elak och envis handledare. Ni vet, den där handledaren som har sin egen agenda, den där handledaren som tycker att du är en liten "skitdoktorand", den där handledaren som tycker att han är nästan Gud, den där handledaren som inte tål att bli ifrågasatt.

Bevare oss från "Putin'ianska" handledare!

Deprimerade doktorander

Nej, jag har inte försvunnit.
Fast ibland kändes det så.
Jag antar att kaninhålet var betydligt djupare och mörkare än vad jag har räknat med.

Jag har fått veta att ångest & depression är väldigt vanliga hos doktorander. Min läkare berättade att varannan kvinna under sitt liv blir deprimerad, så kvinnliga doktorander har helt enkelt högre benägenhet att ramla i kaninhålet.

På ett sätt är det lite roligt. Jag har haft min första depression under doktorandåren. Nu kan jag stryka den från "Måste upplevas under doktorandåren"listan.

EmmaStenström (lite av min Idol) skriver såhär om sin doktorandtid:

"Under mina tio år som doktorand hann jag med två psykoterapeuter och en psykoanalytiker, ett oräcknekig antal icke-fullföljda yoga- och meditationskurser..."

Japp... Jag kan säga att jag har tagit mig en liten bit på vägen...

Metafor & resultat

Alice i Underlandet är en underbar metafor som kan tillämpas på många saker och företeelser. Just nu passar det inte bara på mitt jobb men även på min sjukskrivning.

L. Caroll skriver i boken om Alice :

"Either the well was very deep, or she fell very slowly, for she had plenty of time as she went down to look about her and to wonder what was going to happen next. First, she tried to look down and make out what she was coming to, but it was too dark to see anything..."

Utan att avslöja för mycket, så kan jag berätta gårdagens resultat:

Nordkorea- Sverige 1:2
Ångest- Alice 1:0

Frustrerad

Jag har några koncept i huvudet som måste smälta ihop till en bra och intressant fråga. Med det går inte. Dessa ord bara flyter i mitt huvud utan att få relation till varandra, utan att de skapar någon mening.

Det känns som att lägg ett pussel av 1000 bitar men inte veta vilken bild som man ska lägga ihop. Rent intuitivt så vet man att dessa bitar ska passa ihop, att de är en del av samma bild men det är så svårt att lägga dem i rätt ordning.

Frustration och ångest

Kaos

Starten på en ny termin.
Vilken kaos!
Vilsna studenter.
Superstressade amanuenser.
Sladdkris innan introduktionsmötet.
Lärarna springer till vänster och höger.
Riktigt härligt!

Även jag som inte har undervisning just nu dras med i detta.

Idag har jag registrerat mig på en hemsida där man får gratis böcker om man utvärderar dem. Nu är det legitimt för mig att göra det eftersom jag sitter här och planerar kommande examinationer, väljer ut artiklar och bestämmer schemat. Doktorand on a powertrip.

Grattis i efterskott!

Hur kunde jag glömma? Förlåt, min älskade Dell.

Jag skrev innan att min dator är äldst på jobbet.
Enligt systemadministratören så sattes min Dell i drift 1999 08 26. And still going strong *ironi*

Splended isolation & the fear of rejection

Vad tänkte du på när du läste titeln till det här inlägget?

Jag själv förknippar dessa ord med något som skulle skrivas i relationsspalt i tjejtidningar a la Cosmopolitan. Någon olycklig tjej skulle skicka in ett brev där hon skulle beskriva att hon känner sig ensam, har ingen pojkvän och vågar inte satsa helhjärtat kärleken. Experten skulle säga att hon inte får leva isolerad, att hon borde våga ge sig in i det okända även om det finns risk att bli sårad.

Men nu handlar det inte om det. Dessa ord användes idag under seminariet där anledningar till att inte publicera tidningsartiklar diskuterades. Någon sade att vi sitter i "splended isolation", alltså på våra rum framför våra datorer och hoppas att skriva något bra. En annan sade att man inte vågar riktigt ge sig in i publiceringen eftersom det finns "the fear of rejection".

På ett sätt så var en otrolig lättnad att få höra det. Alltså, jag är inte ensam om att vara rädd för att bli sågad, att det inte är något som bara jag lider av. Det är kanske till och med normalt att vara rädd.
Fast samtidigt var det jobbigt att höra det eftersom jag har alltid trott att jag ska "växa ifrån" det men jag kanske borde förlika mig med tanken att det här obehaget att bli kritiserad kommer alltid att finnas oavsett om jag är en ny doktorand eller någon som har några år på nacken.

Precis som i kärleken, antar jag. Det gör ont att bli avvisad. Oavsett om man är 28 eller 82.

Verkligt jobb och fantasiyrken

Nu är jag trött. Jag har jobbat riktigt hårt de senaste dagar och har avslutat några saker som höll mig vaken om nätterna. Jag dök inte upp för att fika med kollegorna, jag åt lunch på rummet, jag satt med stängd dörr för att inte bli distraherad. Och det finns massa saker kvar att göra men jag är på god väg.

Idag blev det bestämt vilken kurs jag ska hålla i nästa termin. Jag blev riktigt glad när jag fick erbjudandet om den här kursen för att den har varit min favorit när jag var student och nu är planen att jag ska vara den som föreläser, den som skapar intresse, den som ger uppgifterna, den som KAN. Jag kanske borde vara orolig och stressad men jag är förväntansful och glad. Fast… vem försöker jag lura? Jag är väldigt orolig! Rädd! Stressad! Jag ska hålla i en kurs! Hjälp! Fick mejlet om att kursplaner måste vara inlämnade inom en vecka. Måste jag fixa det? Ska jag ha samma litteratur eller ska jag byta? Hur många studenter ska jag ha? (Ett evigt mysterium). Kommer jag veta vad jag talar om?

När jag blir stressad på jobbet börjar jag med att fantisera att jag jobbar med något helt annat och leker med tanken om hur det skulle kännas att ha annorlunda arbetsuppgifter. I helgen var jag Carolina Kluft (all snacket om VM måste har påverkat mig). Andra tänkta jobb under det senaste halvåret: Ellen DeGeneres (jag skulle ha min egen talkshow), en ständig gäst hos Oprah, en dansare som vinner ”So You Think You Can Dance” och lärare på högstadiet (eftersom de har en riktig lång sommarledighet).

Your paper is lovely, Hubbel

Jag tycker om ordet "Lovely" av två anledningar

1.

Ni vet den där filmen "The way we were"?
Där Barbara Streisand sjunger " Mem'ries,//Light the corners of my mind//Misty water-colored memories//Of the way we were".

I en scen säger hon till Hubbel (som spelas av Robert Redford) "Your girl is lovely, Hubbell".
Carrie från "Sex and the City" säger samma sak till Mr. Big när han förlovade sig med en annan.
Så jag tycker att själva citatet säger så mycket och jag associerar det ordet med två fina och sorgliga filmscener
2.
Det finns parfym som heter "Lovely" och den luktar sååååå gott.
Så för mig är ordet "Lovely" riktigt fint.
Och delvis därför blev jag glad när någon som review'ade vår artikel skrev "A lovely paper".
Det fanns en review till men den var betydligt tråkigare och jag fick inga förnimmelse av ljuvlighet.
Jag vet att jag låter högst oseriöst just nu, att jag borde försöka ta till mig det som sades vara negativt, tänka kritiskt och bla bla bla... men jag är bara glad just nu. Det är mitt första konferensbidrag och jag tänker njuta av den spänningen och glädjen.

Så efter idag har jag ytterligare en anledning att tycka om ordet ”Lovely”. Med det ordet recenserades mitt första konferensbidrag.

Terminatortendenser

En av dem mest kända fraser i filmen "Terminator" är när Arnold säger "I'll be back".

I am back. Idag är första dagen efter semestern och som en terminator tänker jag att "terminera" alla hinder på min väg till den färdiga avhandlingen och lyckan.


Semestern är slut och det är dags att börja jobba igen. En lista står på min whiteboard och jag tänker avverka den steg för steg.

Så om ni föreställer Alice som en liten söt flicka, tänk om. Alice har skaffat sig en svart skinnjacka, solglasögon och har österrikisk accent.

Harry Potter möter Alice

Jag är en stor Harry Potter fan. Jag har läst böcker flera gånger, jag har sett alla filmer flera gånger, jag har bokat biobiljetter för premiärdagen, jag har varit på olika forum & spekulerat om olika karaktärer och möjliga bokslut. Den sista boken kommer ut den här månaden och en av dem sista frågor för fans är ifall professor Severus Snape (aka potionmaster) är ond eller god. (Jag tror på att han är god, såklart).

Mitt eget dillemma handlar också om bra eller dåligt. Om mitt första år som doktorand. Jag själv säger att det var ett dåligt år. Ett svårt år. Ett ångestfyllt år. År med för få resultat, med velandet fram och tillbaka, med stor osäkerhet & irritation. Jag vet att jag kan bättre. Jag vet att jag har mer självförtroende än vad jag levde på det här året.

Fast…

Jag har lärt mig mycket om mig själv det här året, jag har förstått vissa regler, hat träffat både fantastiska idioter och inspirerade personer. À la Harry Potter har jag skaffat några bra vänner, har hittat några professorer som inte tycker om mig och några som hjälper mig. Jag har även börjat konfrontera ”Den-som-framkallar-ångest-hos-alla-doktorander-och-därför-bör-inte-nämnas-för-ofta” (jag menar avhandling).

Så nu ska jag bara njuta av min semester. Jag ska vila upp mig, jag ska sova, jag ska läsa skönlitterära böcker, bada, göra ingenting, träna, titta på TV, krama min man, träffa min familj. Och efter det ska jag starta ett nytt blad, et nytt år som kommer vara bättre, lättare och gladare. Harry Potter kommer tillbaka till Hogwarts år efter år, så Alice ska fortsätta sin resa genom den underliga Doktorandlandet.

Semestern. Dag 1

Dagen har börjat med ett besök på Det Stora Företaget.
Jag var tvungen att kolla upp en sak innan jag gick på semestern. Ifall någon undrar så är det ett helt idiotiskt sätt att börja sin semester på.

Så länge (från och med fredagens eftermiddag) har jah hunnit:

• läsa några meningslösa kärleksromaner
• läsa hela "Harry Potter & Half Blood Prince" på nytt (förbereder mig inför sista boken)
• ha tråkigt
• köpa powersuit till min klassträff
  

Dagen började med IT support

Idag befinner jag mig på Det Stora Företaget där jag ska bedriva en del av min forskning. Man kan föreställa sig att jag borde ha en trevlig dag, prata med någon med en kopp te i handen, gå på lunch, träffa nya kollegor. Men nej nej nej... Det är inte alls så.

För det första, så är det nästan helt tomt här. I den byggnaden jag sitter hittade jag inte en enda person. Ni kan säkert undra hur jag kan vara säker på det. Svaret är att jag var tvungen att hitta någon person för att få hjälp eftersom jag inte kunna koppla upp mig på Internet eller intranet. Eftersom intranet fungerade inte för mig var jag tvungen att få numret till IT support på något sätt så jag försökte få det av mina kollegor men de är ju inte här! Slutligen hittade jag en person i en annan byggnad som gav mig numret, så jag ringde till supporten. Efter några diagnostiska handlingar kommer supportkillen fram till att min nätverkssladd är inte inkopplad. Pinsamt, eller hur? Jag börjar leta efter sladden för att trycka in den men det visar sig att någon hemsk person har tagit MIN nätverkssladd. Så där satt jag. Sladdlös. Irriterad. Uppgiven och ledsen.

Slutligen tog jag sladden från kollegas datorn (hon är tjänsteledig) och det tog ytterligare 10 minuter att lista ut i vilket håll i väggen sladden ska gå till eftersom det fanns 8 st möjliga kandidater.

Efter detta försökte jag boka in ett möte. Jag hade ingen aning hur man gör det, försökte läsa manualen, tittade på en sida för de nyanställda men hittade ingenting. Ringde till supporten (Tack och lov det var någon annan som svarade) men fick ingen hjälp eftersom tjejen visste inte vilket program som används för bokningar. Så jag begick mig ut igen till en annan byggnad och hittade en bekant person som förklarade för mig hur det fungerade.

Så nu har jag suttit och bokar det här mötet snart i 3 timmar. Inte alls effektivt, jag vet. Men jag var tvungen att lista ut hur allting fungerade och hitta en tid som passar alla. Det är ju lättare sagt än gjort eftersom bara hälften av de som ska vara på mötet har sina almanackor tillgängliga i systemet. Så precis efter att jag har skickar in bokningen och mejlat till alla får jag ett mejl om att en person inte kan närvara.

Så här sitter jag igen med en stulen sladd och alldeles egen irritation.

Plötsligt händer det...

"Om jag skulle få en dag extra... då..."

Det är en fras som sitter i mitt huvud innan alla deadlines. Jag sätter mycket tilltro till en extra dag, det känns att den dagen skulle ge så mycket, att jag skulle kunna så underbara förbättringar på arbetet att alla skulle häpna och jag skulle få en Oscarstatyett/en medalj /Pulitzer Prize/doktorshatt omedelbart.

Så nu har jag den möjligheten. Jag hade planerat att lämna in ett konferensbidrag imorgon men nu visade det sig att man har fått några dagar extra. Och det är riktigt välkommet... Jag har mycket på gång utanför jobbet just nu och det känns så bra att slippa stressa fram något. Och jag hoppas hoppas hoppas att den här gången slipper jag tanken "Om jag skulle få en dag extra..." en dag före inlämningen.

Midsommar, konferens & tusen andra saker

Den här veckan är ingen lugn vecka heller. Jag jobbar med ett konferensbidrag och det blev på tok för bråttom för personen som jag skriver med har tusen andra saker att göra. Personen i frågan är inte svensk så han förstår inte riktigt uppståndelsen kring Midsommar och ville att jag skulle göra vissa saker under helgen, så jag fick sitta nästan hela natten från torsdag till fredag och jobba eftersom just Midsommarhelgen var redan planerat och vi skulle åka med ett gäng kompisar till Hovs Hallar. (se bilden)

Det tråkiga är att just det här bidraget är så roligt att skriva, det är verkligen min grej och det känns lite tråkigt att man måste jobba otroligt snabbt nu utan att kunna verkligen satsa på det ordentligt, reflektera osv. Men jag gnäller inte. Tanken är att denna person ska bli min handledare och det är något jag är verkligen glad för.

Snart måste jag påbörja täppa till alla hål innan semestern så att jag kan börja min ledighet med gott samvete. Och semestern verkar ha börjat för många. Idag försökte jag få tag på några av mina kollegor men det ar förgäves.

Veckans nyckleord: discourse, IKEA, Hovs Hallar, jordgubbar, Köpenhamn, konferens, handledare.

Ouppfyllda löften

Nu har jag i flera veckors tid försökt intala mig att nästa vecka kommer vara lugnare och mindre stressig. Och varje gång har jag varit fel. Det är lite för mycket just nu. Lite för jobbigt. Lite för…

Oväntade uppgifter, jobbiga människor, planer som inte håller har jagat mig i några månader nu. Och det som jag tröstar mig med är om en månad kommer ja ha semester. Men till dess måste jag göra tusen saker: avsluta en kurs, genomföra många intervjuer ”i den riktiga världen”, skriva ner forskningsfrågor, delta på möten osv. Den här stressen har till och med flyttat in till mina drömmar. Inatt drömde jag att jag har blivit utskälld av Vytautas Landsbergis – en av de mest kända politiker i Litauen. Han skrattade åt den kvalitativa ansatsen och antydde att jag var en urusel doktorand. Så nu kännns det att hela världen är medveten om min svacka.

Jag ska försöka rädda mig själv under helgen lite.

Vaniljglass med jordgubbar, en löprunda och en bra film borde ge mig energi till att klara av en vecka till.

Och då, Alice, blir det lugnare. Jag lovar…

Dagens maskros går till...

Jag vill verkligen inte säga något ont om ingenjörer. Jag älskar ingenjörer. Allvarligt. Mina föräldrar är ingenjörer, min man är också en. Jag brukar beundra ingenjörer för att jag tror att de är smarta och är bra på saker som inte jag själv kan så bra, till exempel fysik eller kemi.

Så jag är inte fientligt inställd mot ingenjörer som en grupp. Men vissa specifika ingenjörer... Suck

Under en vecka har jag träffat två stycken som använde ordet "fluffigt" om forskning som inte är direkt tillämpbar. Enligt dem så är tillämpad forskning nyttig och grundforskning är något oanvändbart, något som inte ger nytta och kan beskrivas med ett nedsättande ord "fluffigt". Om man kollar vad nationalencyklopedi säger om ordet fluffigt läser man att "fluff`ig adj. ~t • lätt och luftig." Alltså, grundforskning är något som är lätt och luftigt och då borde tillämpad forskning vara riktig "hardcore", eller?

Jag kan erkänna att jag blir småsur när jag hör sådana kommentarer. Ganska fånigt av mig men festen i lördags blev lite förstörd efter att den här diskussionen och det inte är själva åsikten som gör mig lite irriterad men snarare hur man väljer att framföra dessa åsikter och vilken retorik man använder. Just ordet "fluffigt" är ett ord jag hatar i det här sammanhanget för jag upplever att det nedvärderar mångas insats, trivialiserar mångas arbete och antyder att den här forskning saknar substans.

Vanligtvis brukar man ge dagens ris till dem som har gjort något som man inte tycker om. Jag vill istället dela ut dagens maskros till de som inte kan se värdet i icke tillämpad forskning. Varför maskros? Jo, för att den är så fluffig ;-)

Akademiker söker

Idag dumpade jag mina kollegor och hade alldeles privat lunch som avslutades med Magnum Double Caramel ute på en bänk i skuggan. Under tiden läste jag tidningen och fastnade vid kontaktannonser. Det är något speciellt just med den sidan... Inte för att jag letar men jag tycker att det är underhållande att läsa hur andra människor sammanfattar sig själv, hela sitt liv i några ynkliga ord.

Dagen "fångst" - "54-årig akademiker öppen, positiv läggning söker likasinnad kvinna 45-55 år." Det intressanta med den här annonsen är inte det att personen kan se sig själv med en kvinna som är 9 år yngre men vill inte träffa någon som är 2 år äldre. Hmmm... Det mest intressanta för mig är att han valde att presentera sig själv som "akademiker".

Uppenbarligen så ligger det väldigt stor del av personens identitet i den akademiska utbildningen. Bevisligen är detta något som är positivt för honom och han ser det som en konkurrensfördel även när det kommer till kärleken.
Så poängen på en högskolekurs ger även poäng i förälskelsen.

Förordet

Det finns en del i alla avhandlingar som läses flitigt och nästan av alla, (till skillnad från alla andra delar som läses endast av några personer). Jag pratar om förordet, såklart. Det är där man tackar alla personer som hjälpte till med avhandlingen, man kanske även skriver en liten berättelse ur ens egen liv och kopplar det till forskningen på något sätt. Jag bara älskar att läsa förorden. De innehåller någon sorts lättnadssuck, glädjen då man har tagit sig till mållinjen och känslan att ett stort jobb har gjorts. Där får man veta mer om forskare som personer.

Det är kanske inte alls viktigt vad deras män och fruar heter och på vilket sätt de fick stöd av sin familj. Men det är mysigt att läsa mellan rader om dessa känsliga utbrott doktorander hade under tiden, man anar frustrationen, man känner stödet från människor kring dem. I dessa förord blir man oftast påmind om att det finns en viktigare existens än bara yrkeslivet och att det är en människa som har skrivit avhandlingen. Avhandlingen har ju inte producerats av någon högre akademisk makt eller av någon obegriplig vetenskaplig logik. Det är en person som skrev varje ord, inte någon superhjälte. Jag finner någon sorts trygghet i det. Dessa små bilder ur andras liv försäkrar mig om att det finns hopp. Om att det är möjligt. Om att allting löser sig på ett eller annat sätt.

Jag må inte ha ett riktigt syfte med min avhandling än men jag vet vem jag skulle tacka i förordet. Och det känns helt underbart att jag har människor att tacka för deras kärlek, deras hjälp och deras hjältedåd när de ska rädda mig från rent sagt elaka exemplar inom akademin, ångestdrakar och all tvivel som jag har på mig själv. Och må det vara så att förordet inte säger så mycket om oss som forskare men det säger något om oss som människor.

Inte Alice men Tummelisa

Idag känner jag mig liten. Jag ska ha ett möte som jag inte vill gå på eftersom jag känner mig väldigt överkörd i det sammanhanget. Det är konstigt hur man kan krympa och känna sig som att man inte gör rätt. Ibland kan jag bli riktigt arg på mig själv på grund av sådana känslor. Jag vet att jag borde vara mer cool, mer avslappnad, mer påläst, mer… , mer… , mer….

Det är konstigt att man kan vara så liten när man är nästan 30 år gammal. Jag kommer min pappas 30års kalas. Han var ju väldigt stor, stabil och väldigt stark när han fyllde trettio. (Eller?) Ok, jag är inte så gammal riktigt än så det kanske kommer. Jag hoppas.

Doktorandledighet och mina hjältar

Nu är jag trött. Jag har slitit den senaste månaden som en slav, jobbade tre av fyra senaste helger, jobbade alla röda dagar och klämdagar. Jag var tvungen. Jag jobbade igenom två förkylningar, jag ställde klockan så jag skulle vakna tidigt på lördagar och söndagar. Jag är trött och utmattad och kunde inte komma ihåg vilken månad och år det var när jag fyllde i papperna på vårdcentralen.

En kollega till mig ville boka in nästa möte på onsdag, alltså Sveriges nationaldag, en röd dag. En ledig dag. När jag påpekade detta fick jag veta att "Doktorander har inga lediga dagar". Jaha. Tack, det har jag fått smaka på.

Men, ärligt talat, varför den här inställningen? Jag har träffat flera som har sagt så, vissa har antytt att det är högst olämplig tid att få barn under doktorandåren och att man ska helst vara singel. Men jag kan inte riktigt förstå varför man anser att doktorander inte ska ha lediga dagar och varför man ska slita som ett djur under den här tiden.

Är det för att det arbete vi utför livsviktigt? Men, ärligt talat, är inte det lite att överdramatisera och lägga alldeles för stor betydelse i sitt arbete?
Är det verkligen något att skryta med att man har jobbar under alla lediga dagar? Ligger stort värde i det? Jag menar, vi är inga superheroes som måste rädda världen och därför måste jobba hela tiden.

Jag är inte stolt över att jag fick jobba alla helger, jag tycker att det tyder på en dålig planering från min sida. Inget att skylta med. Inget att vara stolt över. Själv hämtar jag inspiration från och vill likna de kvinnliga doktoranderna på mitt jobb som har stora familjer, är supersmarta och intressanta, sköter sitt jobb och har fritidsintressen som dans och musik. De lyckas ha ett liv som inte går att sammanfatta i ett ord ”doktorand”. Deras liv är så mycket mer än bara doktorand.

Det är verkligen något att vara stolt över.

Doktorandplåga

Jag transkriberar intervjuer fortfarande. Det är omänskligt… jag hörde att man utsätter för tortyr folk genom att sätta på vitt brus i högtalarna och spela det timme efter timme… Vitt brus? Tvinga folk transkribera intervjuer istället… det ÄR en riktig tortyr.

Glass i stora lass

Nu har jag suttit flera dagar i sträck och transkriberat intervjuer. Det var en mardröm som pågick under Kristi himmelsfärds dag, under fredagen (på jobbet var vi endast tre personer), under lördagen och söndagen. Och igår. Och jag har en intervju idag. Det är ett arbete som ger ingenting för själen. Jag hör fortfarande röster i huvudet (!) och det gör ont i öronen pga. hörlurarna. Ren plåga!

Igår unnade jag mig en glass från närbutiken. Jag gjorde ett politiskt inkorrekt val och valde glassen ”Girlie”, den som orsakade den stora jämställdhetsdebatten med tanke på dess namn, färg och glitter i pinnen. Så det bästa med den glassen var just att jag kände mig ganska busig och könsrollsbunden när jag köpte den. Vilken besvikelse! Smakade parfym och kändes som man åt rosa fett.

Då började jag fundera: om glassen för flickor ska vara rosa och ha glitter i pinnen, hur ska doktorandglassen se ut? Kanske den ska vara en gigantisk portion med många kulor i bägaren, så att man börjar fundera på en gång ifall det är möjligt att äta upp den inom en rimlig tidsperiod. Eller det kanske ska vara sådan som man bara slickar, slickar, slickar men den minskar inte? Och varför inte riktig fet gräddglass som innehåller 1500 kcal per portion och heter ”Ångest”?

Doktorandtårta

Jag känner mig som en tårta som alla vill en ha bit av...

Kontrollerad av inboxen

Min inbox styr mitt liv. Otrolig kraft min inbox har.

Jag kan planera min dag, börja med att jobba enligt planen men det räcker med att jag kollar en enda gång i inboxen så raseras all min agenda. Min inbox bestämmer över mig, den ändrar mitt schema, den gör mig gråtfärdig, den jävlas med mig.

Idag (av alla dagar!) får jag mejl om att jag måste skicka in kursutvärdering ”med vändande mejl” och fylla i en enkät, annars hotades jag att få en personlig påminnelse. Och låt oss inte glömma riktiga och viktiga mejl som berör mitt samarbete med en annan forskare, som handlar om företaget jag ska bedriva min forskning på. Jag skriver, svarar, skickar men den fylls på med andra saker som måste åtgärdas omgående. Jag skulle gråta om jag skulle ha lite mer tid just nu.

Min förkylning underlättar inte saken heller och bidrar till min ynklighet. I ren desperation fantiserar jag om att min inbox slutar fungera så jag kan ta en lugn stund och faktiskt göra arbetet.

Doktorander on the Run

I helgen var jag i Göteborg och hejade på min man när han sprang Göteborgsvarvet. Själv vågade jag inte ge mig på att klara 21 km riktigt än men jag tror att jag kommer klara av det. För ett år sedan verkade milen som en omöjlighet men nu är det inga problem alls. Jag är ganska stolt över mig själv och min egen prestation det senaste året med tanke på att vem som helst som tittar på mig inser att jag är ingen löpartyp, snarare en soffpotatis gone wild.

På väg hem funderade jag att det finns vissa likheter mellan löptävlingar och doktorandår. För det första så är det tung, jobbigt och svettigt. Det går inte gena och ta en kortare väg för att det är något som ska klaras av och dessutom så tittar massa människor på så fusket skulle upptäckas. En halvmara kan likställas med licentiatavhandlingen medan doktorsavhandling är en riktig maraton. Familjemedlemmar och vänner står längst vägen, hejar på, skriker ”Kämpa! Kämpa!” & ”Du är så duktig” medan man själv gör ett taskigt försökt att le och tänker mest på ont i fötterna och krampande muskler. En liten paus vid vätskekontroll (helger, semester, föräldraledighet) men det är ingen lugn man känner just då när man står där och dricker ”Gatorade”, man är mest stressad över att tiden går förlorad, att alla andra springer förbi en och i tankarna har man alla kommande backar, trängsel och målgången. Man hoppas att undvika att hamna i sjukvårdstältet och man är så glad när allting är färdigt.

Helgen var helt underbar men lämnade ytterst lite möjlighet för att vila upp sig så jag ska försöka göra mitt bästa för att vara produktiv den här korta veckan.

Doktorandhalleluja

Nu är jag tillbaka efter ett intensivt arbete med en inlämningsuppgift som jag hade på en doktorandkurs. Jag satt hemma med en massa böcker kring mig och skapade ett kaos av min vardag och helg: jag skrev under arbetstiden, efter arbetstiden, under röda helgdagar. Jag skrev vid bordet, under bordet, i soffan och på golvet. Jag var trött, glad, irriterad, ledsen, inspirerad, uppgiven, desperat och upprymd.

Jag vet inte vad som händer när jag skriver… Det är som om jag kryper i ett något håll, skapar min egen liten kaos där inne och skriver. Det är ganska intressant att skrivandet blir så viktigt. Det verkar som att själva skrivandet har högst status på doktorandarbete, som om det vore någon religiöst upplevelse, akademisk uppenbarelse eller doktorandsakrament. Meningen som inleds med ”Jag håller på att skriva just nu…” får tyngd.

Det är ganska intressant att vi bestämmer om att en viss del ska vara det viktigaste i våra jobb. Läste en artikeln om sjuksköterskor som ansåg att deras ”riktiga” jobb att ta hand om patienter och därför tyckte de att all administrativt arbete var mindre viktigt. De som jobbar med programmering tenderar också att känna att just själva kodandet är det riktiga jobbet. Och doktorander? Skrivandet är en helig ko, utan något tvivel. Det är nog därför man uppfattar undervisning som något besvärligt och ser på den som ett avbrott i ”det riktiga” jobbet. Det är säkert en del i förklarningen till varför ” det är "fint" att forska men inte alls lika "fint" att undervisa” (för att citera Maria Abrahamssons kommentar till mitt blogginlägg ” Doktorandoskuld & Karate Kid”)

Men något magiskt är det. Det är ganska förtrollande att tankarna som i huvudet liknar tornado virveln blir så klara när de skrivs ner. Jag upplever någon sorts förtjusning när mina tankar blandas ihop med andras ord, när mina erfarenheter vävs ihop med andras livsvärdsuppfattningar och all detta förvandlas till en ny text. Och må vara så att texten inte är perfekt, saknar vissa referenser, bryggor eller att Hans Majestät Röda Tråden försvinner då och då, det kan ju fixas. Det som är magiskt för mig i den här processen är att få se själva texten och få en bekräftelse på att man fortfarande besitter förmågan att förvandla kaoset i huvudet till något som kan förstås av andra.

I Marie Antoinettes manér

En doktorandkurs i storstäder är helt underbart för någon som bor i en mindre stad, till exempel för mig. Det finns något magiskt kring det och något som jag njuter av så mycket det bara går. I det här ögonblicket befinner jag mig i Stockholm, sitter på kulturhuset, tittar på Sergels torg, fikar, bloggar och läser ”Mästaren & Margarita”- gör allt på en gång bara för att hinna med så många saker som det bara går. Jag har även hunnit vara på tre antikvariat och köpa en bok om Katarina den stora.

När jag började som doktorand hade jag ingen aning att det blir så mycket resandet för mig. Det är ganska pretentiöst av mig att ens försöka supa in storstadens atmosfär på några ynkliga timmar men det ingen lider av det, förutom mig själv när jag i försök att hinna se mycket. Även om jag har högklackade skor på blir det inte alls ”Sex and the City” glamour när jag svettig och trött efter två dagars intensivt arbete springer längst ner Drottninggatan bärandes på två oerhört fula väskor.

Däremot igår var det glamour på hög nivå. Tydligen så pågår det väldigt stor konferens i Stockholm just nu så nästan alla hotell var fullbokade och eftersom det inte fanns något annat tillgängligt fick jag ett superlyxigt rum som skulle dugt till Marie Antoinette: kristallkrona, burgundyröda gardiner med guldbroderier och matchande sängöverkast, gammaldags tavlor och en gigantisk kakelugn. Jag vet inte vad Marie Antoinette skulle ha gjort i det rummet men jag satt till mitt på natten och läste vetenskapliga artiklar om ”lean production” and ”agile programming”.

Själva kursen gick bra, det var intressant, givande och lärorikt men jag som vanligt var väldigt orolig inför den. Jag ska jämt vara nervös om vad folk ska säga och vad de ska tycka. Jag skulle inte kunna påstå att det är väldigt skönt att bli kritiserad och granskad och ibland undrar jag hur jag ska klara mig i den här världen med tanke på min rädsla inför att vara kritiserad. Frågan är ju inte OM kritiken kommer, frågan egentligen är hur hård den kommer vara, hur länge jag kommer gråta efteråt och hur länge den följande existentiella krisen ska hålla i sig.

Om jag ändå ska försöka vara mer sansad så tror jag att det gick bra, jag kände att mitt val accepterades och saker som sades om min text var väldigt vettiga och helt berättigade så jag är glad. Det blev ganska uppenbart att jag blev textblind och inte reflekterade kring vissa dimensioner.