På ett sätt så har det hela kretsat kring utmaningar. Idag hölljag och min kollega en stor föreläsning. Jag saknar vanan av att hålla en lektion inför så många. Tur att vi var två. Det kändes riktigt lyxigt att veta att man har en säkerhet i form av en skön kollega ifall det skulle börja gå åt helvete.
Visst, det var säkert många upprepningar, skämt som ingen verkade fatta, intetsägande blickar från vissa, so what? Det var ju så himla upplyftande och engagerande att försöka förmedla det som man hade planerat. En del studenter var ju helt underbara, ställde relevanta frågor, ifrågasatte, tänkte. Det var inte bara en utmaning att hålla föreläsningen men även att behålla lugnet inför den uppgiften.
Vanligtvist skulle jag ha stressat, varit orolig, rädd, föreställt mig tusen olika sätt jag kan misslyckas på (inklusive den klassiske varianten med en öppen dragkedja & ett mindre vanligt scenariot om att bli totalt ignorerad av studenter och lämnas i föreläsningssalen medan de alla går ut för att köpa glass). Men jag var lugn. Antingen börjar jag blir bra på fejka (”fake it till you make it”) eller är det så att mina piller verkligen fungerar. Hmmmm....
En annan utmaning den här veckan handlade ytterliggare om en sak jag har aldrig gjort innan. Nämligen sprungit 21 km. Efter mycket krångel med betalningen, så finns mitt namn på lista av deltagare på årets Göteborgsvarv och jag börjar inse att det är på allvar. Att jag verkligen ska försöka göra det. Det är en utmaning i sig att inte flippa ur av tanken på blåsor, ont i benhinnor, svett etc. Skillnaden mellan detta och föreläsningen är att förberedelserna till föreläsningen är betydligt kortare än träningen inför Varvet. (Enligt en schablon, så har man 3 timmar att förbereda sig inför föreläsningen. Vad är det för super-uber-megaoptimist som tror att det är tillräckligt?)
No comments:
Post a Comment