Doktorandledighet och mina hjältar

Nu är jag trött. Jag har slitit den senaste månaden som en slav, jobbade tre av fyra senaste helger, jobbade alla röda dagar och klämdagar. Jag var tvungen. Jag jobbade igenom två förkylningar, jag ställde klockan så jag skulle vakna tidigt på lördagar och söndagar. Jag är trött och utmattad och kunde inte komma ihåg vilken månad och år det var när jag fyllde i papperna på vårdcentralen.

En kollega till mig ville boka in nästa möte på onsdag, alltså Sveriges nationaldag, en röd dag. En ledig dag. När jag påpekade detta fick jag veta att "Doktorander har inga lediga dagar". Jaha. Tack, det har jag fått smaka på.

Men, ärligt talat, varför den här inställningen? Jag har träffat flera som har sagt så, vissa har antytt att det är högst olämplig tid att få barn under doktorandåren och att man ska helst vara singel. Men jag kan inte riktigt förstå varför man anser att doktorander inte ska ha lediga dagar och varför man ska slita som ett djur under den här tiden.

Är det för att det arbete vi utför livsviktigt? Men, ärligt talat, är inte det lite att överdramatisera och lägga alldeles för stor betydelse i sitt arbete?
Är det verkligen något att skryta med att man har jobbar under alla lediga dagar? Ligger stort värde i det? Jag menar, vi är inga superheroes som måste rädda världen och därför måste jobba hela tiden.

Jag är inte stolt över att jag fick jobba alla helger, jag tycker att det tyder på en dålig planering från min sida. Inget att skylta med. Inget att vara stolt över. Själv hämtar jag inspiration från och vill likna de kvinnliga doktoranderna på mitt jobb som har stora familjer, är supersmarta och intressanta, sköter sitt jobb och har fritidsintressen som dans och musik. De lyckas ha ett liv som inte går att sammanfatta i ett ord ”doktorand”. Deras liv är så mycket mer än bara doktorand.

Det är verkligen något att vara stolt över.