Som doktorand blir man medveten om olika saker. Till exempel, inser man så småningom viken affär avhandlingsskrivandet är eller man lär sig hur man läser artikeln nästan i ljusets hastighet (abstract, nyckelord, titta igenom och sedan slutsatser). Man inser sina begränsningar, sina svaga sidor, sina otillräckligheter. Som om det inte vore lagom deprimerande insåg jag ytterligare en sak om mig idag. Jag lyssnade på en intervju som jag genomförde innan och insåg att jag har riktigt hemsk min röst är att lyssna på. Jag tycker att det är riktigt obehagligt att höra min egen röst, mitt skratt (som låter snarare som om jag andas med punkterade lungor) och min röstintonation. Det blev uppenbart att jag definitivt inte kan ägna mig åt en karriär som radiopratare ifall dessa planer på att bli doktor inte blir verklighet.
Idag var tydligen en dag för obehagliga insikter eftersom jag lärde mig en sak till. Det är så att reglerna ändrades och nu måste alla doktorander få poäng i högskolepedagogik innan de kan ge sig på att jävlas med ”eager young minds” (som John Nash skulle säga). Det där med pedagogiken verkar inte vara någon hit hos doktorander så många suckar och himlar med ögonen när ämnet kommer up på tapeten. Så idag berättade en kollega ett skämt som tydligen florerar på vår institution. Ursäkta språkbruket, jag försöker återge så detaljerad som möjligt: ”Högskolepedagogik är som kn*lla: antingen är man bra på det eller inte.” Nu är det så att jag är en pedagogisk oskuld så snacka om pressen man känner på sig efter sådant uttalande. Jag har prestationsångest jag och bävar när jag tänker på vilka förväntningar som finns på mig! Tänk om jag inte är bra alls? Om jag gör bort mig första gången, finns det inget hopp för mig? Jag hoppas verkligen att jag är en naturbegåvning på detta eftersom om påståendet är sant kan man inte riktigt förbereda sig: antingen har man det i sina doktorandgener eller inte. Eftersom min färdighet som högskolepedagog inte kan läras enligt den här teorin, tänker jag slopa mina planer att titta på alla inspirerande filmer om lärare. Så filmerna ”Dangerous Minds”, ”Karate Kid”, ”Wonder Boys”, ”Dead Poet’s Society” lämnas tillbaka till videobutiken utan att jag har analyserat dem.
Det är ganska sorgligt att ge upp dessa planer och drömmar eftersom det var så fint i min föreställningsvärld när jag lärde mina studenter att ”Wax on, wax off”
4 comments:
Tjenare!
Jag som både har gått kurs och vunnit skulden (i omvänd ordning) måste säga att likheten faktiskt är påtaglig mellan undervisning och sex.
Det handlar om att inte avskärma sig. Att interagera och dela en upplevelse med de andra människorna i gruppen, att leva i samma känsla för en stund.
För att kunna göra det måste man naturligtvis hitta några grepp som känns bra. Men lyckligtvis kan ju de allra flesta bli riktigt fenomenala älskare med träning och erfarenhet, och det tror jag gäller för undervisning också.
Så sätt i gång, smek studenternas neuron med ditt skarpa intellekt, och berätta gärna hur det gick!
Tack så mycket för ditt kommentar. Jag ska verkligen anstränga mig för att "leva i samma känsla för en stund" och "hitta några grepp som känns bra".
Skönt att det finns någon som anser att man kan bli bättre om man skaffar sig erfarenhet, då är det inte så hopplöst för min del ;-)
Ojojoj... Kära nån! Självfallet har vissa människor naturligt mer talang för undervisning än andra, men det betyder inte att man inte kan bli bättre, oavsett på vilken nivå man startar.
Min egen erfarenhet av kurser i pedagogik och att själv undervisa är att det är både roligt och utvecklande, och att man lär sig mer och mer för varje gång man möter studenterna. Dessutom blir man en bättre och bättre lärare för varje gång man undervisar.
Självfallet är det också så att både du som lärare och studenterna vinner på om du förbereder dig ordentligt. Ingen forskare kommer på att ställa sig på en vetenskaplig konferens och hålla ett föredrag utan att förberett sig, just för att föredraget (vilket är en sorts undervisning/informationsförmedling) naturligtvis blir bättre när man vet vad man vill säga, dvs har förberett sig.
Tyvärr tror jag att dina kollegors beteende i mångt och mycket avspeglar en kultur som finns på många ställen inom akademin, som säger att det är "fint" att forska men inte alls lika "fint" att undervisa, följaktligen gör det inget om man inte gör bra ifrån sig som lärare eftersom det ändå är forskningen som räknas. (Och på många ställen finns tom uppfattningen att en bra lärare bara i undantagsfall är en bra forskare... Men det är inte sant.)
Lycka till med undervisningen!
Post a Comment