A B C D E F

Nu är jag trött. Alla tentor är rättade. Men det är inte bara de som är anledningen till den här nästan uppgivna tröttheten.
Nu får jag mejl av studenter som inte håller med med min bedömning.
Inte ens B duger längre...
Studenter som fick D meddelar mig att de hoppades på A. Eftersom de jobbade hårt, ska de ha bättre betyg.

Vissa dagar är inte speciellt roliga.
Inte efter att man har sutit och skrivit lång text som feedback till VARJE student. Jag har uppmuntrat, berättade om deras styrkor och berömde deras arbete som fick B. Men det duger inte.

Om jag ska betygsätta dagen så får den D.

Ont, det gör ont

Der föreligger en stor risk att man skickar en feedback som liknar ett kärleksbrev till en student som har fått A eller B på tentan. Efter en hög med underkända tentor är jag helt lyrisk, tagen och kär.

Just nu rättar jag tentor. Nästan 100. 98, för att vara exakt. Men jag avrundar min smärta uppåt . När en läkare frågar "Hur ont på en skala från 1 till 10 har du nu?", säger man inte 9,8. Man säger "10" och tittar ynkligt.

På mitt arbetsrum har jag två lådor med tentor, i den ena ligger icke rättade, i den andra ligger rättade. Jag äter lunch på mitt rum för att spara tid så jag kan hinna rätta dem i tid. Jag stannar längre på jobbet för att rätta den där högen. You get the idea. Snacka om att man är frestad att använda sig av stair grading method nästa gång. (Hittade den här)



Så ja, det gör ont. På en skala till 10? Definitivt 10.
Och det blir inte bättre när jag inser att ungefär hälften ska gå raka vägen till omtentan.

En version av "I will survive" tillägnas alla som rättar tentor.

And now they’re back
They’re in my face
I’ve got like 100 papers
to be graded in five days!
I should never have gone out
And I should never have partied
‘Cause now all this work I have
It’s all piling up on me!

En kort lärare-student ordbok för nybörjare

Lärare skriver:
Please upload your assignment on our learning platform

Studenter uppfattar:

I must send my assignment to my teachers email.

12 points go to...

Vilken vecka! Nu är det kl 20.00 på fredagskväll och jag har precis hunnit betygsätta alla inlämningsuppgifter som jag hade planerat.

Generellt var den en mycket fin arbetsvecka: en stor föreläsning, många rättade uppgifter, många administrativa saker och idag- lite tårta på eftermiddagen eftersom vi firade en kollega som blev docent.

Det finaste med jobbveckan var entusiasmen från vissa studenter. De var engagerade, nyfikna, glada. Det kändes så rätt och så bra att göra det jag gör- undervisa.

12 poäng går till mina studenter, 10 poäng går till tankar om arbetsplatsflytten, 8 poäng går till väldigt sköna pennor som man kan ta i förrådet. What a wonderful week! What a marvelous colleagues! What amazing students!

Den finaste frågan

Vad är den absolut finaste fråga man kan få på jobbet?


- Vill du att jag rättar alla 40 tentor?

Nej

- Visst har du IQ på 180?

Nej

-Vill du gifta dig med mig?

Fel igen.

Den finaste frågan är den som jag fick av vår IT ansvarig. Han frågade:

-Vill du ha 13´´ eller 14´´´?

Det är så att man smälter lite...

Jag får en ny laptop!

Spam

Under den senaste veckan har jag fått 4 emails med väldigt liknande innehåll:

"Stop spamming! Do not send your emails to every student and teacher in this course. "

...skickade till varenda kotte i kursen, såklart.

Första dagen på jobbet

Igår var jag tillbaka på jobbet.

Efter ca 9 månaders frånvaro, var jag på mitt gamla kontor. Mina böcker stod på samma plats i bokhyllorna, samma tavlor hängde på väggarna och jag hade samma kurser att jobba med. Det var lite konstigt att inse att även om min lilla privata värld har ändrats avsevärt så i den stora världen förblev allting likadant. Jag tryckte på "Power" knappen på min dator (jag kom ihåg mitt lösenord!) och sedan stirrade jag på skärmen och på mitt skrivbord i några minuter. Jag var så vilsen.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Under 8 månaders nästan varje dag dikterades mina handlingar av en liten person. "Oj, du är hungrig. Då kan jag göra lite gröt". "Oj, du vill sova, då ska vi lägga ner dig i vagnen", "Oj, du är ledsen, då ska jag bära dig och sjunga sånger från mina barndomsfilmer".
Igår satt jag på kontoret och det var så himla tyst. Ingen bestämde vad jag ska göra den kommande timmen. Ingen grät, ingen tuggade på sladdar, ingen skrattade och manade till en lekstund.
Och jag var som handlingsförlamad.
Jag visste inte hur jag ska sätta igång och börja jobba när ingen annan än jag själv som bestämde över mina arbetsuppgifter. Jag var verkligen "Lost".
Jag tänkte att jag kan börja med att byta ut skärmbilden på min dator.
Sedan ställde jag upp ett kort på min familj på skrivbordet.
Och sedan satt jag lite till. Fyllde i mitt namn i min nya arbetsalmanacka.
Och satt lite till. Som om jag hade förlorat all kraft att bestämma saker själv.

Och då kom räddningen.

Det plingade i min inbox- jag fick ett mejl från en student. Han undrare vad vi lärare kursansvariga sysslade med: schemat var inte publicerat, uppgifterna inte utlagda och lokalerna inte bokade.

Jag visste exakt vad jag skulle göra. Jag visste vad som saknades och vad mina plikter var.

Prisade vara mejl från lagom irriterade studenter, ty det är de som får adjunktvärlden att snurra!

Shame on you, Alice!

Det är verkligen skamligt. Jag lyckas skapa ångest hos mina studenter även när jag är på föräldraledigheten.

Igår tog jag en promenad genom staden men en kompis. Vi puttade våra barnvagnar och pratade om väldigt viktiga och uppslukande (för er civila , alltså inte föräldrarlediga,- triviala)saker som barnkläder, flaskor, smaklös gröt etc.

Och då ser jag en av mina studenter 10 meter från oss. Han ser mig och börjat titta åt annat håll. Jag log.
Jag har inte varit elak, jag har inte underkänt honom.
Men han har inte lämnat in alla uppgifter. Och det vet han. Han var inte oartig i mina ögon. Jag kunde förstå honom. Jag framkallade ångest hos honom helt enkelt. Jag påminde honom att det finns saker som han borde avsluta, saker som bara ligger där. Jag kände igen situationen fråm mina egna studieår.
Fast nu var jag på den andra sidan.
Det var jag som uppväckte hans ångest.
Jag var den onde.
Typ Sauron.
Eller Darth Vader

Begränsning

När jag började undervisa upptäckte jag att jag och mina studenter brukar besöka samma uteställen. Detta kan förklaras med att ålderskillnad mellan oss inte är så stor och att staden som vi bor i är ganska liten. Mina kompisar som jobbar som lärare till och med undviker att köpa hus nära sina arbetsplatser- det är inte så populärt att träffa sina elever precis hela tiden.

Jag har aldrig varit känd för att festa vilt så det är inget större problem fast jag känner mig inte bekväm att stå där med en Cosmo eller Mojito och kyssas med min man när mina studenter befinner sig 10 meter bort.

Inte så länge sedan upptäckte jag att mina studenter (eller snarare min ovilja att framstå som en vanlig människa inför dem) begränsar mitt liv på ytterliggare ett sätt. Ja satt på bänken på stan, sonen skrek för att han var hungrig och jag väntade på att vi ska bli upphämtade av min man vilken sekund som helst. Jag satt där på bänken, svettig, stressad, på gränsen till förtvivlad och tänkte:

"Ska jag amma honom? Här? Mitt i stan? F*n. Det känns inte bekvämt. Jag VILL INTE. Fast han gråter. Ojojoj vad han skriker. Folk tittar på. Vad mycket folk det finns omkring. Varifrån kommer all folk? Jag visste inte att det finns så mycket folk i den här staden. Jag börjar tro att alla har samlats för att titta på hur jag ska amma"

Min son: "OOOOAAAAAAUUUUUUOÅÅÅÅÅAAAAEEEEEEE"

Jag "Fast de har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte om de tittar. Han behöver ju mat. Kom igen nu. Du kan. Jag är inte rädd. Jag kan amma. I believe I can fly... Samla ihop dig nu. Han är hungrig. Kolla på honom. Det är ju SÅÅÅÅÅ synd om honom. Det är ju naturligt. Och fint. Alla har ju sett bröst någon gång. Men inte mina, eller hur? Kom igen nu! Ska jag? Ska jag? Oj vad han skriker. Hjälp. Kom igen nu!. Heja heja heja! Ole ole ole ole! Yes, we can!"

Jag tittar upp och se en av mina studenter gåendes 5 meter ifrån mig. Sonen skriker. Hon ler.

No, we can't

Ny utbildning

Bloggen har uppdaterats dåligt på sista tiden men jag har en väldigt bra ursäkt.
Jag jobbar inte så det går inte att skriva om jobbet.
Och anledningen till det är att jag har blivit mamma.
Och det är en större utmaning och omställning än vad jag kunde har föreställt mig.

Efter att har träffat riktigt fantastisk folk som jobbar på förlossningen började jag ifrågasätta mitt eget jobbval. Jag vet att jag gör ett viktigt jobb som ger mig en stor tillfredställelse men de där barnmorskor och läkare som jag hade träffat under resans gång måste känna hundra gånger större tillfredställelse. Jag är så avundsjuk på den känslan.

Så just nu kommer det bli ganska få uppdateringar här. Min lille "student" kräver mer tid än alla mina ca 200 studenter som jag hade under den senaste terminen tillsammans.

Och på ett sätt har jag själv blivit "en student". Det är så mycket man ska lära sig. Just nu tar jag dessa kurser: "En introduktion till moderskap" (15 poäng) och "Livet utan sömn" 15 poäng (helfart)

Tentor med utropstecken

Det finns vissa saker/ord/situationer som avslöjar så mycket mer om personen vi umgås med än vi visste innan. Vissa händelser belyser saker som vi inte hade någon aning om.
Kommer ihåg såväl hur en kille snackade enbart om sig själv under vår första dejt. Bara om sig själv, fast han verkade så trevlig och intressant innan.

Ett telefonsamtal från en vän under min sjukskrivningstid gjorde det tydligt hur underbar den här personen är och vilken god vän jag har.

Eller när min man bakade bröd för mig och jag förstod att det är en man jag kan lita på, en man som håller sig lugn genom alla kriser och en som kan ta hand om mig när jag själv är helt vilsen.

På sätt och viss stämmer det med lärare - student relationen också.

Vi kan mejla till varandra, jag kan svara på deras frågor, läsa deras diskussioner på nätet men det är först vid tentan får jag mer riktig uppfattning om vad de kan och vad de inte kan.
Och hur underbart är inte det att upptäcka att en stor del av studenter är riktiga begåvningar, smarta, duktiga och arbetar hårt. Det är skönt att skriva "VG" och "Väldigt bra jobbat!" (ja, med utropstecken som jag annars är ganska sparsam med).

Undervisningsglamour

Min föreställning om att man ska se lite finare ut om man håller i undervisning kommer nog från min grundskola. Många av mina fröknar hade fina sjalar, bärnstensbroscher och röd läppstift.

Det är något "heligt" men undervisningen. Vissa av mina manliga kollegor tar på sig kavajer när de ska hålla föreläsningar, andra kollegor också klär upp sig lite även om på vår institution är det "casual Friday" hela veckan. Det är något med undervisningen. Lite som teaterföreställning då man ska gå in i sin roll, se lite piggare och mer energisk ut än vanligt.

Jag försöker se mer glamourös ut när jag träffar studenter men den här veckan åkte min glamour på allvarligt stryk. Jag nådde glamourbotten. Jag har använt en tygkasse för att bära 120 tentor hem. Det finns ingen ursäkt. Gjort är gjort. Men jag skäms.
En tygkasse är toppen på antiglamour.

Roligt undervisningsmaterial

Jag försöker hålla den här bloggen fri från inlägg om mitt personliga liv, politik eller kommentarer om någon nyhet utan koppling till mitt jobb. Men den här bilden kunde jag inte låta bli att publicera. Hela förra veckan rättade jag inlämningsuppgifter som handlade om styrelsearbete, om ansvar som medlem i en styrelse osv. Utifrån artiklarna som mina studenter fick läsa om ämnet gjorde Wanja Lundby-Wedin nästa alla möjliga fel som en styrelseledamot kan göra. Det fanns varken elementär kunskap (man borde kunna läsa och tolka årsredovisningen) eller ansvar inför aktieägarna. Engagemang saknades också.

Den här bilden ska jag använda i undervisningen som en utgångspunkt i diskussionen med studenter om styrelseansvaret. Tack ,Wanja, för roligt undervisningsmaterial.

Bägaren rinner över

Det är konstigt hur vissa studenter är dåliga på att följa instruktioner.

Skriver jag ett meddelande på lärplatformen om att den enda dag att redovisa deras projekt är X:e april, då får jag minst fyra email om att studenter vill redovisa den Y:e april.
När jag skriver "Om ni inte kan göra A, då ska vi göra B", får jag frågan "vad ska vi göra om vi inte kan göra A?"

Minst sagt irriterande.

Dagens comic strip

Får jag?

Får jag som lärare tycka att vissa delar i kursinnehållet är FRUKTANSVÄRT tråkiga? Jag håller på att läsa igenom vissa delar av kurslitteraturen och ärligt talat får jag lust att slänga boken för att den är så blääää (väldigt konstruktiv kritik, eller hur?).
Bokbål är inte den metoden som jag skulle använda mig av men jag skulle åtminstone gömma den bakom andra böcker och spotta tre gången efter att jag har vidrört den av misstag.

Studenter och instruktioner

Varför är det så svårt för vissa studenter att ta till sig solklara instruktioner?
Om det står svart på vitt att inlämningsuppgiften inte får överstiga 3 A4 sidor, varför lämnar in studenten 5 eller 6 sidor?

Om uppgiften säger att de ska analysera två artiklar varför analyseras då bara en artikel eller tre artiklar eller hela fyra?

Gör man detta medvetet av någon anledning? Är det för att framstå som kreativ? Vill man vara lite av revolutionär? Är det ringar på vattnet efter Konstfacks studentens upptåg? Är det för att testa oss lärare och se om vi verkligen ska underkänna arbeten som inte följer instruktioner?
*Kliar mig på huvudet och funderar*

Som Erasure sjunger: " I love saturday"

Som lärare på en högskola så har jag s.k. förtroendearbetstid. Det betyder att jag inte blir kontrollerad och det finns ingen som håller koll på mig hur många timmar per dag jag jobbar. Själv älskar jag den här friheten och anser att den rimmar väl med dem arbetsuppgifter jag har.

Däremot blir vissa personer (som inte har förtroendearbetstid) irriterade på oss som har den. Varje dag hör man "Det är ju ingen som är här idag" eller "Det är lyxigt att inte behöva vara på jobbet mellan 9 och 5, man kan ju göra något annat då... titta på TV". Ja, ja. Jag och min favoritkollega brukar skratta åt sådana pekpinnar men ibland blir man lite irriterad ändå, speciellt när istället för "Hej" får man "Jaha, så du är här idag. Det var lääääänge sedan". Ibland kan man tro att vi inte har varit på arbetsplatsen sedan Olof Palme var statsminister.

Det som ofta glöms i sammanhanget är att mitt jobb inte är så himla kopplad till just arbetsplatsen, att jag har en hel del med distanskurser och mina studenter befinner sig överallt utom just i dem där lokaler där jag har mitt arbetsrum. En annan sak som glöms är (även om jag inte kontrolleras genom övervakning)att det finns kontrollmekanismer inbyggda. Jag måste rätta tentor inom ett antal dagar, jag måste svara på studentmejl, jag måste vara förberedd till föreläsningar osv. Gör jag inte dessa saker blir det synligt väldigt snabbt.

Andra saker som inte syns är ju all övertid som man kan samla på sig under väldigt intensiva perioder.
Eller som idag- det är lördag och jag sitter här, rättar inlämningsuppgifter och svarar på studentmejl. Och jag är inte alls bitter för det, snarare tycker jag att det är mysigt och roligt.

"Show me the answer!"

I de kurser som jag undervisar brukar jag påpeka för studenter i ett ganska tidigt stadium att det inte finns något rätt svar, att det handlar om vilket perspektiv man har och hur de kan argumentera för den. Jag kan inte avgöra vilken ledarskapsstil är bäst i vilket företag, jag kan inte säga vilket tillvägagångssätt som är bäst i vilken situation. Jag är "bara" en lärare, en mentor, en som har läst om ämnet mer än vad studenter har gjort men jag har inte monopol på att vara rätt, jag äger inte framgångsrecept. Vissa studenter blir oerhört frustrerade och provocerade. De kräver ETT svar, ETT svar som håller i ur och skur: "Men kan inte du ge oss EN definition av vad företagskultur är? Men om vi inte har samma definition, hur kan vi ens prata om samma sak". Och igår frågade en student mig "Om det inte finns ETT rätt svar men du som lärare har en åsikt i frågan och du ska bedöma min åsikt, betyder inte det att du kommer vara partisk när du läser mitt svar?"

Sedan kom det fram att vissa studenter försökte luska ut min åsikt i en specifik fråga och de erkände att de gjorde det för att kunna svara "rätt" på tentan. Jag vet inte om jag lyckades att få fram mitt budskap om att det inte handlar om att tillfredställa mig eller någon alla lärare genom att tänka exakt som vi gör, att det handlar om att kunna argumentera för sin sak med hjälp av relevanta koncept från kurslitteraturen, att det handlar om att bygga sin argumentation, att kunna diskutera på ett nyanserat sätt.

Att studenter resonerar så på en magister nivå är dåligt men det är inte deras fel. Sådant tänkande är ett resultat av ett misslyckat undervisningssystem, ett system som inte i god tid började med att påtala att det är sällan finns ETT rätt svar, att det inte alltid handlar om att memorera saker men också om att resonera kring olika begrepp, syntesera kursmaterial och kunna se saken från olika perspektiv.

Jag fick veta att just den här gruppen av studenter är väldigt vana vid "multiple choice" frågor på tentor och jag är medveten att de har fostrats i en objektivistisk anda i flera år. Det är inte konstigt att de tror att det finns ett svar. Men samtidigt är det sorgligt att se deras frustration istället för att de skulle känna sig (för engångsskull) fria att kunna resonera, att kunna ge ett EGET SVAR som kan mycket väl vara rätt. Och det är också lite konstigt att deras tidigare lärare har lyckats banka in "ETT rätt svar- budskapet" i dem. Majoriteten av dessa studenter ska ha ett yrke som kräver kreativitet och god problemlösningsförmåga. Och jag undrar om dessa egenskaper kan utvecklas om vi lurar våra studenter med att det finns ETT svar som gäller?
Och vad är det för världsbild vi ger våra studenter när vi skapar ett intryck att det finns en rätt definition?

Snabba ryck & höga förväntningar

Då och då kommer upp diskussionen om hur snabbt man bör besvara emails från studenter. Själv brukar jag vara ganska snabbt att svara för studenter om det inte handlar om sådana email som jag har ingen aning vad som förväntas av mig att svara.
Jag har klurat några dagar innan jag skrev ihop något när en av mina studenter skrev en mejl där han berättade att han upplevde kursen som extrem krävande, att han gjorde inget annat än studerade och att detta upptog betydligt mer än 8 timmar per dag. Det fanns ingen fråga i det mejlet och jag hade väldigt svårt att komma på vad jag skulle kunna skriva och vad studenten förväntade sig av mitt svar. Borde jag ha gett länken till en internetsida om studieteknik? Borde jag skrivit ihop något lugnande? Och i sådant fall vad? Borde jag lovat ljuset i slutet av tunneln (kursen)?

Jag har kollegor som ignorerar studentmejlen helt under vissa hektiska perioder och jag har också kollegor som säger att de svarar endast på vettiga studentfrågor. Hmmmm... Jag vågar inte (och har ingen anledning) att göra så. Som sagt, jag själv tycker att jag är bra att svara på studentmejl, jag svarar även på helger eller sena kvällar om jag har tid.

Men ibland kan jag inte förvånas över hur snabbt studenter förväntar sig ett svar. Till exempel, så fick jag ett mejl där studenter undrade varför inga åtgärder har vidtagits efter att h*n har skickat in mejl till mig. Studenten påpekade att mejlet skickades igår (!) men i själva verket skickades mejlet mitt på natten. Och redan innan lunchen skickade studenten ytterligare ett mejl för att påpeka att inget har hänt under tiden.

En annan sak som retar mig i meljfrågan är när studenter mejlar mig, ställer en fråga och avslutar det hela med "I look forward to your fast and proper answer". De får ju gärna tycka att mitt svar var "fast and proper" (eller inte) men att ställa explicita kvalitets- och hastighetskrav på lärarens svar är ganska så vågat.