Begränsning

När jag började undervisa upptäckte jag att jag och mina studenter brukar besöka samma uteställen. Detta kan förklaras med att ålderskillnad mellan oss inte är så stor och att staden som vi bor i är ganska liten. Mina kompisar som jobbar som lärare till och med undviker att köpa hus nära sina arbetsplatser- det är inte så populärt att träffa sina elever precis hela tiden.

Jag har aldrig varit känd för att festa vilt så det är inget större problem fast jag känner mig inte bekväm att stå där med en Cosmo eller Mojito och kyssas med min man när mina studenter befinner sig 10 meter bort.

Inte så länge sedan upptäckte jag att mina studenter (eller snarare min ovilja att framstå som en vanlig människa inför dem) begränsar mitt liv på ytterliggare ett sätt. Ja satt på bänken på stan, sonen skrek för att han var hungrig och jag väntade på att vi ska bli upphämtade av min man vilken sekund som helst. Jag satt där på bänken, svettig, stressad, på gränsen till förtvivlad och tänkte:

"Ska jag amma honom? Här? Mitt i stan? F*n. Det känns inte bekvämt. Jag VILL INTE. Fast han gråter. Ojojoj vad han skriker. Folk tittar på. Vad mycket folk det finns omkring. Varifrån kommer all folk? Jag visste inte att det finns så mycket folk i den här staden. Jag börjar tro att alla har samlats för att titta på hur jag ska amma"

Min son: "OOOOAAAAAAUUUUUUOÅÅÅÅÅAAAAEEEEEEE"

Jag "Fast de har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte om de tittar. Han behöver ju mat. Kom igen nu. Du kan. Jag är inte rädd. Jag kan amma. I believe I can fly... Samla ihop dig nu. Han är hungrig. Kolla på honom. Det är ju SÅÅÅÅÅ synd om honom. Det är ju naturligt. Och fint. Alla har ju sett bröst någon gång. Men inte mina, eller hur? Kom igen nu! Ska jag? Ska jag? Oj vad han skriker. Hjälp. Kom igen nu!. Heja heja heja! Ole ole ole ole! Yes, we can!"

Jag tittar upp och se en av mina studenter gåendes 5 meter ifrån mig. Sonen skriker. Hon ler.

No, we can't