Doktorandoskuld & Karate Kid

Som doktorand blir man medveten om olika saker. Till exempel, inser man så småningom viken affär avhandlingsskrivandet är eller man lär sig hur man läser artikeln nästan i ljusets hastighet (abstract, nyckelord, titta igenom och sedan slutsatser). Man inser sina begränsningar, sina svaga sidor, sina otillräckligheter. Som om det inte vore lagom deprimerande insåg jag ytterligare en sak om mig idag. Jag lyssnade på en intervju som jag genomförde innan och insåg att jag har riktigt hemsk min röst är att lyssna på. Jag tycker att det är riktigt obehagligt att höra min egen röst, mitt skratt (som låter snarare som om jag andas med punkterade lungor) och min röstintonation. Det blev uppenbart att jag definitivt inte kan ägna mig åt en karriär som radiopratare ifall dessa planer på att bli doktor inte blir verklighet.

Idag var tydligen en dag för obehagliga insikter eftersom jag lärde mig en sak till. Det är så att reglerna ändrades och nu måste alla doktorander få poäng i högskolepedagogik innan de kan ge sig på att jävlas med ”eager young minds” (som John Nash skulle säga). Det där med pedagogiken verkar inte vara någon hit hos doktorander så många suckar och himlar med ögonen när ämnet kommer up på tapeten. Så idag berättade en kollega ett skämt som tydligen florerar på vår institution. Ursäkta språkbruket, jag försöker återge så detaljerad som möjligt: ”Högskolepedagogik är som kn*lla: antingen är man bra på det eller inte.” Nu är det så att jag är en pedagogisk oskuld så snacka om pressen man känner på sig efter sådant uttalande. Jag har prestationsångest jag och bävar när jag tänker på vilka förväntningar som finns på mig! Tänk om jag inte är bra alls? Om jag gör bort mig första gången, finns det inget hopp för mig? Jag hoppas verkligen att jag är en naturbegåvning på detta eftersom om påståendet är sant kan man inte riktigt förbereda sig: antingen har man det i sina doktorandgener eller inte. Eftersom min färdighet som högskolepedagog inte kan läras enligt den här teorin, tänker jag slopa mina planer att titta på alla inspirerande filmer om lärare. Så filmerna ”Dangerous Minds”, ”Karate Kid”, ”Wonder Boys”, ”Dead Poet’s Society” lämnas tillbaka till videobutiken utan att jag har analyserat dem.

Det är ganska sorgligt att ge upp dessa planer och drömmar eftersom det var så fint i min föreställningsvärld när jag lärde mina studenter att ”Wax on, wax off”

Utskälld av Sean Connery

Jag har haft värsta mentala låsningen den här veckan. Två dagar kunde jag inte skriva något på den inlämningsuppgiften som närmar sig. Det var frustrerande, deprimerande och ju mer jag reflekterade om min irritation och låst situation desto mer frustrerad, arg och ångestfylld jag blev.

Det är ju bara en inlämningsuppgift till en doktorandkurs, inte en bok som ska vinna Augustpriset och översättas till 15 språk, så det vore riktigt riktigt pretentiöst av mig att kalla det för brist på inspiration men något liknande var det. Det tog emot varje gång jag satt mig vid datorn och tankarna vandrade iväg samma sekund som jag försökte läsa en artikel.

Och igår lossnade det. Jag bara började skriva. Jag tvingade mig. Jag sade till mig själv: ”Nu, Alice, skriver du av den här snubbens citat i ditt worddokument!” Jag föreställde mig att Sean Connery som spelade författaren William Forrester i filmen ”Finding Forrester” stod på mitt kontor och med skotsk brytning (som bara Sean kan) skrek ” Punch the keys, for God's sake! Punch the keys!”

En imaginär utskällning av Sean Connery fungerar tydligen alldeles utmärkt för mig, så jag har blivit med den icke produktiva ångesten och nu går med sådan spänning och pirr i kroppen när jag är i mitten av jobbet och idéerna kommer fram. Jag kanske borde ha en bild på Sean på kontoret så att jag känner att jag har hans ögon på mig hela tiden.

”Punch the keys, Alice! Punch the keys!”

Missionärdoktorander & akademiska frallor

Idag har jag besökt "den riktiga världen". Jag har varit på ett företagsbesök och genomfört en intervju. Jag kan inte riktigt säga att jag älskar att genomföra intervjuer eller snarare anordna dem. Det är ganska omständigt att boka in intervjuer, det känns som att jag ber om nåd hos företagare när jag ber om en timme av deras tid samtidigt som jag måste vara lite pushig & påträngande när jag vill komma dit och har absolut ingenting att erbjuda dem. Även dörr till dörr försäljare har något att erbjuda (dammsugare för 15 tusen) men när jag ska be om företagarens tid har jag ingenting att locka med, ingenting att ge. Till och med Jehovas vittne har sina tidningar och lappar med superidylliska bilder som de kan stoppa in i brevlådan medan jag som doktorand har ingenting.

Jag kanske borde ha något med mig? Vad skulle det kunna vara? Fralla som jag snor från fikarummet? En lapp med bilder på glada seniorforskare som kramar doktorander på ett kärleksfullt sätt? Ett slipsnål med högskolans logga? Ett intyg som säger "Om du ställer upp på en intervju idag, lovar jag att aldrig någonsin störa dig igen"?

Intervjun idag gick väldigt bra. Personen som jag intervjuade var pratglad, gav exempel på olika saker, var rolig, intresserad av det jag gjorde och verkade inte alls besvärad av att jag var där. Efter intervjun blev jag bjuden på fika med alla medarbetare och då fick jag tillfället att jämföra frukostfika som vi har på jobbet med fika som finns i "den riktiga världen".

Jag konstaterade att våra akademiska halvfrallor med ost och marmelad ser ganska fjuttiga ut i jämförelse med alla frallor i "den riktiga världen". De hade ju även skinka och salami!

Panik à la "Sex & the City"

Det finns ett "Sex and the City" avsnitt där Carrie berättar för Miranda att hon inte känner sig riktigt glad över sin förlovning med Aidan medan Miranda berättar att hon fejkade sin ultraljudsglädje: när alla fick veta att hon väntade en pojke brukade de skrika ut "It's a boy!" och då skulle hon också klämma ur sig "It's a Boy!" och fixa ett fejkleende.

Ibland känner jag likadant. Folk runt mig verkar vara genuint glada för min skull: "Oh, doktorand!", medan jag själv inte känner mig riktigt så full av glädje. Jag brukar också fixa ett fejkleende och säga "Det är väldigt roligt" och samtidigt försöka handskas med ångesten inuti mig. Jag är övertygad att det handlar om ångesten, om förväntningar som man tror omgivningen har på en.
I helgen träffade jag många några släktingar som körde sin "Oh, doktorand!"-rutin och "Hur går det för dig i skolan (?!), säkert bra för du är sååå duktig!". Detta resulterade i en panikattack dagen efter då jag skrämde min man ordentligt när jag började med att ifrågasätta mina yrkesval. Jag ska jämt vara en riktig dramaqueen, så det var ett bra utspel med retoriska inslag, tragiska repliker och grand finale: tårar.

Den som följer "Sex & the City" kommer säkert ihåg scenen där Carrie får panik i brudaffären när hon provar några brudklänningar. Det var exakt likadant för mig fast inte i en brudklänning. Så var det då. Men nu är jag nöjd med allting igen och skulle onekligen nicka med leendet om någon skulle säga ”Oh, doktorand!”

Doktorand eler Askungen?

Förra veckan hade jag köksansvaret på vår institution/avdelning/sektion. Suck. Jag hävdar bestämt att om alla skulle ta sitt ansvar skulle vi inte behöva ha något ansvar för andras muggar & tallrikar men det finns personer som inte håller med mig. Det är nog samma personer som ställer sina smutsiga muggar i handfatet istället för diskmaskinen.

Jag kan berätta att jag verkligen inte har någon städmani (snarare tvärtom) men på något sätt lyckas jag låta bli ställa mina muggar i handfatet på jobbet även om jag lämnar dem precis överallt hemma. Men tydligen vissa är för upptagna att agera hårtarbetande forskare så de inte har tid att diska sina muggar. Så jag låtsades vara Askungen medan jag plockade in disken. Barnsligt och fånigt. Jag vet. Men jag gör vad som helst för att ta mig igenom min köksvecka.