Barfotaforskare & inga referenser

Jag känner mig inte ”on top of things” och det gör mig stressad & irriterad. Jag brukar ha koll men just nu befinner jag mig i någon sorts svacka som liknar ett stort svart hål. Jag försöker infinna mig i det här tillståndet, göra lite mysigt i den här doktoranddepressionen men det är inte så mysigt. *Ysigt…ysigt… sigt.* Som ni ser, det till och med ekar i det här mörkret.

Det finns inget som dämpar den här ångesten bättre än en löprunda längst havet eller hårt jobb och eftersom det inte går att springa jämt måste man jobba då och då. Så jag jobbar. Det finns gott om saker att jobba med: förbereda sig till doktorandkursen, skriva tidsrapporten, läsa igenom 500 artiklar (ok, jag överdriver lite), planera lite inför mötet med Det Stora Viktiga Företaget, göra 2 handledare glada, hitta ett sätt att inte tvingas åka på en konferens då jag måste göra alla andra ovanstående saker.

Just nu läser jag en bok ”Att forska i praktiken” av M.Mattsson. (I min blogg avstår jag fullständigt från både Harvard- & Oxfordsystem för referenser. Högst ovetenskapligt, jag vet)

Där hittade jag en rolig beskrivning av olika forskarroller. Det kändes ganska underhållande att läsa om dem på en sen fredagskväll (!). Enligt M.Mattsson så finns det bl. a. dessa forskarroller:

• · Universitetsforskaren – lojal mot vetenskaplighet

• · Amatörforskaren – forskar på egen hand

• · Sanningssökaren – eftersträvar herreväldesfri kommunikation

• · Dialogforskaren – stimulerar andra att reflektera kritiskt

• · Barfotaforskaren - söker levnadsvisdom

Och jag (som är riktigt egocentrerad person som jag är) tillbringade halva fredagsnatten med funderingar ifall jag kan benämna mig som ”barfotaforskaren”. Jag vet fortfarande inte om jag kan kalla mig det, men på lördagsmorgonen tillhörde jag verkligen ”en trött doktorand” kategori.

E. Goffman (ingen referens den här gången heller) säger att ”when an individual plays a part he implicitly requests his observes to take seriously the impression that is fostered before them”. Alltså nu måste jag välja en roll som jag ska spela och hoppas att folk tar mitt skådespeleri på allvar. Jag bara älskar Goffmans teori om ”performance”, ”dramatic realization” osv. eftersom han lyckades avdramatisera våra vardagsroller med hjälp av just dramatermer. Kom igen nu, alla vi är med och spelar olika roller: VD, lektor, bandman, doktorand, lärare… men den vetskapen känns vardagen ganska rolig, eller hur?

Så nu återgår jag till min roll som en bekymrad doktorand och hoppas på att folk tar mitt skådespeleri på allvar.

*Fixar fram en rynka i pannan, ritar oförståeliga bilder på min whiteboard & trycker på tangentbordet frenetiskt*