Funderingar

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att ibland känns det att studenter förväntar sig så mycket omhändertagande som om de vore småbarn. Visst, min roll är ju att handleda men inte i den här utsträckningen som efterfrågas. Och definitivt inte i sådana frågor som jag har fått i min mejlbox. Vad har hänt med initiativförmågan? Vad har hänt med att undersöka saken själv lite innan man ber om hjälp (speciellt om svaret finns nedskrivet någonstans)?
Varför är de så rädda för att göra fel?
Ibland känns det att de försöker göra allt för att behaga läraren istället för att behaga sin egen behov av kunskap och nyfikenhet.
Visst, det gäller ju långt ifrån alla. Men ingen student borde vara så osäker, ingen ska behöva ha så detaljerade riktlinjer som inte lämnar något utrymme åt egna beslut och eget omdöme.

Vad är det vi lärare gör för fel? Uppmuntrar för lite? Ger för lite ansvar? *Funderar*

Hells Kitchen

Under en av kurserna ska studenter läser om olika fall och analysera dem utifrån marknadsförings, organisatorisk osv perspektiv.

Ett av fallen handlar om en sjukvårdsinrättning och där stod det att de bland annat sysslar med "hyvling av prostata". Jag har ingen aning om hur det går till men i vilket fall som känner jag mig glad att jag inte äter ost och därmed slipper använda osthyveln under vår fikastund på jobbet.

Koncentrationen är inte på topp. Jag borde rätta, jag borde vara effektiv men istället är min hjärna ockuperad av köksredskap.

Pappershögar (mina) och tårar (studenternas)

Det är så mycket att göra. Jag har högar med tentor och inlämningsuppgifter och på något konstigt sätt så har alla dessa högar måste bli rättade till samma datum.

Nu består mitt jobb av 100% undervisning och 0%forskning och det gör underverk för mina ångestnivåer. Även om det är mycket att göra så känns det positivt och inte ett dugg destruktivt.

I dessa högar finns allt: saker som man skrattar åt, komplicerade tankegångar, bra och djupa analyser samt väldigt ytliga svar på frågor.

Jag fick veta att någon av mina studenter grät för att det var så mycket att göra, en annan student berättade att det här tar upp all tid, tredje var hypernervös när h*n undrade om det var ok att lämna in uppgiften några dagar senare. Jag lyssnar på detta och förundras hur lätt deras liv blir uppsluckade av studier och hur lite distans de har till saken. Det är ju BARA en kurs. Det är ju inte livsavgörande, det är inte en hjärt- och lungräddningsutbildning. Det är BARA några teorier från förr, teorier från nu, män och kvinnor som tänkte och skrev om organisationer.

Jag vill inte att de ska gråta eller känna sådan frustration. Jag vill inte att de ska känna ångest över en kurs. Visst, jag vill att mina kurser ska vara krävande, att de ska tvingas tänka och jobba men jag är inte förtjust i tanken att studenter ska ha så negativa känslor kring sin utbildning.

Så jag försöker hitta balans. Jag vill inte bli en mjukis och låta folk komma undan utan att göra sin insats men jag vill inte heller vara en häxa och skrämma studenter.

Glad

Idag är en väldigt härlig dag. Studenterna var helt underbara, de hade så många idéer, ville prata och var diskussionsbenägna.

Nu ser jag fram emot deras inlämningsuppgifter, det kommer bli väldigt spännande att läsa.

Lite halleluja känsla, jag vet. Men kan man vara sansad om man upplever att man har väldens bästa jobb?

Acknowledgments

Idag läste jag definitivt det roligaste "aknowledgments" stycket i en uppsats.

Studenten började med att tacka Gud och avslutade med att tacka Sveriges regering och svenska folket med orden "Long Live Sweden".

Det finns säkert andra möjliga avslutningar. Till exempel

"God save the Queen"
" Oh long may it wave // O'er the land of the free and the home of the brave!"
"And I lived happily ever after"
"I'll be back" (med österrikisk brytning)
"Show me the money" (i tron om ett lukrativt jobb efter studierna)
"You complete me" (Till sin handledare)
"May the force be with you" (Lyckoönskningar till dem som ska försöka läsa ens verk)

Konformistiskt tänkande

Två andra studenter har lämnar in två identiska svar på samma fråga.

Ord i ord.

På allvar.

En referens

En av studenterna refererade till Cookie Monster från "Sesame Street" i sin inlämningsuppgift.

På allvar.

Rare? Medium? Well done!

Idag är det omtenta på kursen.
Det är ganska pirrigt även nu när jag tillhör fienden aka lärarna.
Jag ställde några väckningssignaler så att jag inte skulle försova mig. Tanken på många studenter sittandes i olika världsdelar och förgäves väntandes på att jag ska publicera tentan gör att jag blir lite småstressad.

Hoppas att det går bra för dem. En av dem som inte behövde tenta om hämtade ut sin tenta idag. Han var godkänd och fick det högsta betyget. Jag log och sade "Good job. Really well done" och han lyste upp. Det var så skönt att göra någon glad.

Jag har alltid trott att bagare, tjejer som delar ut blombuketter under OS medaljceremonier och personer som meddelar att "Grattis! Ni har fått en pojke/en flicka" har de roligaste och mest trevliga arbetsuppgifter. Men att meddela om positiva tentaresultat och säga "Well done" (inte i köttillagningssammanhang) är också väldigt väldigt trevligt.

Adagissimo

Jag transkriberar. Och jag tycker synd om mig. Det är inte bara skriva ner det som sägs.
Så enkelt är det inte.

Om personen gör en micropaus, markerar jag (.), om pausen är lite länge- (..), om den är ännu längre- (...) Om personen pratar långsamt sätter jag hans/hennes ord i mellan <sådana tecken> , om personen andas ut/pustar skriver jag (Hx) om det är något ord som inte hörs riktigt så markerar jag det #så#.

Och det går (...) i slow motion (Hx)

Alice goes Sleeping Beauty

Om det beror på vädret, på dygnsrytmen som är förstörd under semestern eller ärtan under madrassen (ett alternativ som inte går att utesluta) men jag är trött och kan drömma mig bort till kuddar, sovrummets svalka och sömnens sötma. Och allt detta medan jag sitter på jobbet.

Nu ska jag transkribera en intervju - ett långsamt och tråkigt arbete. Men bonus- personen som jag intervjuade har en väldigt trevlig röst som ska hålla mig vaken.

Back to business

Nu har jag börjat jobba och semestern känns lång borta.
Alla färgglada strandparaplyer, lata dagar och en hög med irvings, Austens m.fl. böcker tillhör en annan värld.
Just nu gäller det omtenta, artikel och några tjocka böcker som levererades under min ledighet. Och jag tyckte att Proust var seg att läsa. Lite visste jag...

Böcker

Jag tror att eftersom jag läste så mycket hela tiden under min hela uppväxt, tonåren och universitetsåren i hemlandet blev det en norm att alltid ha något att läsa. Visserligen älskar jag skönlitteratur mer än facklitteratur men jag tror att facklitteratur är en riktigt god två. I alla fall går det definitivt förre "coffee table" böcker och manualer till hushållsmaskiner. En "jobbok" fick till och med följa under min semester till Grekland i år: där satt på hotellterrassen, lyssnade på cikador & läste en "arbetsbok".

När jag växte upp i Sovjet, så fanns det inte så många fina barnböcker. Jag kommer ihåg att när man lyckades hitta någon finare bok, brukade man köpa flera ex av den som senare delades ut till alla kusiner under släktträffen. Egentligen så hela min släkt är galen i böcker och den kärleken kan förklaras med att min farmor var en bibliotekarie och hon i princip startade ett helt bibliotek från noll. Det mest fascinerande är att pappas familj bodde i samma hus där biblioteket var. Så när han ville ha något att läsa kunde han öppna dörren och omedelbart infinna sig blad alla dessa böcker. Det har sagts att jag kommer ärva min farmors privata bibliotek men så länge förvaltas den av min faster.

Så varför detta inlägg om böcker just nu? Jag skriver detta för att häromdagen läste jag något som gjorde mig riktigt upprörd. Jag var inne på en blogg där en tjej berättade att hon köper böcker inte för att läsa dem men för att hon "ska ha dem som pynt" och att hon vill ha dem för att "de är vita och vackra". Alltså som någon inredningsdetalj, som en vas eller en lampa. Att man inte skäms att erkänna att man reducerar en bok till en pyntgrej...

Jag vet att jag borde sluta bryr mig när andra människor gör konstiga eller rent sagt dumma saker men något inom mig kan inte släppa detta med "vita och vackra" böcker. I vilket fall som, måste jag se till att om jag någonsin skriver en bok eller blir slut med avhandlingen, att själva omslaget inte är vitt. Galna och extrema shabby chick inredare ska inte få hjälp på traven av mig.

Slow & Carefull vs Quick & Dirty

Idag har jag skrivit en hel sida. För dem icke invigda så "en sida om dagen" är en panacé mot utdragna doktorandåren. "Skriver ni en sida om dagen så kommer ni vara färdiga i förtid"- fick vi höra ganska tidigt.

Det var en jobbig sida med massa referenser.
Ett försök att sammanställa ett komplicerat ämne som jag inte riktigt behärskar än.
En inledning med teoretisk bakgrund till min artikel.

Jag borde vara nöjd med prestationen. Koncentrationen svek mig inte idag, jag kunde skriva det jag hade planerat.
Men ändå. Den där känslan av att man inte hade gjort tillräckligt. Att man kunde har gjort mer. Bättre. Snabbare. Med bättre genomtänkta källor. Att så borde jag ha haft varje dag.

I vilket fall... Jag är nöjd med dagens insats. Jag tänker intala mig själv att jag är nöjd med det för allt annat är inte så värst konstruktivt.

Dessutom så provade jag idag en ny strategi -"Quick & Dirty" när man skriver snabbt, utan att älta och fila på meningarna i all oändlighet, att man skriver ner först och efter det reviderar det man skrev. Jag blev ganska positivt överraskad: varje gång jag körde fast och var på väg att dras in i putsandet, polerandet, slipandet, glättandet (låter som jag vore någon 50tals fru) så sade jag till mig "Kom igen nu, Alice. Quick and dirty"

Nu ska jag försöka köra "Quick & Dirty" strategin hela tiden. Jag tror jag mår bättre av den. Hellre är jag lite dirty än sådär "crispy clean" som 50 tals fruar.

Everybody hurts...

Fast vissa har mer ont än andra.

Jag hämtar kryckor.
Jag ger medicin.
Och med jämna mellanrum skriker till "Är allting bra?"

Ikväll är jag ingen doktorand.
Just nu är jag Florence Nightingale.
Fast ganska dålig sådan.

Jag går runt och nynnar på sånger som handlar om ont.
"Everybody hurts sometimes"
"Ont, det gör ont"
" I am a rock, I am an island. And a rock feels no pain. And an island never cries."

Hur snällt är det mot min patient? Inte alls...
Så jag nynnar tyst...

Deadline

Jag kan peka ut en tidsperiod då jag slutade tro att busskonduktör var ett underbart yrke för mig. Jag vet ungefär när jag började få vuxenångest & jag vet exakt när jag förstod att jag älskar min man.

Jag känner till när jag kom till insikten att föräldrarna har nästan alltid rätt och jag kan urskilja vissa specifika ögonblick som avgjorde att jag hamnade där jag är idag (till exempel, samtalet vid havet med mina föräldrar eller mötet den där magiska och förtrollande september kvällen).

Men jag har ingen aning om när jag började betrakta första semesterdagen som någon sorts deadline. (Förresten, hur kunde man uppfinna ett sådant negativt ord till för att användas varje dag?)

Det är som om något hot hänger över mig: så lite tid kvar, så mycket att göra. Det handlar inte längre om någon exalterad förväntan. Visst, längtan till semester finns men den är begravd någonstans djupt under alla "måste/borde/ska/behöva göras INNAN semestern".

Jag kom på mig själv beställandes facklitteratur som jag köpte i hopp om att läsa under semestern. Jag har även lagt in några beställningar på Libris och har planer på att genomföra 2-3 intervjuer!

Jag känner mig själv så jag vet att det här är ett sätt att hantera alla "coulda, woulda, shoulda". Det är ett sätt att stilla mitt samvete som inte får lugn och ro med tanken på att jag har haft extremt oproduktivt år på grund av alla ändlösa sjukskrivningar.




Nej, nu är det dags att återta semesterlusten och sommarförväntan. Omedelbart.

Dum

Alla saker på listan "Att göra idag" är avklarade så jag läste en essä skriven av M. Schwartz "The importance of stupidity in scientific research". För nöjes skull. (Själv undrar jag lite sedan när jag började definiera läsningen från "Journal of Cell Science" som ett nöje.)

Huvudtes som Schwartz presenterar på en A4 sida är att forskningen handlar om att vara dum. Han börjar med att berätta en kort historia om en hans kompis som hoppade av doktorandstudier för att "After a couple of years of feeling stupid every day, she was ready to do something else".

Schwartz skriver

"I actively seek out new opportunities to feel stupid" ” &

“The more comfortable we become with being stupid, the deeper we will wade into the unknown and the more likely we are to make big discoveries”.

Jag förstår vad han menar, jag begriper hans resonemang kring detta men jag kan relatera till hans vän som var trött på att känna sig så varje dag. Jag inser att ”stupidity” är en nödvändighet, ett av forskningvillkoren och ett imperativ för alla upptäckter.

Lite tröstande är det att få läsa att ”stupidity” inte är en diagnos på mig men en beskrivning på ett normaltillstånd i forskarvärlden.

Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag känner mer ”stupid” än alla andra.

Koncentrationssvårigheter

Det är svårt med koncentrationen. Jag gör medvetna försök till att se till att bli distraherad så lite som möjligt: sitter vid datorn på jobbet, dörren är stängd, Winamp är inte igång osv.
Jag börjar läsa.
Det går riktigt bra de första 10 minuter.
Jag stryker under, skriver små kommentarer, det flyter på.
Om tankarna lyckas springa iväg skriker min inre röst "Kom tillbaka" i en riktig drill sergeant (från amerikanska filmer) manér.
Och jag återgå till att rikta all min uppmärksamhet åt diskurs, sociala representationer och beslutsfattandet. Det går bra tills jag läser ett namn på författare som artikeln hänvisar till. Han heter Berry.
Och då går allting åt helvete...
"Berry, 1983... Berry... Bär... Just det... Den där new York Cheesecake med blåbär var helt underbar. Jag borde göra den hemma. Jag har ju lovat att skicka receptet till min syrra. Jag får ej glömma det. Ok... Jag måste koncentrera mig. Tänk på artikeln, inte på kakor. Läs nu."

Jag läser. Och då dyker ett annat namn upp. Mannen heter (jag skojar inte) Starbuck! "Starbuck... Oooh... Starbucks.... Deras tall latte... Mmm... Varför finns det inte Starbucks här? Fast det är klart, det går inte ha det här. Den skulle gå i konkurs ganska snabbt. Allting går i konkurs här. Det finns inte någon riktig cafékultur här. Jag får ej glömma att jag ska fika med min kollega idag. Trevligt... KONCENTRERA DIG NU!"

Jag & ett gäng smarta män

Det är ganska mysigt att jobba när de flesta har gått på semester. Jag är varken avundsjuk eller missunnsam i den här frågan eftersom jag vet att jag har min semester före mig och så länge har jag inte utnyttjat en enda dag av den dyrbara klenoden.

Just nu jobbar jag med något som någon gång ska bli en artikel och det betyder att jag sitter bland högar av olika artiklar som skrivs ut betydligt snabbare än vad de läses av mig. Den här "göran" skapar ganska mycket ångest när arbetsdagen är väl slut. Jag sitter och läser flera långa artiklar på 30 sidor för att i slutet av arbetsdagen få frågan "So what?" i huvudet. Efter alla dessa sidor med ibland på tok för komplicerade tankegångar inser man att det inte gav så mycket. I alla fall inte direkt. Inte till just den här artikeln. Inte just för mig. Inte här. Inte nu.

Den här dagen började med en artikel som innehåller följande källor: Nietzsche, Freud, en gammal kinesisk dikt. Sedan var management- & organisationsklasikerna med: Mintzberg, Simon & March. Och icke att förglömma: Lave, Weick, Sassure & Derrida. Jag får bara hoppas att min artikel också ska innehålla så många tunga namn på referenslistan och att jag ska kunna känna mig väldigt smart och till och en aning pretentiös.

The Shining

Dagen före midsommarafton är väldigt lugn. De flesta räknar med att ytterst få ska vara på jobbet idag: vissa har påbörjat sin semester, andra jobbar hemma, någon tar ut en ledig dag osv. Jag medvetet valde infinna mig på min arbetsplats eftersom det är så lätt att bli distraherad hemma just nu. Här, framför datorn på jobbet distraktionsmoment är ganska få och det säkert bidrog till att jag lyckades skriva färdigt en idé till en artikel och mejla den till min potentiella samarbetspartner.
Jag har även jagat spökstudenter (sådana som inte finns i Ladok men lämnar in uppgifter) och lyckats lösa ett mysterium kring detta.

Högskolan på sommaren liknar "Overlook" hotell från "The Shining": tomt, tyst, stora ytor utan människor. Ok, inga fula heltäckningsmattor och kollegor säger "Hej" eller "Whatz up"
till varandra istället för "Here is Johnny..." men har man livlig fantasi så lyckas man skrämma upp sig själv när man går genom den långa korridoren helt själv.

En mesig student

Jag menar mig själv såklart

Jag har aldrig ens kommit på tanke att ifrågasätta lärarnas bedömning och betyg.
Jag har aldrig sagt att jag förtjänar bättre betyg än den som var skriven av lärare.
Jag har aldrig gått till läraren med önskemål att få betygen höjd.

Även om jag har provat på båda sidor- student & lärare-har jag fortfarande inte den blekaste aning om vilka gudomliga makter får betyget att växa. Magisk dryck? Påskharen? Betygfén? (se bilden)