Dum

Alla saker på listan "Att göra idag" är avklarade så jag läste en essä skriven av M. Schwartz "The importance of stupidity in scientific research". För nöjes skull. (Själv undrar jag lite sedan när jag började definiera läsningen från "Journal of Cell Science" som ett nöje.)

Huvudtes som Schwartz presenterar på en A4 sida är att forskningen handlar om att vara dum. Han börjar med att berätta en kort historia om en hans kompis som hoppade av doktorandstudier för att "After a couple of years of feeling stupid every day, she was ready to do something else".

Schwartz skriver

"I actively seek out new opportunities to feel stupid" ” &

“The more comfortable we become with being stupid, the deeper we will wade into the unknown and the more likely we are to make big discoveries”.

Jag förstår vad han menar, jag begriper hans resonemang kring detta men jag kan relatera till hans vän som var trött på att känna sig så varje dag. Jag inser att ”stupidity” är en nödvändighet, ett av forskningvillkoren och ett imperativ för alla upptäckter.

Lite tröstande är det att få läsa att ”stupidity” inte är en diagnos på mig men en beskrivning på ett normaltillstånd i forskarvärlden.

Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag känner mer ”stupid” än alla andra.