I de kurser som jag undervisar brukar jag påpeka för studenter i ett ganska tidigt stadium att det inte finns något rätt svar, att det handlar om vilket perspektiv man har och hur de kan argumentera för den. Jag kan inte avgöra vilken ledarskapsstil är bäst i vilket företag, jag kan inte säga vilket tillvägagångssätt som är bäst i vilken situation. Jag är "bara" en lärare, en mentor, en som har läst om ämnet mer än vad studenter har gjort men jag har inte monopol på att vara rätt, jag äger inte framgångsrecept. Vissa studenter blir oerhört frustrerade och provocerade. De kräver ETT svar, ETT svar som håller i ur och skur: "Men kan inte du ge oss EN definition av vad företagskultur är? Men om vi inte har samma definition, hur kan vi ens prata om samma sak". Och igår frågade en student mig "Om det inte finns ETT rätt svar men du som lärare har en åsikt i frågan och du ska bedöma min åsikt, betyder inte det att du kommer vara partisk när du läser mitt svar?"
Sedan kom det fram att vissa studenter försökte luska ut min åsikt i en specifik fråga och de erkände att de gjorde det för att kunna svara "rätt" på tentan. Jag vet inte om jag lyckades att få fram mitt budskap om att det inte handlar om att tillfredställa mig eller någon alla lärare genom att tänka exakt som vi gör, att det handlar om att kunna argumentera för sin sak med hjälp av relevanta koncept från kurslitteraturen, att det handlar om att bygga sin argumentation, att kunna diskutera på ett nyanserat sätt.
Att studenter resonerar så på en magister nivå är dåligt men det är inte deras fel. Sådant tänkande är ett resultat av ett misslyckat undervisningssystem, ett system som inte i god tid började med att påtala att det är sällan finns ETT rätt svar, att det inte alltid handlar om att memorera saker men också om att resonera kring olika begrepp, syntesera kursmaterial och kunna se saken från olika perspektiv.
Jag fick veta att just den här gruppen av studenter är väldigt vana vid "multiple choice" frågor på tentor och jag är medveten att de har fostrats i en objektivistisk anda i flera år. Det är inte konstigt att de tror att det finns ett svar. Men samtidigt är det sorgligt att se deras frustration istället för att de skulle känna sig (för engångsskull) fria att kunna resonera, att kunna ge ett EGET SVAR som kan mycket väl vara rätt. Och det är också lite konstigt att deras tidigare lärare har lyckats banka in "ETT rätt svar- budskapet" i dem. Majoriteten av dessa studenter ska ha ett yrke som kräver kreativitet och god problemlösningsförmåga. Och jag undrar om dessa egenskaper kan utvecklas om vi lurar våra studenter med att det finns ETT svar som gäller?
Och vad är det för världsbild vi ger våra studenter när vi skapar ett intryck att det finns en rätt definition?
