Jag är uberirriterad!

I vilket universum är det acceptabelt att söka upp lärarens privata mobilnummer och ringa till den för att säga att man inte håller med rättningen?

Röd misshandel

Jag citerar "SYDNEY (Reuters) - Teachers using red pen to mark students' work could be harming their psyche as the color is too aggressive, according to education strategies drafted by an Australian state government.

The "Good Mental Health Rocks" kit, which was distributed this month to about 30 schools in Queensland state, offers strategies such as "don't mark in red pen (which can be seen as aggressive) - use a different color."

Tack för det. Jag hade nog med dåligt samvete och tyckte synd om studenter. Efter att jag har läst detta måste jag även fundera på hur många av mina studenter fick bestående men efter min användning av en röd penna...

F or A? 10? 5? Passed? Failed?

Jag rättar omtentor. Och på ett sätt är det mer sorgligt att underkänna en omtenta än en vanlig tenta. Den extra chansen har förbrukats utan någon framgång och nästa möjlighet att rätta till det ges någon gång under sommaren. På ett sätt vill jag så gärna att godkänna, jag vill skriva "well done" men den chansen får inte jag. Inte när förbättring är lika med noll, inte när framsteg är obefintlig och speciellt inte när det är tydligt att inget arbete har lagts ner på att förbereda sig. Och ändå tycker jag synd om dem och om hela situationen.

Det finns ju betydligt lättare sätt att betygsätta tentor. Dessa historier är hämtade från en hemsida där studenter i mitt hemland berättar konstigaste saker som deras lärare har gjort. Till exempel, så berättas det att en lärare tog alla tentor och slängde dem i luften. Dem som hamnade på bordet fick godkänt, andra- underkänt.

En annan lärare gav aldrig bättre betyg än 8 (av 10). Han brukade säga att hans kunskap som professor räcker till 9 och att det är bara Gud som kan få 10.

I mitt hemland är det vanligt att studenter får en lista på frågor som ska komma på en tenta och innan man svarar på frågan drar man en lapp där det står vilken fråga man ska svara på. En lärare brukade lägga in s.k. guldbiljett, en tom lapp. Om studenten tog en sådan lapp fick hon/han automatiskt bästa betyget.

En annan lärare gick in i tentasalen när tentan var över och frågade: "Vem vill ha 6 (ganska låg godkänt)? Ett antal studenter räckte upp handen. Då sade han: "Vad bra... Resten får 10"

Själv slapp jag svara på en tentafråga eftersom läraren upptäckte att jag hade skrivit ut extra material från internet (året var 1997 och det var inte så vanligt just då just där). Han skrev 10 för att jag var engagerad i hans ämne.

Jag har inga planer på att tillämpa liknande tekniker för att sätta betyg. Dessa historier är ett fint exempel på bristande professionalitet och arbetsmoral. Men jag kan inte låta bli att undra om dessa lärare har blivit sådana efter tillräckligt många deprimerande rättningar av omtentor...

Enigma

Studenter kan vara som gåtor. Jag har svårt att förstå vissa av dem, de är svåra att begripa.
Här kommer några exempel från idag:

Varför har så många studenter svårt att förstå att de måste skriva sitt namn i själva inlämningsuppgiften?
Det räcker inte att de kallar sina filer för Anna Andersson, Kal-El eller Darth Vaders assignment. Skriver jag ut deras arbete så står inte deras namn någonstans och jag måste genomföra värsta detektivarbete för att kolla vem som skrev vad.

En annan gåta är hur plagierande studenter tänker. Tror de att lärarna inte har olika verktyg att kolla upp varifrån texter är kopierade? Tror de att vi som läser deras arbete inte kan googla fram den där bloggen som de kopierade?
Det orsakar otroliga mängder arbete för mig och tiden ägnas åt att hitta internetsidor som var deras ordagrann "inspirationskälla" istället för att ge en bra och detaljerad feedback för resten av studenter.

Jag kan inte förstå varför studenter skickar in EN mening som ett svar när uppgiften kräver att göra en ingående jämförelse av två managementteoretiker och föra en analytiskt resonemang kring deras teorier. De skickar in ett svar som är kortare än själva frågan men jag måste skriva ut det (det är inte lätt att veta att svaret innehåller ingenting innan man läser) och sedan skriva en förklaring till det betyget.

Eller vad sägs om student som väljer att skicka in sin inlämningsuppgift SKRIVEN MED STORA BOKSTÄVER?

95

95?
95 vad?
Nej, det handlar inte om E.E. Cummings boken "95 Poems"
Nej, det handlar inte om americium vars nummer i det periodiska systemet är 95
Och nej, det är inte 95 dagar kvar till jul. Julen blir betydligt tidigare än så.

95. Så många inlämningsuppgifter jag ska rätta till på fredag.

Neverending story

Som student hade jag ett annat förhållningssätt till kurser som ges av mitt lärosäte. Efter inlämningen av sista uppgifter eller efter att tentaresultatet har blivit känt var kursen slut. Finito. The End. Over and out. Punkt. Kонец.

Nu när jag jobbar som lärare så är det inte alls så. Efter en viss tid var jag tvungen att erkänna att kursen aldrig tar slut. Jag sätter betyg, rapporterar in det i Ladok och för en liten stund inbillar jag mig att jobbet är gjort. Och jag tror på den här fina illusionen tills den första försenade inlämningsuppgiften hamnar i min mejlbox. Sedan kommer en till. Och en till. Någon var sjuk och inte kunde lämna in i tid, någons hamster har varit sjuk (jag skojar inte)och därför kunde inte personen vara med på redovisningen. Någon bråkade med sin sambo, någons barn åt upp en otrolig mängd av modelleran eller "två underliga saker inträffade under natten innan".

Egentligen spelar det ingen roll vilken ursäkt som ligger bakom, resultatet är alltid desamma- det är JAG som sitter med dessa inlämningsuppgifter lång efter kursens slut. Och låt oss inte glömma alla omtentor! Och omtentans omtenta. Och en omtenta på det.
Så jag har insett att kursen som går i läsperiod 1 är inte alls slut när läsperiod 2 börjar. Eller 3 eller 4...

Och kursen startar betydligt tidigare än dess första introduktionsföreläsning. Studenter mejlar om kursen, frågar saker, vill veta allt i minsta detalj långt innan kursen börjar. Och jag är inte ensam om att uppleva det så.


Det finns ingen tydlig punkt när det börjar, ingen tydlig avslutning. Bara en hel del jobb där emellan.

Undervisning är en riktig neverending story

Why Can't We Be Friends?

Om någon söker mig på Facebook har de riktigt svårt att hitta mig. Jag har ställt in min "privacy" till max. Jag borde inte komma upp i sökningar, folk får inte se "mina vänner", de får inte se min profil osv. Innan jag började undervisa, var jag betydligt mer offentlig men sedan tog jag ett beslut att bli mer osynlig och inte så kontaktbar.

Jag vet att mina studenter försöker hitta mig där (de berättade det för mig), jag vet att mina kollegor upplever att det är konstigt när befintliga och f.d. studenter "pokar" en eller ber om att "bli vänner". Så jag försöker att undvika sådana situationer. Jag har ingen lust att studenter ska läsa i min status att "Alice is jumping on the couch" eller läsa en konstig konversation mellan mig och en gammal klasskompis.

Men förfrågningar om att "add me as a friend" kommer ändå. Då och då får jag ett mejl om att "Let's be friends" och liknande.  Sådana mejl kommer oftast från en viss studentgrupp och jag raderar dem konsekvent utan att besvara dem.

Det är möjligt att John Keating från "Dead Poets Society" eller andra exemplariska lärare skulle "add'a" sina studenter på Facebook. Men jag väntar med det. Så länge känner jag mig inte bekväm med att ha studentkontakt utanför jobbet. Det beror säkert på att jag har ganska lite erfarenhet och känner att det krävs lite för att min fasad som en allvarlig lärare skulle raseras.

Och det finns andra anledningar. Till exempel, så vill jag inte tvingas betygsätta mina vänners tentor.

Eller vad sägs om den här anledningen- Dude, jag kommer inte ens ihåg hur du ser ut (har man 70 studenter så kan det vara svårt att memorera allas namn och ansikten) så varför skulle jag vilja vara vän med dig?

Funderingar

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att ibland känns det att studenter förväntar sig så mycket omhändertagande som om de vore småbarn. Visst, min roll är ju att handleda men inte i den här utsträckningen som efterfrågas. Och definitivt inte i sådana frågor som jag har fått i min mejlbox. Vad har hänt med initiativförmågan? Vad har hänt med att undersöka saken själv lite innan man ber om hjälp (speciellt om svaret finns nedskrivet någonstans)?
Varför är de så rädda för att göra fel?
Ibland känns det att de försöker göra allt för att behaga läraren istället för att behaga sin egen behov av kunskap och nyfikenhet.
Visst, det gäller ju långt ifrån alla. Men ingen student borde vara så osäker, ingen ska behöva ha så detaljerade riktlinjer som inte lämnar något utrymme åt egna beslut och eget omdöme.

Vad är det vi lärare gör för fel? Uppmuntrar för lite? Ger för lite ansvar? *Funderar*

Hells Kitchen

Under en av kurserna ska studenter läser om olika fall och analysera dem utifrån marknadsförings, organisatorisk osv perspektiv.

Ett av fallen handlar om en sjukvårdsinrättning och där stod det att de bland annat sysslar med "hyvling av prostata". Jag har ingen aning om hur det går till men i vilket fall som känner jag mig glad att jag inte äter ost och därmed slipper använda osthyveln under vår fikastund på jobbet.

Koncentrationen är inte på topp. Jag borde rätta, jag borde vara effektiv men istället är min hjärna ockuperad av köksredskap.

Pappershögar (mina) och tårar (studenternas)

Det är så mycket att göra. Jag har högar med tentor och inlämningsuppgifter och på något konstigt sätt så har alla dessa högar måste bli rättade till samma datum.

Nu består mitt jobb av 100% undervisning och 0%forskning och det gör underverk för mina ångestnivåer. Även om det är mycket att göra så känns det positivt och inte ett dugg destruktivt.

I dessa högar finns allt: saker som man skrattar åt, komplicerade tankegångar, bra och djupa analyser samt väldigt ytliga svar på frågor.

Jag fick veta att någon av mina studenter grät för att det var så mycket att göra, en annan student berättade att det här tar upp all tid, tredje var hypernervös när h*n undrade om det var ok att lämna in uppgiften några dagar senare. Jag lyssnar på detta och förundras hur lätt deras liv blir uppsluckade av studier och hur lite distans de har till saken. Det är ju BARA en kurs. Det är ju inte livsavgörande, det är inte en hjärt- och lungräddningsutbildning. Det är BARA några teorier från förr, teorier från nu, män och kvinnor som tänkte och skrev om organisationer.

Jag vill inte att de ska gråta eller känna sådan frustration. Jag vill inte att de ska känna ångest över en kurs. Visst, jag vill att mina kurser ska vara krävande, att de ska tvingas tänka och jobba men jag är inte förtjust i tanken att studenter ska ha så negativa känslor kring sin utbildning.

Så jag försöker hitta balans. Jag vill inte bli en mjukis och låta folk komma undan utan att göra sin insats men jag vill inte heller vara en häxa och skrämma studenter.

Glad

Idag är en väldigt härlig dag. Studenterna var helt underbara, de hade så många idéer, ville prata och var diskussionsbenägna.

Nu ser jag fram emot deras inlämningsuppgifter, det kommer bli väldigt spännande att läsa.

Lite halleluja känsla, jag vet. Men kan man vara sansad om man upplever att man har väldens bästa jobb?

Acknowledgments

Idag läste jag definitivt det roligaste "aknowledgments" stycket i en uppsats.

Studenten började med att tacka Gud och avslutade med att tacka Sveriges regering och svenska folket med orden "Long Live Sweden".

Det finns säkert andra möjliga avslutningar. Till exempel

"God save the Queen"
" Oh long may it wave // O'er the land of the free and the home of the brave!"
"And I lived happily ever after"
"I'll be back" (med österrikisk brytning)
"Show me the money" (i tron om ett lukrativt jobb efter studierna)
"You complete me" (Till sin handledare)
"May the force be with you" (Lyckoönskningar till dem som ska försöka läsa ens verk)

Konformistiskt tänkande

Två andra studenter har lämnar in två identiska svar på samma fråga.

Ord i ord.

På allvar.

En referens

En av studenterna refererade till Cookie Monster från "Sesame Street" i sin inlämningsuppgift.

På allvar.

Rare? Medium? Well done!

Idag är det omtenta på kursen.
Det är ganska pirrigt även nu när jag tillhör fienden aka lärarna.
Jag ställde några väckningssignaler så att jag inte skulle försova mig. Tanken på många studenter sittandes i olika världsdelar och förgäves väntandes på att jag ska publicera tentan gör att jag blir lite småstressad.

Hoppas att det går bra för dem. En av dem som inte behövde tenta om hämtade ut sin tenta idag. Han var godkänd och fick det högsta betyget. Jag log och sade "Good job. Really well done" och han lyste upp. Det var så skönt att göra någon glad.

Jag har alltid trott att bagare, tjejer som delar ut blombuketter under OS medaljceremonier och personer som meddelar att "Grattis! Ni har fått en pojke/en flicka" har de roligaste och mest trevliga arbetsuppgifter. Men att meddela om positiva tentaresultat och säga "Well done" (inte i köttillagningssammanhang) är också väldigt väldigt trevligt.

Adagissimo

Jag transkriberar. Och jag tycker synd om mig. Det är inte bara skriva ner det som sägs.
Så enkelt är det inte.

Om personen gör en micropaus, markerar jag (.), om pausen är lite länge- (..), om den är ännu längre- (...) Om personen pratar långsamt sätter jag hans/hennes ord i mellan <sådana tecken> , om personen andas ut/pustar skriver jag (Hx) om det är något ord som inte hörs riktigt så markerar jag det #så#.

Och det går (...) i slow motion (Hx)

Alice goes Sleeping Beauty

Om det beror på vädret, på dygnsrytmen som är förstörd under semestern eller ärtan under madrassen (ett alternativ som inte går att utesluta) men jag är trött och kan drömma mig bort till kuddar, sovrummets svalka och sömnens sötma. Och allt detta medan jag sitter på jobbet.

Nu ska jag transkribera en intervju - ett långsamt och tråkigt arbete. Men bonus- personen som jag intervjuade har en väldigt trevlig röst som ska hålla mig vaken.

Back to business

Nu har jag börjat jobba och semestern känns lång borta.
Alla färgglada strandparaplyer, lata dagar och en hög med irvings, Austens m.fl. böcker tillhör en annan värld.
Just nu gäller det omtenta, artikel och några tjocka böcker som levererades under min ledighet. Och jag tyckte att Proust var seg att läsa. Lite visste jag...

Böcker

Jag tror att eftersom jag läste så mycket hela tiden under min hela uppväxt, tonåren och universitetsåren i hemlandet blev det en norm att alltid ha något att läsa. Visserligen älskar jag skönlitteratur mer än facklitteratur men jag tror att facklitteratur är en riktigt god två. I alla fall går det definitivt förre "coffee table" böcker och manualer till hushållsmaskiner. En "jobbok" fick till och med följa under min semester till Grekland i år: där satt på hotellterrassen, lyssnade på cikador & läste en "arbetsbok".

När jag växte upp i Sovjet, så fanns det inte så många fina barnböcker. Jag kommer ihåg att när man lyckades hitta någon finare bok, brukade man köpa flera ex av den som senare delades ut till alla kusiner under släktträffen. Egentligen så hela min släkt är galen i böcker och den kärleken kan förklaras med att min farmor var en bibliotekarie och hon i princip startade ett helt bibliotek från noll. Det mest fascinerande är att pappas familj bodde i samma hus där biblioteket var. Så när han ville ha något att läsa kunde han öppna dörren och omedelbart infinna sig blad alla dessa böcker. Det har sagts att jag kommer ärva min farmors privata bibliotek men så länge förvaltas den av min faster.

Så varför detta inlägg om böcker just nu? Jag skriver detta för att häromdagen läste jag något som gjorde mig riktigt upprörd. Jag var inne på en blogg där en tjej berättade att hon köper böcker inte för att läsa dem men för att hon "ska ha dem som pynt" och att hon vill ha dem för att "de är vita och vackra". Alltså som någon inredningsdetalj, som en vas eller en lampa. Att man inte skäms att erkänna att man reducerar en bok till en pyntgrej...

Jag vet att jag borde sluta bryr mig när andra människor gör konstiga eller rent sagt dumma saker men något inom mig kan inte släppa detta med "vita och vackra" böcker. I vilket fall som, måste jag se till att om jag någonsin skriver en bok eller blir slut med avhandlingen, att själva omslaget inte är vitt. Galna och extrema shabby chick inredare ska inte få hjälp på traven av mig.

Slow & Carefull vs Quick & Dirty

Idag har jag skrivit en hel sida. För dem icke invigda så "en sida om dagen" är en panacé mot utdragna doktorandåren. "Skriver ni en sida om dagen så kommer ni vara färdiga i förtid"- fick vi höra ganska tidigt.

Det var en jobbig sida med massa referenser.
Ett försök att sammanställa ett komplicerat ämne som jag inte riktigt behärskar än.
En inledning med teoretisk bakgrund till min artikel.

Jag borde vara nöjd med prestationen. Koncentrationen svek mig inte idag, jag kunde skriva det jag hade planerat.
Men ändå. Den där känslan av att man inte hade gjort tillräckligt. Att man kunde har gjort mer. Bättre. Snabbare. Med bättre genomtänkta källor. Att så borde jag ha haft varje dag.

I vilket fall... Jag är nöjd med dagens insats. Jag tänker intala mig själv att jag är nöjd med det för allt annat är inte så värst konstruktivt.

Dessutom så provade jag idag en ny strategi -"Quick & Dirty" när man skriver snabbt, utan att älta och fila på meningarna i all oändlighet, att man skriver ner först och efter det reviderar det man skrev. Jag blev ganska positivt överraskad: varje gång jag körde fast och var på väg att dras in i putsandet, polerandet, slipandet, glättandet (låter som jag vore någon 50tals fru) så sade jag till mig "Kom igen nu, Alice. Quick and dirty"

Nu ska jag försöka köra "Quick & Dirty" strategin hela tiden. Jag tror jag mår bättre av den. Hellre är jag lite dirty än sådär "crispy clean" som 50 tals fruar.