Slow & Carefull vs Quick & Dirty

Idag har jag skrivit en hel sida. För dem icke invigda så "en sida om dagen" är en panacé mot utdragna doktorandåren. "Skriver ni en sida om dagen så kommer ni vara färdiga i förtid"- fick vi höra ganska tidigt.

Det var en jobbig sida med massa referenser.
Ett försök att sammanställa ett komplicerat ämne som jag inte riktigt behärskar än.
En inledning med teoretisk bakgrund till min artikel.

Jag borde vara nöjd med prestationen. Koncentrationen svek mig inte idag, jag kunde skriva det jag hade planerat.
Men ändå. Den där känslan av att man inte hade gjort tillräckligt. Att man kunde har gjort mer. Bättre. Snabbare. Med bättre genomtänkta källor. Att så borde jag ha haft varje dag.

I vilket fall... Jag är nöjd med dagens insats. Jag tänker intala mig själv att jag är nöjd med det för allt annat är inte så värst konstruktivt.

Dessutom så provade jag idag en ny strategi -"Quick & Dirty" när man skriver snabbt, utan att älta och fila på meningarna i all oändlighet, att man skriver ner först och efter det reviderar det man skrev. Jag blev ganska positivt överraskad: varje gång jag körde fast och var på väg att dras in i putsandet, polerandet, slipandet, glättandet (låter som jag vore någon 50tals fru) så sade jag till mig "Kom igen nu, Alice. Quick and dirty"

Nu ska jag försöka köra "Quick & Dirty" strategin hela tiden. Jag tror jag mår bättre av den. Hellre är jag lite dirty än sådär "crispy clean" som 50 tals fruar.

Everybody hurts...

Fast vissa har mer ont än andra.

Jag hämtar kryckor.
Jag ger medicin.
Och med jämna mellanrum skriker till "Är allting bra?"

Ikväll är jag ingen doktorand.
Just nu är jag Florence Nightingale.
Fast ganska dålig sådan.

Jag går runt och nynnar på sånger som handlar om ont.
"Everybody hurts sometimes"
"Ont, det gör ont"
" I am a rock, I am an island. And a rock feels no pain. And an island never cries."

Hur snällt är det mot min patient? Inte alls...
Så jag nynnar tyst...

Deadline

Jag kan peka ut en tidsperiod då jag slutade tro att busskonduktör var ett underbart yrke för mig. Jag vet ungefär när jag började få vuxenångest & jag vet exakt när jag förstod att jag älskar min man.

Jag känner till när jag kom till insikten att föräldrarna har nästan alltid rätt och jag kan urskilja vissa specifika ögonblick som avgjorde att jag hamnade där jag är idag (till exempel, samtalet vid havet med mina föräldrar eller mötet den där magiska och förtrollande september kvällen).

Men jag har ingen aning om när jag började betrakta första semesterdagen som någon sorts deadline. (Förresten, hur kunde man uppfinna ett sådant negativt ord till för att användas varje dag?)

Det är som om något hot hänger över mig: så lite tid kvar, så mycket att göra. Det handlar inte längre om någon exalterad förväntan. Visst, längtan till semester finns men den är begravd någonstans djupt under alla "måste/borde/ska/behöva göras INNAN semestern".

Jag kom på mig själv beställandes facklitteratur som jag köpte i hopp om att läsa under semestern. Jag har även lagt in några beställningar på Libris och har planer på att genomföra 2-3 intervjuer!

Jag känner mig själv så jag vet att det här är ett sätt att hantera alla "coulda, woulda, shoulda". Det är ett sätt att stilla mitt samvete som inte får lugn och ro med tanken på att jag har haft extremt oproduktivt år på grund av alla ändlösa sjukskrivningar.




Nej, nu är det dags att återta semesterlusten och sommarförväntan. Omedelbart.

Dum

Alla saker på listan "Att göra idag" är avklarade så jag läste en essä skriven av M. Schwartz "The importance of stupidity in scientific research". För nöjes skull. (Själv undrar jag lite sedan när jag började definiera läsningen från "Journal of Cell Science" som ett nöje.)

Huvudtes som Schwartz presenterar på en A4 sida är att forskningen handlar om att vara dum. Han börjar med att berätta en kort historia om en hans kompis som hoppade av doktorandstudier för att "After a couple of years of feeling stupid every day, she was ready to do something else".

Schwartz skriver

"I actively seek out new opportunities to feel stupid" ” &

“The more comfortable we become with being stupid, the deeper we will wade into the unknown and the more likely we are to make big discoveries”.

Jag förstår vad han menar, jag begriper hans resonemang kring detta men jag kan relatera till hans vän som var trött på att känna sig så varje dag. Jag inser att ”stupidity” är en nödvändighet, ett av forskningvillkoren och ett imperativ för alla upptäckter.

Lite tröstande är det att få läsa att ”stupidity” inte är en diagnos på mig men en beskrivning på ett normaltillstånd i forskarvärlden.

Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag känner mer ”stupid” än alla andra.

Koncentrationssvårigheter

Det är svårt med koncentrationen. Jag gör medvetna försök till att se till att bli distraherad så lite som möjligt: sitter vid datorn på jobbet, dörren är stängd, Winamp är inte igång osv.
Jag börjar läsa.
Det går riktigt bra de första 10 minuter.
Jag stryker under, skriver små kommentarer, det flyter på.
Om tankarna lyckas springa iväg skriker min inre röst "Kom tillbaka" i en riktig drill sergeant (från amerikanska filmer) manér.
Och jag återgå till att rikta all min uppmärksamhet åt diskurs, sociala representationer och beslutsfattandet. Det går bra tills jag läser ett namn på författare som artikeln hänvisar till. Han heter Berry.
Och då går allting åt helvete...
"Berry, 1983... Berry... Bär... Just det... Den där new York Cheesecake med blåbär var helt underbar. Jag borde göra den hemma. Jag har ju lovat att skicka receptet till min syrra. Jag får ej glömma det. Ok... Jag måste koncentrera mig. Tänk på artikeln, inte på kakor. Läs nu."

Jag läser. Och då dyker ett annat namn upp. Mannen heter (jag skojar inte) Starbuck! "Starbuck... Oooh... Starbucks.... Deras tall latte... Mmm... Varför finns det inte Starbucks här? Fast det är klart, det går inte ha det här. Den skulle gå i konkurs ganska snabbt. Allting går i konkurs här. Det finns inte någon riktig cafékultur här. Jag får ej glömma att jag ska fika med min kollega idag. Trevligt... KONCENTRERA DIG NU!"

Jag & ett gäng smarta män

Det är ganska mysigt att jobba när de flesta har gått på semester. Jag är varken avundsjuk eller missunnsam i den här frågan eftersom jag vet att jag har min semester före mig och så länge har jag inte utnyttjat en enda dag av den dyrbara klenoden.

Just nu jobbar jag med något som någon gång ska bli en artikel och det betyder att jag sitter bland högar av olika artiklar som skrivs ut betydligt snabbare än vad de läses av mig. Den här "göran" skapar ganska mycket ångest när arbetsdagen är väl slut. Jag sitter och läser flera långa artiklar på 30 sidor för att i slutet av arbetsdagen få frågan "So what?" i huvudet. Efter alla dessa sidor med ibland på tok för komplicerade tankegångar inser man att det inte gav så mycket. I alla fall inte direkt. Inte till just den här artikeln. Inte just för mig. Inte här. Inte nu.

Den här dagen började med en artikel som innehåller följande källor: Nietzsche, Freud, en gammal kinesisk dikt. Sedan var management- & organisationsklasikerna med: Mintzberg, Simon & March. Och icke att förglömma: Lave, Weick, Sassure & Derrida. Jag får bara hoppas att min artikel också ska innehålla så många tunga namn på referenslistan och att jag ska kunna känna mig väldigt smart och till och en aning pretentiös.

The Shining

Dagen före midsommarafton är väldigt lugn. De flesta räknar med att ytterst få ska vara på jobbet idag: vissa har påbörjat sin semester, andra jobbar hemma, någon tar ut en ledig dag osv. Jag medvetet valde infinna mig på min arbetsplats eftersom det är så lätt att bli distraherad hemma just nu. Här, framför datorn på jobbet distraktionsmoment är ganska få och det säkert bidrog till att jag lyckades skriva färdigt en idé till en artikel och mejla den till min potentiella samarbetspartner.
Jag har även jagat spökstudenter (sådana som inte finns i Ladok men lämnar in uppgifter) och lyckats lösa ett mysterium kring detta.

Högskolan på sommaren liknar "Overlook" hotell från "The Shining": tomt, tyst, stora ytor utan människor. Ok, inga fula heltäckningsmattor och kollegor säger "Hej" eller "Whatz up"
till varandra istället för "Here is Johnny..." men har man livlig fantasi så lyckas man skrämma upp sig själv när man går genom den långa korridoren helt själv.

En mesig student

Jag menar mig själv såklart

Jag har aldrig ens kommit på tanke att ifrågasätta lärarnas bedömning och betyg.
Jag har aldrig sagt att jag förtjänar bättre betyg än den som var skriven av lärare.
Jag har aldrig gått till läraren med önskemål att få betygen höjd.

Även om jag har provat på båda sidor- student & lärare-har jag fortfarande inte den blekaste aning om vilka gudomliga makter får betyget att växa. Magisk dryck? Påskharen? Betygfén? (se bilden)

AAaaaAaaaaaaAAAAAAaaaaaaaaa

Kommer man tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen så är det lite konstig känsla man får i magen. Folk är glada att se mig, hälsar, frågar hur jag mår, säger att det är roligt att jag är tillbaka. På ett sätt är det trevligt men samtidigt är det ganska jobbigt. Jag vill inte uppmärksammas, jag vill bara vara som vanligt, kanske till och med vara lite osynlig.

Frågan "Mår du bättre nu?" gör att jag mår sämre. Hur ska jag besvara det utan att vara för besvärlig? Får man svara "Nej, faktiskt inte"eller "Det är skitjobbigt, tack som frågar"? Så det blir ett "ja" med sådant falskt leende. Det går inte berätta att på grund av utsättningssymtom har jag slagit mitt eget rekord i panikanfall per dag. Hur kan jag berätta att jag håller på att spåra ut mitt under mötet, när alla är där? Så jag sitter där med naglarna djupt inne i det fejka soffskinnet och försöker komma ihåg den djupa rösten från avslappningsbandet som säger "Du är avslappnad. Helt avslappnad" Avslappnad, my ass...

"Pimp my bitch up..."

Idag fick jag ta del av kursutvärderingen som studenterna lämnade in. Någon skrev att jag och min kollega var bra föreläsare och vi båda två är väldigt glada för det. Fast det var vissa saker som irriterade oss. Någon valde att beskriva oss som "trevliga", "med leendet på läpparna" etc. Nästan som i den där sången av The Temptations: " I've got sunshine on a cloudy day with my girl... " Nästan som en beskrivning av deltagare i någon skönhetstävling...

Jag är kluven. Jag skulle inte bli glad av att bli kallad otrevlig eller bitch men det motsatta sätter igång vissa tankar. Är det just dessa egenskaper jag vill att mina studenter ska uppmärksamma? Är det det som studenterna anser vara av stor vikt? Skulle samma ord användas att beskriva mina manliga kollegor? Beror det på mig eller på studentens inställning? Ska jag pimpa min bitchighet?

Mentala anteckningar

Ur dagens Expressen :

"Den formella promoveringsmiddagen för nyblivna doktorer är en stor högtid i det akademiska Lund. Men den högtidliga festen med drygt 500 gäster fick ett abrupt avbrott.
Professorn Tiina Rosenberg, 49, känd queerforskare och en av grundarna av organisationen feministiskt initiativ, chockade gästerna i fredags.
Mitt under à cappella-gruppen Last calls uppträdande med den humoristiska sången ”Folkets rättigheter” rusade hon fram till scenen. Rosenberg ropade ”fuck you, fuck you, fuck you!” åt musikerna och stormade därefter ut från lokalen inför den förvånade folksamlingen."

Om jag någonsin kommer bli färdig doktor & lägga fram avhandlingen (betoningen är extra stark på ordet "OM" just nu) måste jag se till att T.Rosenberg inte finns med på gästlistan.

Kan man få Tourettes syndrom på äldre dagar?
Handlar det om någon tradition lundensis som vi i bushen inte har hört talas om?
Eller handlar det om någon modifierad akademisk version av det välkända fenomenet "Party pooper"?

Vad har Michael Jordan & jag gemensamt?

Vanligtvist tycker jag att sådant "inspirational stuff" är fånigt och klischéaktigt. Men idag... Jag får väl skylla på solstinget.

Nattlig läsning av rapporter...

Hittar man en artikel om den akademiska världen så måste man kommentera lite. Av pliktkänsla och lite yrkesstolthet. DN diskuterar Högskoleverkets rapport där man bland annat säger att högskolelärare arbetar kvällar, helger och därmed jobbar ca 53 timmar.

Det kändes genast bättre att läsa detta eftersom jag trodde att det var jag som var extra långsam och ovan.

Artikeln tar även upp att studenter ägnar sig mer och mer åt självstudier, adjunkternas forskning är nästan obefintlig och manliga lärare forskar mer än kvinnliga.
Vad överraskande! (dryyyypande sarkasm). Jag skulle blivit lika förvånad om någon rapport skulle berätta att min garderob borde städas & att jag gör misstag vad gäller ordföljd i bisatser.

Tydligen anser Sveriges högskolelärare att deras arbete är "stimulerande, viktigt och kreativt" och jag nickar instämmande. Det är roligt att även minskade resurser, stor arbetsbörda, bristande motivation hos vissa studenter och tentarättning under söndagsfrukosten (låt bli marmeladmackor :-) )med familjen inte suger ut arbetsglädjen.

En annan sak som poängterades var att lärarna anser att de har frihet att lägga upp sitt arbete själva. Bilden ovan illustrerar denna frihet- min sommaroffice. Hur många kan skryta om liknande?

Mike Jagger hade rätt:: "You can't always get what you want"

Jag önskar att jag hade en bra förklaring. En bra anledning till det här antiklimax skulle uppskattas. Jag önskar att min förklaring skulle låta mer dramatisk och mer tung.
Det vore skönt att kunna säga att jag fick avbryta loppet på grund av att jag kollapsade några ynkliga meter från mållinjen eftersom sprang så fort så jag sprang ikapp grupp 1.
Eller att jag var tvungen att stanna för att återuppliva en man som har fått fått en hjärtinfarkt. Eller att jag blev akut inkallad för att medla i Israel-Palestina konflikten.

Men... jag har endast ytterst tråkig och extremt oglamorös förklaring till att jag fick avbryta loppet och sätta mig i bussen för "brutna löpare" a.k.a bussen för losers. Jag fick ett helt vanligt panikanfall. Och som känt, går det inte så bra att springa och andas i en påse samtidigt (man ser ful ut på bilderna som tas av fotografer längst med banan)

Helgens resultat: halva halvmaran, självförtroende minskade med 70%. Dagend ord: "Loser"

21.097494

Nu finns det ingen återvändo. Jag är rädd att misslyckas & jag brukar undvika saker som jag inte är bra på. Men den här gången tänker jag inte fly och gömma mig. Dessutom så spenderade jag en förmögenhet på nya träningskläder så det vore skamligt att låta bli springa Göteborgsvarvet imorgon.

Jag kan inte göra så mycket mer just nu: jag har ätit kolhydrater, jag har gjort en musiklista för min mp3 spelaren, jag har studerat banan och har lagt upp strategin. Visst, jag kanske kunde tränat mer men jag är ganska nöjd ändå.

Min syster föreslog att om jag märker att det är för tungt kan jag gömma mig i Slotsskogen och sedan dyka upp vid mållinjen. Just nu känns det inte som ett alternativ men imorgon... vem vet?

Run, Alice, Run

Avundsjuk... jag är så avundsjuk...

Bara på några få dagar fick jag se fiktiva doktorander i två olika tv-serier.
Den första var Hanna West- ett 14årig ont underbarn som läste pre-med och undervisade i kemi. Tjejen lyckades lura CSI utredare två gånger, klara av familjeproblem och fixa forskarutbildningen. En stor applåd.

Den andre var dr. Spencer Reid (i bilden) från "Criminal Minds" som just nu håller på att jobba på sin fjärde (!) ph.d. Han har doktorerat i matematik, fysik och den tredje förkunnades inte i serien. OK. Är man ett geni så kan man säkert fixa det men... Med tanke på hur lång tid det tar att publicera en artikel, hur lång processen med att få artikeln godkänd kan vara, har jag svårt att tro det... Det låter helt enkelt för bra.

Eller så är jag bara avundsjuk. Fruktansvärt avundsjuk.

Alice 007

En varm skön lördag i maj.

Jag, min man, min syster och hennes sambo sitter i en bil på en idyllisk ö i skärgården och väntar på färjan. Vi är glada, skrattar, skämtar. Luften är ful av körsbärsblom och är lite berusade av sommarförväntan, glädjen av att kunna umgås, godis-och läskdoften i bilen samt värmen utanför. Vi sätter på musiken på en hög volym, sticker ut armar och ben genom fönsterrutor, skrattar och tar roliga bilder på varandra.

Plötsligt säger jag "skit", gömmer mig bakom min mans axlar, sätter på mig gigantiska syrans glasögon och sjunker ner i bilsätet.
Jag känner mig lite som en hemlig agent (ja ja... jag tittade på "Bourne Ultimatum" igår) och tittar på världen genom gigantiska solbrillor.

Två av mina studenter går långsamt förbi bilen.

Tråkigaste inlägg i bloggen

Är man sjukskriven så har man inte så mycket att skriva om.

Dagen höjdpunkter:

• Oprah ger hälsotips,
  
• "Days of our Lives" fortsätter som vanligt (Marlena har dödat halva staden)
  
• Plommonträdet har börjat blomma i min trädgård.
  

That's about it. En sak till. Jag kan träna som vanligt- i helgen blev det en runda på 15.5 km. Bra, med tanke på att inte så länge sedan hoppade jag på kryckor.

Adjektiv & objektiv

Det är intressant hur vi värderar människor och saker beroende på våra arbetsuppgifter, roller och situationen.
Undervisar man så värdesätter man studenter som är smarta, "skarpa" och "har en god analysförmåga".
Står man i en kö på ICA så anser man att en bra kassörska är en snabb kassörska.
En riktig bastant undersköterska som tog blodprov på mig idag (inget Bamseplåster den här gången heller) högtidligt deklarerade att jag var "lättstucken". Tyvärr så lyckades jag att förstöra jag mitt goda anseende som patient genom att nästan svimma av.

På ett liknande sätt lyckades många av mina studenter förstöra sina betyg. Jag sitter vid köksbordet med en hög tentor och då och då skriker ut "Halleluja!" eller "Somebody shoot me, please!". Det övergår mitt förstånd hur vissa lyckas besvara tre frågor på ett utmärkt sätt så att jag blir glad, upprymd och sedan... flopp. Noll poäng. Zero points. 0 баллов. C'était une exposition terrible.

Vissa studenter skulle säga att en bra lärare är en objektiv lärare när det kommer till rättningen så jag försöker att se till att mitt glada humör efter en "Ben & Jerry" glass inte resulterar i allt för höga poäng. Stackars de vars tentor jag rättade innan frukosten...

Thanksgiving

Det finns många saker som jag är tacksam i min roll som undervisande doktorand. Men just idag känner jag extra stor tacksamhet för sökmotorer som hjälper att hitta texter som används av studenter som otillbörlig "inspiration".

Jag har tusen känslor kring den där "inspirationen".
Jag är frustrerad över att misstankar och letandet efter bevis tar upp så mycket av min tid.
Jag är arg över att det som jag säger ignoreras.
Jag är ledsen när jag inser att vissa efter 10 veckor har ytterst lite att säga sin mening om ämnet och håller sig fast vid ordagranna upprepningar av kurslitteraturen.
Jag är bitsk när jag upptäcker att studenter underskattar våra (lärarnas) kompetens och vana att se när texten inte är egenskriven.
Jag är spydig när det är uppenbart att personen inte hade svaret på frågan men chansade och skrev en massa irrelevant information i hopp om att "träffa rätt".

Samtidigt kan jag inte låta bli att ifrågasätta min egen insats.
Gjorde JAG allting som behövdes?