Grattis i efterskott!

Hur kunde jag glömma? Förlåt, min älskade Dell.

Jag skrev innan att min dator är äldst på jobbet.
Enligt systemadministratören så sattes min Dell i drift 1999 08 26. And still going strong *ironi*

Splended isolation & the fear of rejection

Vad tänkte du på när du läste titeln till det här inlägget?

Jag själv förknippar dessa ord med något som skulle skrivas i relationsspalt i tjejtidningar a la Cosmopolitan. Någon olycklig tjej skulle skicka in ett brev där hon skulle beskriva att hon känner sig ensam, har ingen pojkvän och vågar inte satsa helhjärtat kärleken. Experten skulle säga att hon inte får leva isolerad, att hon borde våga ge sig in i det okända även om det finns risk att bli sårad.

Men nu handlar det inte om det. Dessa ord användes idag under seminariet där anledningar till att inte publicera tidningsartiklar diskuterades. Någon sade att vi sitter i "splended isolation", alltså på våra rum framför våra datorer och hoppas att skriva något bra. En annan sade att man inte vågar riktigt ge sig in i publiceringen eftersom det finns "the fear of rejection".

På ett sätt så var en otrolig lättnad att få höra det. Alltså, jag är inte ensam om att vara rädd för att bli sågad, att det inte är något som bara jag lider av. Det är kanske till och med normalt att vara rädd.
Fast samtidigt var det jobbigt att höra det eftersom jag har alltid trott att jag ska "växa ifrån" det men jag kanske borde förlika mig med tanken att det här obehaget att bli kritiserad kommer alltid att finnas oavsett om jag är en ny doktorand eller någon som har några år på nacken.

Precis som i kärleken, antar jag. Det gör ont att bli avvisad. Oavsett om man är 28 eller 82.

Verkligt jobb och fantasiyrken

Nu är jag trött. Jag har jobbat riktigt hårt de senaste dagar och har avslutat några saker som höll mig vaken om nätterna. Jag dök inte upp för att fika med kollegorna, jag åt lunch på rummet, jag satt med stängd dörr för att inte bli distraherad. Och det finns massa saker kvar att göra men jag är på god väg.

Idag blev det bestämt vilken kurs jag ska hålla i nästa termin. Jag blev riktigt glad när jag fick erbjudandet om den här kursen för att den har varit min favorit när jag var student och nu är planen att jag ska vara den som föreläser, den som skapar intresse, den som ger uppgifterna, den som KAN. Jag kanske borde vara orolig och stressad men jag är förväntansful och glad. Fast… vem försöker jag lura? Jag är väldigt orolig! Rädd! Stressad! Jag ska hålla i en kurs! Hjälp! Fick mejlet om att kursplaner måste vara inlämnade inom en vecka. Måste jag fixa det? Ska jag ha samma litteratur eller ska jag byta? Hur många studenter ska jag ha? (Ett evigt mysterium). Kommer jag veta vad jag talar om?

När jag blir stressad på jobbet börjar jag med att fantisera att jag jobbar med något helt annat och leker med tanken om hur det skulle kännas att ha annorlunda arbetsuppgifter. I helgen var jag Carolina Kluft (all snacket om VM måste har påverkat mig). Andra tänkta jobb under det senaste halvåret: Ellen DeGeneres (jag skulle ha min egen talkshow), en ständig gäst hos Oprah, en dansare som vinner ”So You Think You Can Dance” och lärare på högstadiet (eftersom de har en riktig lång sommarledighet).

Your paper is lovely, Hubbel

Jag tycker om ordet "Lovely" av två anledningar

1.

Ni vet den där filmen "The way we were"?
Där Barbara Streisand sjunger " Mem'ries,//Light the corners of my mind//Misty water-colored memories//Of the way we were".

I en scen säger hon till Hubbel (som spelas av Robert Redford) "Your girl is lovely, Hubbell".
Carrie från "Sex and the City" säger samma sak till Mr. Big när han förlovade sig med en annan.
Så jag tycker att själva citatet säger så mycket och jag associerar det ordet med två fina och sorgliga filmscener
2.
Det finns parfym som heter "Lovely" och den luktar sååååå gott.
Så för mig är ordet "Lovely" riktigt fint.
Och delvis därför blev jag glad när någon som review'ade vår artikel skrev "A lovely paper".
Det fanns en review till men den var betydligt tråkigare och jag fick inga förnimmelse av ljuvlighet.
Jag vet att jag låter högst oseriöst just nu, att jag borde försöka ta till mig det som sades vara negativt, tänka kritiskt och bla bla bla... men jag är bara glad just nu. Det är mitt första konferensbidrag och jag tänker njuta av den spänningen och glädjen.

Så efter idag har jag ytterligare en anledning att tycka om ordet ”Lovely”. Med det ordet recenserades mitt första konferensbidrag.

Terminatortendenser

En av dem mest kända fraser i filmen "Terminator" är när Arnold säger "I'll be back".

I am back. Idag är första dagen efter semestern och som en terminator tänker jag att "terminera" alla hinder på min väg till den färdiga avhandlingen och lyckan.


Semestern är slut och det är dags att börja jobba igen. En lista står på min whiteboard och jag tänker avverka den steg för steg.

Så om ni föreställer Alice som en liten söt flicka, tänk om. Alice har skaffat sig en svart skinnjacka, solglasögon och har österrikisk accent.

Harry Potter möter Alice

Jag är en stor Harry Potter fan. Jag har läst böcker flera gånger, jag har sett alla filmer flera gånger, jag har bokat biobiljetter för premiärdagen, jag har varit på olika forum & spekulerat om olika karaktärer och möjliga bokslut. Den sista boken kommer ut den här månaden och en av dem sista frågor för fans är ifall professor Severus Snape (aka potionmaster) är ond eller god. (Jag tror på att han är god, såklart).

Mitt eget dillemma handlar också om bra eller dåligt. Om mitt första år som doktorand. Jag själv säger att det var ett dåligt år. Ett svårt år. Ett ångestfyllt år. År med för få resultat, med velandet fram och tillbaka, med stor osäkerhet & irritation. Jag vet att jag kan bättre. Jag vet att jag har mer självförtroende än vad jag levde på det här året.

Fast…

Jag har lärt mig mycket om mig själv det här året, jag har förstått vissa regler, hat träffat både fantastiska idioter och inspirerade personer. À la Harry Potter har jag skaffat några bra vänner, har hittat några professorer som inte tycker om mig och några som hjälper mig. Jag har även börjat konfrontera ”Den-som-framkallar-ångest-hos-alla-doktorander-och-därför-bör-inte-nämnas-för-ofta” (jag menar avhandling).

Så nu ska jag bara njuta av min semester. Jag ska vila upp mig, jag ska sova, jag ska läsa skönlitterära böcker, bada, göra ingenting, träna, titta på TV, krama min man, träffa min familj. Och efter det ska jag starta ett nytt blad, et nytt år som kommer vara bättre, lättare och gladare. Harry Potter kommer tillbaka till Hogwarts år efter år, så Alice ska fortsätta sin resa genom den underliga Doktorandlandet.

Semestern. Dag 1

Dagen har börjat med ett besök på Det Stora Företaget.
Jag var tvungen att kolla upp en sak innan jag gick på semestern. Ifall någon undrar så är det ett helt idiotiskt sätt att börja sin semester på.

Så länge (från och med fredagens eftermiddag) har jah hunnit:

• läsa några meningslösa kärleksromaner
• läsa hela "Harry Potter & Half Blood Prince" på nytt (förbereder mig inför sista boken)
• ha tråkigt
• köpa powersuit till min klassträff
  

Dagen började med IT support

Idag befinner jag mig på Det Stora Företaget där jag ska bedriva en del av min forskning. Man kan föreställa sig att jag borde ha en trevlig dag, prata med någon med en kopp te i handen, gå på lunch, träffa nya kollegor. Men nej nej nej... Det är inte alls så.

För det första, så är det nästan helt tomt här. I den byggnaden jag sitter hittade jag inte en enda person. Ni kan säkert undra hur jag kan vara säker på det. Svaret är att jag var tvungen att hitta någon person för att få hjälp eftersom jag inte kunna koppla upp mig på Internet eller intranet. Eftersom intranet fungerade inte för mig var jag tvungen att få numret till IT support på något sätt så jag försökte få det av mina kollegor men de är ju inte här! Slutligen hittade jag en person i en annan byggnad som gav mig numret, så jag ringde till supporten. Efter några diagnostiska handlingar kommer supportkillen fram till att min nätverkssladd är inte inkopplad. Pinsamt, eller hur? Jag börjar leta efter sladden för att trycka in den men det visar sig att någon hemsk person har tagit MIN nätverkssladd. Så där satt jag. Sladdlös. Irriterad. Uppgiven och ledsen.

Slutligen tog jag sladden från kollegas datorn (hon är tjänsteledig) och det tog ytterligare 10 minuter att lista ut i vilket håll i väggen sladden ska gå till eftersom det fanns 8 st möjliga kandidater.

Efter detta försökte jag boka in ett möte. Jag hade ingen aning hur man gör det, försökte läsa manualen, tittade på en sida för de nyanställda men hittade ingenting. Ringde till supporten (Tack och lov det var någon annan som svarade) men fick ingen hjälp eftersom tjejen visste inte vilket program som används för bokningar. Så jag begick mig ut igen till en annan byggnad och hittade en bekant person som förklarade för mig hur det fungerade.

Så nu har jag suttit och bokar det här mötet snart i 3 timmar. Inte alls effektivt, jag vet. Men jag var tvungen att lista ut hur allting fungerade och hitta en tid som passar alla. Det är ju lättare sagt än gjort eftersom bara hälften av de som ska vara på mötet har sina almanackor tillgängliga i systemet. Så precis efter att jag har skickar in bokningen och mejlat till alla får jag ett mejl om att en person inte kan närvara.

Så här sitter jag igen med en stulen sladd och alldeles egen irritation.

Plötsligt händer det...

"Om jag skulle få en dag extra... då..."

Det är en fras som sitter i mitt huvud innan alla deadlines. Jag sätter mycket tilltro till en extra dag, det känns att den dagen skulle ge så mycket, att jag skulle kunna så underbara förbättringar på arbetet att alla skulle häpna och jag skulle få en Oscarstatyett/en medalj /Pulitzer Prize/doktorshatt omedelbart.

Så nu har jag den möjligheten. Jag hade planerat att lämna in ett konferensbidrag imorgon men nu visade det sig att man har fått några dagar extra. Och det är riktigt välkommet... Jag har mycket på gång utanför jobbet just nu och det känns så bra att slippa stressa fram något. Och jag hoppas hoppas hoppas att den här gången slipper jag tanken "Om jag skulle få en dag extra..." en dag före inlämningen.

Midsommar, konferens & tusen andra saker

Den här veckan är ingen lugn vecka heller. Jag jobbar med ett konferensbidrag och det blev på tok för bråttom för personen som jag skriver med har tusen andra saker att göra. Personen i frågan är inte svensk så han förstår inte riktigt uppståndelsen kring Midsommar och ville att jag skulle göra vissa saker under helgen, så jag fick sitta nästan hela natten från torsdag till fredag och jobba eftersom just Midsommarhelgen var redan planerat och vi skulle åka med ett gäng kompisar till Hovs Hallar. (se bilden)

Det tråkiga är att just det här bidraget är så roligt att skriva, det är verkligen min grej och det känns lite tråkigt att man måste jobba otroligt snabbt nu utan att kunna verkligen satsa på det ordentligt, reflektera osv. Men jag gnäller inte. Tanken är att denna person ska bli min handledare och det är något jag är verkligen glad för.

Snart måste jag påbörja täppa till alla hål innan semestern så att jag kan börja min ledighet med gott samvete. Och semestern verkar ha börjat för många. Idag försökte jag få tag på några av mina kollegor men det ar förgäves.

Veckans nyckleord: discourse, IKEA, Hovs Hallar, jordgubbar, Köpenhamn, konferens, handledare.

Ouppfyllda löften

Nu har jag i flera veckors tid försökt intala mig att nästa vecka kommer vara lugnare och mindre stressig. Och varje gång har jag varit fel. Det är lite för mycket just nu. Lite för jobbigt. Lite för…

Oväntade uppgifter, jobbiga människor, planer som inte håller har jagat mig i några månader nu. Och det som jag tröstar mig med är om en månad kommer ja ha semester. Men till dess måste jag göra tusen saker: avsluta en kurs, genomföra många intervjuer ”i den riktiga världen”, skriva ner forskningsfrågor, delta på möten osv. Den här stressen har till och med flyttat in till mina drömmar. Inatt drömde jag att jag har blivit utskälld av Vytautas Landsbergis – en av de mest kända politiker i Litauen. Han skrattade åt den kvalitativa ansatsen och antydde att jag var en urusel doktorand. Så nu kännns det att hela världen är medveten om min svacka.

Jag ska försöka rädda mig själv under helgen lite.

Vaniljglass med jordgubbar, en löprunda och en bra film borde ge mig energi till att klara av en vecka till.

Och då, Alice, blir det lugnare. Jag lovar…

Dagens maskros går till...

Jag vill verkligen inte säga något ont om ingenjörer. Jag älskar ingenjörer. Allvarligt. Mina föräldrar är ingenjörer, min man är också en. Jag brukar beundra ingenjörer för att jag tror att de är smarta och är bra på saker som inte jag själv kan så bra, till exempel fysik eller kemi.

Så jag är inte fientligt inställd mot ingenjörer som en grupp. Men vissa specifika ingenjörer... Suck

Under en vecka har jag träffat två stycken som använde ordet "fluffigt" om forskning som inte är direkt tillämpbar. Enligt dem så är tillämpad forskning nyttig och grundforskning är något oanvändbart, något som inte ger nytta och kan beskrivas med ett nedsättande ord "fluffigt". Om man kollar vad nationalencyklopedi säger om ordet fluffigt läser man att "fluff`ig adj. ~t • lätt och luftig." Alltså, grundforskning är något som är lätt och luftigt och då borde tillämpad forskning vara riktig "hardcore", eller?

Jag kan erkänna att jag blir småsur när jag hör sådana kommentarer. Ganska fånigt av mig men festen i lördags blev lite förstörd efter att den här diskussionen och det inte är själva åsikten som gör mig lite irriterad men snarare hur man väljer att framföra dessa åsikter och vilken retorik man använder. Just ordet "fluffigt" är ett ord jag hatar i det här sammanhanget för jag upplever att det nedvärderar mångas insats, trivialiserar mångas arbete och antyder att den här forskning saknar substans.

Vanligtvis brukar man ge dagens ris till dem som har gjort något som man inte tycker om. Jag vill istället dela ut dagens maskros till de som inte kan se värdet i icke tillämpad forskning. Varför maskros? Jo, för att den är så fluffig ;-)

Akademiker söker

Idag dumpade jag mina kollegor och hade alldeles privat lunch som avslutades med Magnum Double Caramel ute på en bänk i skuggan. Under tiden läste jag tidningen och fastnade vid kontaktannonser. Det är något speciellt just med den sidan... Inte för att jag letar men jag tycker att det är underhållande att läsa hur andra människor sammanfattar sig själv, hela sitt liv i några ynkliga ord.

Dagen "fångst" - "54-årig akademiker öppen, positiv läggning söker likasinnad kvinna 45-55 år." Det intressanta med den här annonsen är inte det att personen kan se sig själv med en kvinna som är 9 år yngre men vill inte träffa någon som är 2 år äldre. Hmmm... Det mest intressanta för mig är att han valde att presentera sig själv som "akademiker".

Uppenbarligen så ligger det väldigt stor del av personens identitet i den akademiska utbildningen. Bevisligen är detta något som är positivt för honom och han ser det som en konkurrensfördel även när det kommer till kärleken.
Så poängen på en högskolekurs ger även poäng i förälskelsen.

Förordet

Det finns en del i alla avhandlingar som läses flitigt och nästan av alla, (till skillnad från alla andra delar som läses endast av några personer). Jag pratar om förordet, såklart. Det är där man tackar alla personer som hjälpte till med avhandlingen, man kanske även skriver en liten berättelse ur ens egen liv och kopplar det till forskningen på något sätt. Jag bara älskar att läsa förorden. De innehåller någon sorts lättnadssuck, glädjen då man har tagit sig till mållinjen och känslan att ett stort jobb har gjorts. Där får man veta mer om forskare som personer.

Det är kanske inte alls viktigt vad deras män och fruar heter och på vilket sätt de fick stöd av sin familj. Men det är mysigt att läsa mellan rader om dessa känsliga utbrott doktorander hade under tiden, man anar frustrationen, man känner stödet från människor kring dem. I dessa förord blir man oftast påmind om att det finns en viktigare existens än bara yrkeslivet och att det är en människa som har skrivit avhandlingen. Avhandlingen har ju inte producerats av någon högre akademisk makt eller av någon obegriplig vetenskaplig logik. Det är en person som skrev varje ord, inte någon superhjälte. Jag finner någon sorts trygghet i det. Dessa små bilder ur andras liv försäkrar mig om att det finns hopp. Om att det är möjligt. Om att allting löser sig på ett eller annat sätt.

Jag må inte ha ett riktigt syfte med min avhandling än men jag vet vem jag skulle tacka i förordet. Och det känns helt underbart att jag har människor att tacka för deras kärlek, deras hjälp och deras hjältedåd när de ska rädda mig från rent sagt elaka exemplar inom akademin, ångestdrakar och all tvivel som jag har på mig själv. Och må det vara så att förordet inte säger så mycket om oss som forskare men det säger något om oss som människor.

Inte Alice men Tummelisa

Idag känner jag mig liten. Jag ska ha ett möte som jag inte vill gå på eftersom jag känner mig väldigt överkörd i det sammanhanget. Det är konstigt hur man kan krympa och känna sig som att man inte gör rätt. Ibland kan jag bli riktigt arg på mig själv på grund av sådana känslor. Jag vet att jag borde vara mer cool, mer avslappnad, mer påläst, mer… , mer… , mer….

Det är konstigt att man kan vara så liten när man är nästan 30 år gammal. Jag kommer min pappas 30års kalas. Han var ju väldigt stor, stabil och väldigt stark när han fyllde trettio. (Eller?) Ok, jag är inte så gammal riktigt än så det kanske kommer. Jag hoppas.

Doktorandledighet och mina hjältar

Nu är jag trött. Jag har slitit den senaste månaden som en slav, jobbade tre av fyra senaste helger, jobbade alla röda dagar och klämdagar. Jag var tvungen. Jag jobbade igenom två förkylningar, jag ställde klockan så jag skulle vakna tidigt på lördagar och söndagar. Jag är trött och utmattad och kunde inte komma ihåg vilken månad och år det var när jag fyllde i papperna på vårdcentralen.

En kollega till mig ville boka in nästa möte på onsdag, alltså Sveriges nationaldag, en röd dag. En ledig dag. När jag påpekade detta fick jag veta att "Doktorander har inga lediga dagar". Jaha. Tack, det har jag fått smaka på.

Men, ärligt talat, varför den här inställningen? Jag har träffat flera som har sagt så, vissa har antytt att det är högst olämplig tid att få barn under doktorandåren och att man ska helst vara singel. Men jag kan inte riktigt förstå varför man anser att doktorander inte ska ha lediga dagar och varför man ska slita som ett djur under den här tiden.

Är det för att det arbete vi utför livsviktigt? Men, ärligt talat, är inte det lite att överdramatisera och lägga alldeles för stor betydelse i sitt arbete?
Är det verkligen något att skryta med att man har jobbar under alla lediga dagar? Ligger stort värde i det? Jag menar, vi är inga superheroes som måste rädda världen och därför måste jobba hela tiden.

Jag är inte stolt över att jag fick jobba alla helger, jag tycker att det tyder på en dålig planering från min sida. Inget att skylta med. Inget att vara stolt över. Själv hämtar jag inspiration från och vill likna de kvinnliga doktoranderna på mitt jobb som har stora familjer, är supersmarta och intressanta, sköter sitt jobb och har fritidsintressen som dans och musik. De lyckas ha ett liv som inte går att sammanfatta i ett ord ”doktorand”. Deras liv är så mycket mer än bara doktorand.

Det är verkligen något att vara stolt över.

Doktorandplåga

Jag transkriberar intervjuer fortfarande. Det är omänskligt… jag hörde att man utsätter för tortyr folk genom att sätta på vitt brus i högtalarna och spela det timme efter timme… Vitt brus? Tvinga folk transkribera intervjuer istället… det ÄR en riktig tortyr.

Glass i stora lass

Nu har jag suttit flera dagar i sträck och transkriberat intervjuer. Det var en mardröm som pågick under Kristi himmelsfärds dag, under fredagen (på jobbet var vi endast tre personer), under lördagen och söndagen. Och igår. Och jag har en intervju idag. Det är ett arbete som ger ingenting för själen. Jag hör fortfarande röster i huvudet (!) och det gör ont i öronen pga. hörlurarna. Ren plåga!

Igår unnade jag mig en glass från närbutiken. Jag gjorde ett politiskt inkorrekt val och valde glassen ”Girlie”, den som orsakade den stora jämställdhetsdebatten med tanke på dess namn, färg och glitter i pinnen. Så det bästa med den glassen var just att jag kände mig ganska busig och könsrollsbunden när jag köpte den. Vilken besvikelse! Smakade parfym och kändes som man åt rosa fett.

Då började jag fundera: om glassen för flickor ska vara rosa och ha glitter i pinnen, hur ska doktorandglassen se ut? Kanske den ska vara en gigantisk portion med många kulor i bägaren, så att man börjar fundera på en gång ifall det är möjligt att äta upp den inom en rimlig tidsperiod. Eller det kanske ska vara sådan som man bara slickar, slickar, slickar men den minskar inte? Och varför inte riktig fet gräddglass som innehåller 1500 kcal per portion och heter ”Ångest”?

Doktorandtårta

Jag känner mig som en tårta som alla vill en ha bit av...

Kontrollerad av inboxen

Min inbox styr mitt liv. Otrolig kraft min inbox har.

Jag kan planera min dag, börja med att jobba enligt planen men det räcker med att jag kollar en enda gång i inboxen så raseras all min agenda. Min inbox bestämmer över mig, den ändrar mitt schema, den gör mig gråtfärdig, den jävlas med mig.

Idag (av alla dagar!) får jag mejl om att jag måste skicka in kursutvärdering ”med vändande mejl” och fylla i en enkät, annars hotades jag att få en personlig påminnelse. Och låt oss inte glömma riktiga och viktiga mejl som berör mitt samarbete med en annan forskare, som handlar om företaget jag ska bedriva min forskning på. Jag skriver, svarar, skickar men den fylls på med andra saker som måste åtgärdas omgående. Jag skulle gråta om jag skulle ha lite mer tid just nu.

Min förkylning underlättar inte saken heller och bidrar till min ynklighet. I ren desperation fantiserar jag om att min inbox slutar fungera så jag kan ta en lugn stund och faktiskt göra arbetet.