Nattlig läsning av rapporter...

Hittar man en artikel om den akademiska världen så måste man kommentera lite. Av pliktkänsla och lite yrkesstolthet. DN diskuterar Högskoleverkets rapport där man bland annat säger att högskolelärare arbetar kvällar, helger och därmed jobbar ca 53 timmar.

Det kändes genast bättre att läsa detta eftersom jag trodde att det var jag som var extra långsam och ovan.

Artikeln tar även upp att studenter ägnar sig mer och mer åt självstudier, adjunkternas forskning är nästan obefintlig och manliga lärare forskar mer än kvinnliga.
Vad överraskande! (dryyyypande sarkasm). Jag skulle blivit lika förvånad om någon rapport skulle berätta att min garderob borde städas & att jag gör misstag vad gäller ordföljd i bisatser.

Tydligen anser Sveriges högskolelärare att deras arbete är "stimulerande, viktigt och kreativt" och jag nickar instämmande. Det är roligt att även minskade resurser, stor arbetsbörda, bristande motivation hos vissa studenter och tentarättning under söndagsfrukosten (låt bli marmeladmackor :-) )med familjen inte suger ut arbetsglädjen.

En annan sak som poängterades var att lärarna anser att de har frihet att lägga upp sitt arbete själva. Bilden ovan illustrerar denna frihet- min sommaroffice. Hur många kan skryta om liknande?

Mike Jagger hade rätt:: "You can't always get what you want"

Jag önskar att jag hade en bra förklaring. En bra anledning till det här antiklimax skulle uppskattas. Jag önskar att min förklaring skulle låta mer dramatisk och mer tung.
Det vore skönt att kunna säga att jag fick avbryta loppet på grund av att jag kollapsade några ynkliga meter från mållinjen eftersom sprang så fort så jag sprang ikapp grupp 1.
Eller att jag var tvungen att stanna för att återuppliva en man som har fått fått en hjärtinfarkt. Eller att jag blev akut inkallad för att medla i Israel-Palestina konflikten.

Men... jag har endast ytterst tråkig och extremt oglamorös förklaring till att jag fick avbryta loppet och sätta mig i bussen för "brutna löpare" a.k.a bussen för losers. Jag fick ett helt vanligt panikanfall. Och som känt, går det inte så bra att springa och andas i en påse samtidigt (man ser ful ut på bilderna som tas av fotografer längst med banan)

Helgens resultat: halva halvmaran, självförtroende minskade med 70%. Dagend ord: "Loser"

21.097494

Nu finns det ingen återvändo. Jag är rädd att misslyckas & jag brukar undvika saker som jag inte är bra på. Men den här gången tänker jag inte fly och gömma mig. Dessutom så spenderade jag en förmögenhet på nya träningskläder så det vore skamligt att låta bli springa Göteborgsvarvet imorgon.

Jag kan inte göra så mycket mer just nu: jag har ätit kolhydrater, jag har gjort en musiklista för min mp3 spelaren, jag har studerat banan och har lagt upp strategin. Visst, jag kanske kunde tränat mer men jag är ganska nöjd ändå.

Min syster föreslog att om jag märker att det är för tungt kan jag gömma mig i Slotsskogen och sedan dyka upp vid mållinjen. Just nu känns det inte som ett alternativ men imorgon... vem vet?

Run, Alice, Run

Avundsjuk... jag är så avundsjuk...

Bara på några få dagar fick jag se fiktiva doktorander i två olika tv-serier.
Den första var Hanna West- ett 14årig ont underbarn som läste pre-med och undervisade i kemi. Tjejen lyckades lura CSI utredare två gånger, klara av familjeproblem och fixa forskarutbildningen. En stor applåd.

Den andre var dr. Spencer Reid (i bilden) från "Criminal Minds" som just nu håller på att jobba på sin fjärde (!) ph.d. Han har doktorerat i matematik, fysik och den tredje förkunnades inte i serien. OK. Är man ett geni så kan man säkert fixa det men... Med tanke på hur lång tid det tar att publicera en artikel, hur lång processen med att få artikeln godkänd kan vara, har jag svårt att tro det... Det låter helt enkelt för bra.

Eller så är jag bara avundsjuk. Fruktansvärt avundsjuk.

Alice 007

En varm skön lördag i maj.

Jag, min man, min syster och hennes sambo sitter i en bil på en idyllisk ö i skärgården och väntar på färjan. Vi är glada, skrattar, skämtar. Luften är ful av körsbärsblom och är lite berusade av sommarförväntan, glädjen av att kunna umgås, godis-och läskdoften i bilen samt värmen utanför. Vi sätter på musiken på en hög volym, sticker ut armar och ben genom fönsterrutor, skrattar och tar roliga bilder på varandra.

Plötsligt säger jag "skit", gömmer mig bakom min mans axlar, sätter på mig gigantiska syrans glasögon och sjunker ner i bilsätet.
Jag känner mig lite som en hemlig agent (ja ja... jag tittade på "Bourne Ultimatum" igår) och tittar på världen genom gigantiska solbrillor.

Två av mina studenter går långsamt förbi bilen.

Tråkigaste inlägg i bloggen

Är man sjukskriven så har man inte så mycket att skriva om.

Dagen höjdpunkter:

• Oprah ger hälsotips,
  
• "Days of our Lives" fortsätter som vanligt (Marlena har dödat halva staden)
  
• Plommonträdet har börjat blomma i min trädgård.
  

That's about it. En sak till. Jag kan träna som vanligt- i helgen blev det en runda på 15.5 km. Bra, med tanke på att inte så länge sedan hoppade jag på kryckor.

Adjektiv & objektiv

Det är intressant hur vi värderar människor och saker beroende på våra arbetsuppgifter, roller och situationen.
Undervisar man så värdesätter man studenter som är smarta, "skarpa" och "har en god analysförmåga".
Står man i en kö på ICA så anser man att en bra kassörska är en snabb kassörska.
En riktig bastant undersköterska som tog blodprov på mig idag (inget Bamseplåster den här gången heller) högtidligt deklarerade att jag var "lättstucken". Tyvärr så lyckades jag att förstöra jag mitt goda anseende som patient genom att nästan svimma av.

På ett liknande sätt lyckades många av mina studenter förstöra sina betyg. Jag sitter vid köksbordet med en hög tentor och då och då skriker ut "Halleluja!" eller "Somebody shoot me, please!". Det övergår mitt förstånd hur vissa lyckas besvara tre frågor på ett utmärkt sätt så att jag blir glad, upprymd och sedan... flopp. Noll poäng. Zero points. 0 баллов. C'était une exposition terrible.

Vissa studenter skulle säga att en bra lärare är en objektiv lärare när det kommer till rättningen så jag försöker att se till att mitt glada humör efter en "Ben & Jerry" glass inte resulterar i allt för höga poäng. Stackars de vars tentor jag rättade innan frukosten...

Thanksgiving

Det finns många saker som jag är tacksam i min roll som undervisande doktorand. Men just idag känner jag extra stor tacksamhet för sökmotorer som hjälper att hitta texter som används av studenter som otillbörlig "inspiration".

Jag har tusen känslor kring den där "inspirationen".
Jag är frustrerad över att misstankar och letandet efter bevis tar upp så mycket av min tid.
Jag är arg över att det som jag säger ignoreras.
Jag är ledsen när jag inser att vissa efter 10 veckor har ytterst lite att säga sin mening om ämnet och håller sig fast vid ordagranna upprepningar av kurslitteraturen.
Jag är bitsk när jag upptäcker att studenter underskattar våra (lärarnas) kompetens och vana att se när texten inte är egenskriven.
Jag är spydig när det är uppenbart att personen inte hade svaret på frågan men chansade och skrev en massa irrelevant information i hopp om att "träffa rätt".

Samtidigt kan jag inte låta bli att ifrågasätta min egen insats.
Gjorde JAG allting som behövdes?

Rättning av inlämningsuppgifter

Icke godkänt
Icke godkänt
Icke godkänt
Icke godkänt
Ursäkter för att arbetet lämnades in för sent
Gnäll
Misstankar om att hälften inte har öppnat boken
Icke godkänt
Skratt med min favorit kollega
Analysen saknas, alltså, icke godkänt.
Studenterna i sina mejl till varandra refererar till mig och min kollega: (citat!)"It will kill us".

Jag vill inte veta om du bakar muffins...

En sak som man får lära sig i kriminalserier och filmer om olika seriemördare är att förövaren har svårare att skada offret om han ser henne/honom som en person. Därför försöker alla dessa kidnappade kvinnor berätta om vad dem heter, hur många barn dem har och att de bakar muffins till baseballträningen tå tisdagar.

Och jag förstår hur det fungerar. Ju mer jag får veta om mina studenter, ju mer jag lär känna dem desto svårare har jag att vara bestämd, desto lättare blir det att rucka på olika deadlines, desto mer komplicerat blir det att vara krävande. Tillrättavisning blir inte alls någon powertrip som jag njuter av men snarare en ganska obehaglig stund fylld av deras rädsla och min besvikelse samt irritation.

De går hem, kanske lite lättade, lite skakade och har ingen aning om att jag sitter på mitt rum, alldeles varm och förvånad över mitt eget obehag av att tvingas ta rollen som förhörsledare och bestraffare.

Jag vill inte vara "good cop" eller "bad cop". Jag vill inte rynka på pannan och göra långa tunga pauser. Jag tycker inte att det är roligt att höja rösten eller läxa upp någon.

Vill jag uppleva det, kan jag titta på CSI, "Law and Order" eller "Cold Case". Och visst... undervisning ska inte likna "Teletubbies", allting kan inte vara så ljuvligt och prydligt som i "Lilla huset på prärien" eller på tok för propert som i "7th Heaven"

Jag hoppas att det finns något mittemellan...

Den ultimata frågan

En av dem mest kända frågor är så klart "To be, or not to be?"

Det finns andra väldigt kända frågor :
"Vad är meningen med livet?"
"Vad kom först, ägget eller kycklingen?"
"Vad är klockan?"
"Pojke eller flicka?"
"Who is afraid of Virginia Wolf?"
"Ser jag tjock ut i dessa byxor?"

Just nu min arbetsdag präglas av an fråga som jag får väldigt ofta. Nej, det är ingen existentialistisk vinkling på den frågan. Nej, den handlar inte om klädesplagg eller är inspirerad av kända namn i litteraturen.

"Vad kommer på tentan?"

Uppenbarelse på kryckor

Idag fick jag en religiös upplevelse.

Jag gick till föreläsningssalen där studenterna väntade på mig & när de såg mig gjorde de en korridor för mig så att jag kunde långsamt passera den med mina kryckor...

Jag kände mig som Mose när det Röda Havet öppnade sig. Och lite som en Kejsare med sina nya obefinntliga kläder när alla tittade på.

Vad är det på TV?

När jag tittade på ett gammalt avsnitt av "Grey's Anatomy" började jag undra varför det finns så många läkarserier men ingen serie om doktorander. Det vore inte omöjligt att göra något intressant.

Om man hämtar inspiration från "Grey's Anatomy" så skulle man kunna göra en serie om ett gäng vilsna doktorander: en av dem ha sex med sin handledare, en annan bli kär i en av personer som deltog i en empirisk undersökning och nästan dödar honom.

Eller varför inte hämta lite inspiration från "House"? Serien skulle såklart handla om en supersmart med väldigt elak handledare som istället för att halta skulle han kunna ha Tourettes syndrom eller ständigt plågas av nageltrång & elallergi. Han skulle handleda tre ekonomidoktorander som skulle tvingas jobba dygnet runt medan han själv skulle sitta hemma och spela panflöjt.

Man skulle kunna parafrasera "Flying doctors"... Ok ok... Nu tog jag i lite för mycket.

Relax, take it easy...

Nej, det blir ingen forskning idag. Dagen ägnas åt att tycka synd om sig själv.

Jag tänkte börja dagen med en löpningsrunda. Jag var riktigt sugen på att springa eftersom det inte gick att träna på grund av snöstormen flera dagar i streck. Det gick bra tills jag halkade i snörester, föll pladask mitt på gatan, skrubbade ena knät ordentligt så att nya träningsbyxor måste köpas. Det gick betydligt sämre den vänstra kroppssidan: jag har stuckat foten ordentligt. Medan jag låg där mitt på gatan ganska chockad, min mp3 spelaren fortsatte som vanligt och jag hörde musiken från den "Relax, take it eeeaasyyy".

Jag tog mig hem och fick en behandling av min K som visste exakt vad som skulle göras: is,
bandage, foten upp. Jag under tiden tänkte på allting som stukningen hindrar mig från att göra: träning, promenader, shopping, dammsugning, balett & fysprov till polishögskolan (jag varken dansar eller vill bli polis).

Så nu är jag upptagen med att vara ynklig och därmed all forskning utesluts automatiskt.
Veckan som kommer är helt undervisningsfri, så jag hinner göra det jag vill göra ändå.

Frusen ferieforskning

Jag hoppades att påskledigheten kommer att användas till att skriva lite på avhandlingen.
Men så blev det inte.
Istället blev det:
Promenad i snöstormen
TV-tittandet
Besök hos släkten
Tidningsläsning
Promenad i skärgården
Påskmust i obscena mängder
Lumpens långa gråa strumpor

och ledigheten är inte slut än... Jag hinner säker skriva några genialiska rader imorgon

Ostilla veckan

Stilla veckan verkar handla om allt annat än just lugn och frid. Jag har sysslat med saker som definitivt hamnar utanför kategorin "ro". Jag och kollega avverkade sex stycken seminarier på en dag, lyckades rätta alla inlämningsuppgifter och jag tog den längsta löprundan i mitt liv.

När jag rättade studenternas arbete, skrattade jag ibland så mycket att kollegorna måste har trott att jag tittade på Eddie Izzards show eller ett riktigt bra avsnitt av "Vänner".

På ett sätt kände jag mig lite elak för att jag skrattade. Lite bitchig. Lite som en häxa på väg till Blåkulla. Är det etiskt att skratta åt det? Får man göra det? Får läkare fnittra lite åt patienternas konstiga ursäkter? Får konstkritiker garva åt konstnärliga misslyckanden? Är det ok för expediterna på H&M skratta lite när kunden satte på tröjan bak och fram?

På mitt gamla hotelljobb brukade vi skoja om kunderna. Och hur kunde vi låta bli? Även den som värnade om kundernas integritet (fanns det sådana bland oss där?) skrattade åt min historia då en kund mitt på natten ville köpa mina strumpbyxor för några hundralappar. För att putsa hans skor, sade han. För att leka Moulin Rouge, trodde jag.

Det är tur att jag inte hinner tänka så mycket innan skrattet fyller munnen och hela arbetsrummet. Jag gör det inte för att vara elak. Jag gör det för att det som gör mig full av skratt är så genialiskt konstigt, annorlunda och oväntat.


"...allt som rör sig, lyser eller låter... ska inte refereras till!" - sagt efter att studenter har refererat till en superkonstig, hemsida med bilder och design a la 1996.

Nio

Nio.

Så många arbetsrelaterade mejl hittade jag i min inbox på söndagskvällen.
Alla nio förväntade sig ett svar omgående.

För att parafrasera Katie Meluas sång "Nine Million Bicycles in Beijing":

There are nine not read emails in my inbox
That's a fact,
It's a thing we can't deny...

De får vänta tills imorgon. Tills jobbet börjar. Tills jag fysiskt befinner mig på jobbet.

Ibland känns det att alla gränser försvinner. Jag läser artiklar i köket, diskuterar jobbsaker i kön på ICA, tittar på filmer och får tanken "Det här är ju ett bra exempel på "community of practice" eller "Fy f*n, vilken teknologisk determinism som propageras..."
Jag pratar med min K. om agile software development & "The Toyota Way" framför TVn och ordet "pedagogik" nämns under samtalet med kompisar när hela gänget tittar på Melodifestivalen.

Ibland kan jag längta tillbaka till den tiden då jag jobbade i hotellreceptionen. Visst, jobbet var ju kvar "i huvudet" men fysiskt slapp man handskas med jobbet. Det var en omöjlighet att ta med sig hem receptionsdisken och checka in eller checka ut folk.
Dessvärre så får artiklarna plats i väskan och på köksbordet.

Tyvärr så rymmer min inbox 9 mejl på en sen söndagskväll.

Kopieringsrummetsmysteriet

Nu vet jag inte om någon har skrivit om detta men jag tror bestämt att det skulle finnas tillräckligt med material för en avhandling om kopieringsrummets betydelse för en organisation, dess kultur, kommunikation osv.

Kopieringsrummet kan nyttjades till allt möjligt. Jag hörde att kopieringsrummet på mitt jobb användes för att ha sex, jag vet att riktigt hemliga samtal pågår där ibland. Emellanåt står man i kopieringsrummet med en kollega och pratar om saker som inte ha något med jobbet att göra. Kopieringsrummet på min arbetsplats är också ett rum för kontorsmaterial. Ibland går jag dit för att hämta inspiration i form av en ny penna eller ett tomt anteckningsblock.

Kopieringsrummet kan även vara en meditationsplats. Ibland måste jag kopiera kursmaterial till 60 studenter, då kan jag stå vid kopieringsapparaten, känna värmen från nya kopior, andas in doften av toneravtryck på pappret och tänka på ingenting.

Idag gav kopieringsrummet en trolsk upplevelse till mig. Jag gick in dit stressad & vilsen men gick ut glad och inspirerad. Låter det mystiskt?

Nej, inga goda féer bor i kopieringsrummet. Det är inte de som är ansvariga för den här magin. Eloge för den här förvandlingen går inte till några älvor, inte till ”lyckopiller”, inte till någon Jehovas vittne eller scientolog som förändrade min syn på livet. Jag har helt enkelt träffade min handledare där.

Lost

Idag känns allting lite svårare. Jag känner mig en aning malplacerad. Som om jag vore en utbytesstudent i mitt eget liv.

Allting flyter på tills jag börjar ägna mig åt forskningen och egen avhandling. Konstigt. Jag vet att jag är en kreativ person, att jag har massa idéer, att jag får intressanta och roliga associationer, att jag är bra på att skriva. Men på något sätt översätts allt detta inte till forskningen. Och det är inte någon vanlig skrivkramp. Kramp går över ganska snabbt medan denna icke produktiva period har pågått under en längre tid. Det är snarare en mental förlamning än en spasm.

Så jag vandrar runt som en rädd utbytesstudent som inte vågar fråga, som har tusen sätt att göra bort sig på och som inte har lyckats hitta sitt skåp under de fyra senaste dagar. Lite pinsamt och lite sorgligt.

"Kill Bill" minus Tarantino, plus akademiska utmaningar

På ett sätt så har det hela kretsat kring utmaningar. Idag hölljag och min kollega en stor föreläsning. Jag saknar vanan av att hålla en lektion inför så många. Tur att vi var två. Det kändes riktigt lyxigt att veta att man har en säkerhet i form av en skön kollega ifall det skulle börja gå åt helvete.

Visst, det var säkert många upprepningar, skämt som ingen verkade fatta, intetsägande blickar från vissa, so what? Det var ju så himla upplyftande och engagerande att försöka förmedla det som man hade planerat. En del studenter var ju helt underbara, ställde relevanta frågor, ifrågasatte, tänkte. Det var inte bara en utmaning att hålla föreläsningen men även att behålla lugnet inför den uppgiften.

Vanligtvist skulle jag ha stressat, varit orolig, rädd, föreställt mig tusen olika sätt jag kan misslyckas på (inklusive den klassiske varianten med en öppen dragkedja & ett mindre vanligt scenariot om att bli totalt ignorerad av studenter och lämnas i föreläsningssalen medan de alla går ut för att köpa glass). Men jag var lugn. Antingen börjar jag blir bra på fejka (”fake it till you make it”) eller är det så att mina piller verkligen fungerar. Hmmmm....

En annan utmaning den här veckan handlade ytterliggare om en sak jag har aldrig gjort innan. Nämligen sprungit 21 km. Efter mycket krångel med betalningen, så finns mitt namn på lista av deltagare på årets Göteborgsvarv och jag börjar inse att det är på allvar. Att jag verkligen ska försöka göra det. Det är en utmaning i sig att inte flippa ur av tanken på blåsor, ont i benhinnor, svett etc. Skillnaden mellan detta och föreläsningen är att förberedelserna till föreläsningen är betydligt kortare än träningen inför Varvet. (Enligt en schablon, så har man 3 timmar att förbereda sig inför föreläsningen. Vad är det för super-uber-megaoptimist som tror att det är tillräckligt?)

Veckans utmaning nummer tre är att dela in studenter i två grupper inför ett seminarium. Det är en uppgift som man borde få medalj för (som på Göteborgsvarvet) med tanke på allas önskemål och möjligheter.

Så den här veckan handlar om att döda sin drake på en intellektuell, fysisk och administrativ nivå, så jag föreställer mig själv som Uma Thurman” från ”Kill Bill” och viftar med svärdet på ett extremt graciöst sätt.