Kopieringsrummetsmysteriet

Nu vet jag inte om någon har skrivit om detta men jag tror bestämt att det skulle finnas tillräckligt med material för en avhandling om kopieringsrummets betydelse för en organisation, dess kultur, kommunikation osv.

Kopieringsrummet kan nyttjades till allt möjligt. Jag hörde att kopieringsrummet på mitt jobb användes för att ha sex, jag vet att riktigt hemliga samtal pågår där ibland. Emellanåt står man i kopieringsrummet med en kollega och pratar om saker som inte ha något med jobbet att göra. Kopieringsrummet på min arbetsplats är också ett rum för kontorsmaterial. Ibland går jag dit för att hämta inspiration i form av en ny penna eller ett tomt anteckningsblock.

Kopieringsrummet kan även vara en meditationsplats. Ibland måste jag kopiera kursmaterial till 60 studenter, då kan jag stå vid kopieringsapparaten, känna värmen från nya kopior, andas in doften av toneravtryck på pappret och tänka på ingenting.

Idag gav kopieringsrummet en trolsk upplevelse till mig. Jag gick in dit stressad & vilsen men gick ut glad och inspirerad. Låter det mystiskt?

Nej, inga goda féer bor i kopieringsrummet. Det är inte de som är ansvariga för den här magin. Eloge för den här förvandlingen går inte till några älvor, inte till ”lyckopiller”, inte till någon Jehovas vittne eller scientolog som förändrade min syn på livet. Jag har helt enkelt träffade min handledare där.

Lost

Idag känns allting lite svårare. Jag känner mig en aning malplacerad. Som om jag vore en utbytesstudent i mitt eget liv.

Allting flyter på tills jag börjar ägna mig åt forskningen och egen avhandling. Konstigt. Jag vet att jag är en kreativ person, att jag har massa idéer, att jag får intressanta och roliga associationer, att jag är bra på att skriva. Men på något sätt översätts allt detta inte till forskningen. Och det är inte någon vanlig skrivkramp. Kramp går över ganska snabbt medan denna icke produktiva period har pågått under en längre tid. Det är snarare en mental förlamning än en spasm.

Så jag vandrar runt som en rädd utbytesstudent som inte vågar fråga, som har tusen sätt att göra bort sig på och som inte har lyckats hitta sitt skåp under de fyra senaste dagar. Lite pinsamt och lite sorgligt.

"Kill Bill" minus Tarantino, plus akademiska utmaningar

På ett sätt så har det hela kretsat kring utmaningar. Idag hölljag och min kollega en stor föreläsning. Jag saknar vanan av att hålla en lektion inför så många. Tur att vi var två. Det kändes riktigt lyxigt att veta att man har en säkerhet i form av en skön kollega ifall det skulle börja gå åt helvete.

Visst, det var säkert många upprepningar, skämt som ingen verkade fatta, intetsägande blickar från vissa, so what? Det var ju så himla upplyftande och engagerande att försöka förmedla det som man hade planerat. En del studenter var ju helt underbara, ställde relevanta frågor, ifrågasatte, tänkte. Det var inte bara en utmaning att hålla föreläsningen men även att behålla lugnet inför den uppgiften.

Vanligtvist skulle jag ha stressat, varit orolig, rädd, föreställt mig tusen olika sätt jag kan misslyckas på (inklusive den klassiske varianten med en öppen dragkedja & ett mindre vanligt scenariot om att bli totalt ignorerad av studenter och lämnas i föreläsningssalen medan de alla går ut för att köpa glass). Men jag var lugn. Antingen börjar jag blir bra på fejka (”fake it till you make it”) eller är det så att mina piller verkligen fungerar. Hmmmm....

En annan utmaning den här veckan handlade ytterliggare om en sak jag har aldrig gjort innan. Nämligen sprungit 21 km. Efter mycket krångel med betalningen, så finns mitt namn på lista av deltagare på årets Göteborgsvarv och jag börjar inse att det är på allvar. Att jag verkligen ska försöka göra det. Det är en utmaning i sig att inte flippa ur av tanken på blåsor, ont i benhinnor, svett etc. Skillnaden mellan detta och föreläsningen är att förberedelserna till föreläsningen är betydligt kortare än träningen inför Varvet. (Enligt en schablon, så har man 3 timmar att förbereda sig inför föreläsningen. Vad är det för super-uber-megaoptimist som tror att det är tillräckligt?)

Veckans utmaning nummer tre är att dela in studenter i två grupper inför ett seminarium. Det är en uppgift som man borde få medalj för (som på Göteborgsvarvet) med tanke på allas önskemål och möjligheter.

Så den här veckan handlar om att döda sin drake på en intellektuell, fysisk och administrativ nivå, så jag föreställer mig själv som Uma Thurman” från ”Kill Bill” och viftar med svärdet på ett extremt graciöst sätt.

Livets biverkningar

När jag läste FASS började jag undra varför liknande register inte görs för andra saker i våra liv. Varför kan ingen göra en databas med andra "specialiteter i Sverige"?

En liten tablett kan orsaka alla dessa biverkningar som är anledning till att jag på senaste tiden började tro att antingen håller jag på att dö eller förvandlas till en zombie (mer troligt egentligen). En liten tablett... Men tänk på alla dessa andra betydligt större saker, till exempel, yrkesval, ett dåligt skämt, shopping för på tok för mycket pengar, giftermålet med en intelligent & snygg datanörd, uteblivet besök hos frisören eller en sen kväll framför TV eller datorn som under studenttiden.

Alla dessa saker är ju betydligt större än något piller på ynkliga 75mg så varför inte skriva ner alla möjliga biverkningar som man skulle kunna förvänta sig?

Till exempel: Att gifta sig med en superintelligent & snygg datanörd kan medföra följande biverkningar:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Makens jobbresor till olika europeiska huvudstäder alldeles för ofta, ett stort antal olika nätverk hemma mellan allt möjligt osv

Eller så:

”Att vara ensam i huset när mannen är på affärsresa”:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Tankar på ALLA skräckfilmer man har någonsin sett eller bara hört talas om, övertygelse att någon har flyttat in på vinden utan ägarnas vetskap, ökad sockerkonsumtion.

Eller så:

”Ett engagemang i undervisningen”

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 doktorander): Negligerad forskning, viljan att göra PowerPoint presentation för att beskriva även de mest triviala saker i ens liv och överanvändning av ordet ”epistemologi” när telefonförsäljaren ringer till en.

Diagnos: mesighet

Något håller på att hända. Allvarligt. Jag var oroligt att jag ska vara en alldeles för sträng lärare. I mina föreställningar var jag en sträng Frau Disziplin vars namn uttalades av studenter halvviskande med skräck i rösten. Jag stod framför spegel och övade hur jag lyfter mina ögonbryn på ett hotfullt sätt. Jag svarade ”Visa dörren, såklart”, när min syster undrade vad jag skulle göra om studenterna kom oförberedda till seminariet. Någonstans djupt i hjärtat trodde jag att jag ska stå där framme vid en svart tavla och med kritigt pekfingret räkna duktiga studenter ”Eis, zwei, drei...”

Men vad händer när de dyker upp utan att ha gjort det de skulle? Skriker jag ” Schande!”? (Varför var mina tankar på tyska, förresten?) Nej, det gör jag inte... Överraskar jag dem med oväntade duggor som vissa av mina sovjetlärare bara ääääälskade? Nej. Jag gör inget liknande. Istället säger jag ”Men förbered dig till nästa gång” och fortsätter som ingenting. Min bitch-nivå är lika med noll. Om jag fortsätter så, kommer det att sluta att jag syr kläder av gardiner till mina studenter och vi springer i Alperna sjungandes ”My Favorite Things” i bästa ”Sound of the Music” anda.

Fragmenterad vardag

Mycket jobb. Sköna studenter. Icke sköna studenter.
Hermeneutik. 25% sjukskrivning. A disgrace. Politik. Uncertainty.
Assignment. The Other Boleyn Girl. Fattig vecka. Obefintligt socialt liv.
The Tudors. Ett mysigt kontor. Glädje på jobbet. Ångest på jobbet. Godissugen.
AAaaaaAAA. Somna på soffan. Ligga sömnlös. Rädda dagen med chokladglas.
Bilder. Siffror. Ord.
Skitsnack. Sudoku.
Osv

Febriga funderingar

Har man feber så är man berättigad till att ha konstiga tankar.

Så jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan verkligheten och fiktion när det kommer till kvinnliga forskare.

I "verkligheten" så är det synd om kvinnor i forskarvälden enligt den generella uppfattningen. Det är synd om kvinnliga forskare som har svårare att ta sig igenom olika strukturer, de hamnar i skuggan, de förbli utan Nobelpriset (snyft) osv. För att vara ärlig, så tycker jag inte om den här allmänna inställningen då en hel grupp framställs som någon sorts offer som måste uppmärksammas, belysas, dras ut i ljuset. Visst, jag håller med att alla jobbiga saker som jag nämnde innan förekommer i stor utsträckning men jag vill inte beskrivas som någon drabbad varelse. Give us some credit!

Men titta på fiktiva kvinnliga forskare. Var ska vi börja? Kanske med filmen "The World is Not Enough"? Vad sägs om Christmas Jones(!) som är "a doctor of nuclear physics who gets tangled up in the world of espionage"? Det är inte så himla trovärdigt att en tjej i hennes ålder är redan dr. Jones i kärnfysik. (När började hon forskarutbildningen? Det måste ha varit lång tid innan hon fick de där brösten som exponeras i hennes supertajta kläder under hela filmen)

Eller D.Browns fiktiva Susan Fletcher från boken "Digital Fortress" som beskrivs på följande sätt:
"He noticed that her strong hazel eyes seemed distant today, but her cheeks had a flushed freshness, and her shoulder-length, auburn hair looked newly blown dry. Trailing her was the faint scent of Johnson's Baby Powder. His eyes fell the length of her slender torso- to her white blouse with the barely visible beneath, to her knee-length khaki skirt, and finally her legs... Susan Fletcher's legs. Hard to imagine they support a 170 IQ, he mused to himself "

Men vad gör man om man vill varken vara en svag offer eller dofta "the faint scent of Johnson's Baby Powder"?
Jag har inga svar.

Idag tillhör jag ingen av dessa grupper eftersom jag ägnade mig åt undervisning (rättning) och därmed inte jobbat med forskningen, så jag kan inte tillhöra den första hårt jobbande men icke erkända gruppen. Så bye bye, Nobelpriset.

Men jag har även saboterat mina chanser att tillhöra den andra gruppen eftersom jag unnade mig en hel del godis. Bye bye, torso a la Susan Fletcher...

Bilden säger mer än tusen ord

Akuta komplikationer

Alice har haft ett dramatiskt dygn: hög feber, tusen frågor på sjukvårdsupplysningen, Paracetamol & Eeze (som inte hjälpte ett dugg) besök på akuten, hyperventilation (patetiskt, jag vet), blodprov, misstankar om hjärnhinneinflammation, överläkare, jag-vill-hem repliken sagt med extremt ynklig röst till K. ... Ja, hela köret.

Enligt läkaren så var det någon infektion men jag själv tror att det var någon sorts allergireaktion mot Christer Sjögren när han gick till finalen i Globen.

Sjukvården får fyra stjärnor. Varför bara fyra? Jag fick ingen Bamseplåster :-) Dålig stil :-)

"Excellence, I can reach for; perfection is God's business"

Veckans sammanträffande: två personer som jag lyssnar mycket på sade precis samma sak för mig.

Min älskade kollega har sagt att det inte går att säga "Jag har gjort allt för att förbereda den här föreläsningen". En annan person under samtalet uttryckte precis samma sak "Att sträva efter perfektionism är ingenting att stäva efter eftersom man alltid kommer alltid känna sig misslyckad".
Michael J. Fox har sagt: "Excellence, I can reach for; perfection is God's business".

Och jag är medveten om detta. M.J.Fox citaten har även varit påklistrad på min datorskärm sedan 2 år tillbaka. Perfektion är verkligen ingenting jag vill uppnå. Det vore hybris att tro att man kan göra det. Men hur hittar man nivå som man kan vara nöjd med?

Jag vill att studenter ska bli inspirerade, att de ska kunna bli upphetsade när dem upptäcker att det som står i artiklarna har faktiskt starka kopplingar till livet de lever, att dessa texter är inte bara bilder av den vetenskapliga främmande världar men ett individuellt, intressant sätt att se på tillvaro och kunna uttrycka det på ett specifikt sätt genom ett särkskillt språk.
Jag vill att de ska hitta "det levande" bakom dem hårda vetenskapliga ord och komplicerade uttryck. Att författarnas världsbild ska träda fram och väcka tankar i deras huvud. Att andras ideer skulle trigga deras tankegångar. Att de skulle våga jämföra sin åskådning med den som presenteras i artiklarna.

Och om det inte går... ja, de ser jag det som mitt fel, min brist. För lite passion, för dåliga förberedelser från min sida. Men jag ska försöka. Inte för att det skulle vara perfekt men att det skulle vara bra.

Ursäkternas drottning

Saker som måste göras:

1. Förbereda seminariet
2. Rätta inlämningsuppgifter
3. Formulera en ny inlämningsuppgift
4. Läsa ut heeeela boken
5. Läsa alla artiklarna


Saker som jag har gjort istället för att göra det som står på listan "Saker som måste göras". (Dåliga ursäkter redovisas inom parantes)

1. Tittat på "Tudors" (hörde mycket bra saker om serien så jag var tvungen att titta. Dessutoms så är drottningar mitt intresse)
2. Städat (det går inte jobba när det är så rörigt)
3. Facebook (Lite socialt liv måste jag ha kvar)
4. Traderat (Jag har ju absolut inga vår- och sommarskor)

Forskningssambo

Det var länge sedan jag kände sådan glädje att gå till jobbet. Imorse vaknade jag full av förväntningar och hela dagen bara flög förbi.

Det finns två stora anledningar till detta. Den första anledningen är att jag verkligen njuter av att kunna undervisa. Jag utformar uppgifter, jag tar beslut (det låter som om jag är på en ”power trip”).

Den andra anledningen är att jag har fått en forskningssambo. Det var länge sedan vi började drömma om att kunna arbeta ihop och nu blev allting verklighet.

Jag kanske borde förklara konceptet "forskningssambo". Forskningssambo är någon som man bollar idéer med, någon som kan trösta en efter halvmisslyckad seminariet, någon som kan rekommendera intressanta artiklar och förklara krångliga svenska ord. Så nu är jag inte så ensam och helt utelämnad åt Den Stora Forskarvälden. Även om det är lång ifrån allting "makes sense" är det inspirerande och tröstande att vandra i den här kaninhålan tillsammans med någon.

Nu kan vi dela förundran över tokiga tebjudningar (aka sektionsfika), kaniner med klockor, egendomliga akademiska regler, drottningar som vill hugga av huvudet för det minsta lilla, sorgliga riddare med konstiga uppfinningar, fantastiskt normativa texter, sånger som kallas något annat än vad de egentligen heter & vetenskapens maktindelning och revir.

Inredningsdetaljernas viktighet på nattkvisten

Vad gör doktoranden Alice kl. 00:06 på fredagskväll?

Försöker förbereda en föreläsning med huvudet är tomt/ пустая/tuscia/lusta (på alviska Qenya). Jag vet inte ens var jag ska börja.

Dörrhandtaget från "Alice i Underlandet" säger:

"Read the directions and directly you will be directed in the right direction"

Så jag läser den förbaskade kursplanen om och om igen. Det finns bara en ynklig mening som säger vad nästa föreläsning ska handla om. En ynklig mening. That's it.

Sedan måste jag trolla fram en intressant och inspirerande föreläsning till mina (ursäkta, jag kan inte låta bli) studenter. Boken som jag beställde har inte kommit än så jag vandrar här i mörkret. Böcker, databaser, tjocka pärmar - allt det som brukar ge mig idéer - är tysta. Deras munnar är stängda, precis som min hjärna.

I ren desperation undrar jag om någon dörrhandtag i mitt hus skulle kunna ge mig några råd men om jag börjar samtala med inredningsdetaljer finns det en chans att jag blir inspärrad i ett rum utan handtag.

Så vad gör Alice 00:26 på natten till lördag? Nej, inga "Cosmopolitan", inga pseudo-djupa diskussioner med vänner i soffan, ingen filmtittande bredvid mannen.
Alice har sällskap av talande dörrhandtag, tysta böcker, Imogen Heap i högtalarna och glädjen över helgen.

Mykologi & utomkroppsliga upplevelser

I ett kapitel äter Alice svamp och blir oproportionerligt stor. När en duva ser henne blir den rädd för Alice och tror att hon är en orm medan Alice försöker säga att hon är ingen orm, bara en vanlig flicka:

"I--I'm a little girl,' said Alice, rather doubtfully, as she remembered the number of changes she had gone through that day."

Så känns det nu lite. Jag har börjat undervisa och på ett ögonblick förvandlades från att vara bara doktorand till att vara en lärare. Jag antar att det är lättare för mina studenter (jag var bara tvungen att säga "mina studenter") att acceptera mig som lärare än för mig själv att göra det.

När jag var student trodde jag att lärare kunde mer, att de hade läst tusentals tjocka böcker och var väldigt smarta och visa människor (sic!). Jag helt enkelt gav dem mandaten att lära mig, jag bara utgick att de hade något spännande att berätta, att de kunde lätt navigera bland alla dessa teorier, namn. Jag utgick ifrån att det var de som hade auktoritet & på något magiskt sätt ska de lära mig något.

Och visst är det delvis så. Men det är svårt för mig att acceptera det. Allting händer så snabbt. Precis som Alice känner jag att så många saker har förändrats på så kort tid & därmed uppfattas jag annorlunda av andra människor, till exempel studenter (egentligen ville jag skriva MINA studenter men jag försöker behärska mig).

Samtidigt som att det är överväldigande är det också otroligt intressant, givande, spännande att undervisa. Visst, allting är inte så perfekt som jag skulle vilja, visst det kan vara lite krystat ibland, visst, ibland är jag övertydlig eller bara hoppar över vissa saker. Men det är helt underbart. Jag tror att detta kan hjälpa mig att mogna, att inse att jag kan, att jag är kapabel att förklara vissa saker.

Det är något magiskt över det hela... När jag pratar med studenter kan jag nästan få en utomkroppslig upplevelse. Flera gånger har jag tänkt "Wow. Jag lyckade referera till den här teorin" eller "Spännande, jag lyckades höja analysnivå på diskussionen". Vid sådana tillfällen inser jag att jag inte längre är en liten flicka med nyckel på ett snöre kring halsen.

Ironi

Vad jag är stolt! Idag fick jag ett frikort!

Nu slipper jag betala för mina vårdbesök.
Egentligen handlar det inte så mycket om pengar. Frikortet är som ett intyg att man har faktiskt sjuk och att man har fått lida. Om American Express Gold Card visar att man har mycket pengar, ger frikortet prov på att man har mycket baciller och andra hälsoproblem.

Jag tycker att man ska ha ett liknande kort för doktorander. Det vore ju skönt att ge oss ett intyg som säger "Ja, hela världen vet att ni har det tufft. Vi är medvetna om ångesten som ni får uppleva. Varsågod, här är ett kort som bestyrker detta."

Fast det är kanske uppenbart utan något kort. Evident (ett fint doktorandord) liksom.

Putin som handledare?

Jag läste i tidningar att oppositionsledare Kasparov har blivit gripen i Ryssland under demonstrationen. Jag kokar av ilska. Putin är inte rädd för någonting nu. Att arrestera en oppositionsledare är en stor sak men Putin bryr sig inte. Och varför skulle han? Västvärldens ledare skakar hand med honom, ställer upp på bilder bredvid varandra, sätter sina signaturer under olika avtal och vågar inte reagera. Ingen vågar göra något fast alla vet att Ryssland ignorerar mänskliga rättigheter, att Ryssland inte längre har yttrandefriheten (i för sig, man kan säga vad man vill men bara en gång).

Eftersom jag har lovat mig själv att den här bloggen ska handla endast om doktorandarbete, så avslutar jag det här inlägget med ett konstlat försök att dra paralleller mellan Putin & en riktigt elak och envis handledare. Ni vet, den där handledaren som har sin egen agenda, den där handledaren som tycker att du är en liten "skitdoktorand", den där handledaren som tycker att han är nästan Gud, den där handledaren som inte tål att bli ifrågasatt.

Bevare oss från "Putin'ianska" handledare!

Deprimerade doktorander

Nej, jag har inte försvunnit.
Fast ibland kändes det så.
Jag antar att kaninhålet var betydligt djupare och mörkare än vad jag har räknat med.

Jag har fått veta att ångest & depression är väldigt vanliga hos doktorander. Min läkare berättade att varannan kvinna under sitt liv blir deprimerad, så kvinnliga doktorander har helt enkelt högre benägenhet att ramla i kaninhålet.

På ett sätt är det lite roligt. Jag har haft min första depression under doktorandåren. Nu kan jag stryka den från "Måste upplevas under doktorandåren"listan.

EmmaStenström (lite av min Idol) skriver såhär om sin doktorandtid:

"Under mina tio år som doktorand hann jag med två psykoterapeuter och en psykoanalytiker, ett oräcknekig antal icke-fullföljda yoga- och meditationskurser..."

Japp... Jag kan säga att jag har tagit mig en liten bit på vägen...

Metafor & resultat

Alice i Underlandet är en underbar metafor som kan tillämpas på många saker och företeelser. Just nu passar det inte bara på mitt jobb men även på min sjukskrivning.

L. Caroll skriver i boken om Alice :

"Either the well was very deep, or she fell very slowly, for she had plenty of time as she went down to look about her and to wonder what was going to happen next. First, she tried to look down and make out what she was coming to, but it was too dark to see anything..."

Utan att avslöja för mycket, så kan jag berätta gårdagens resultat:

Nordkorea- Sverige 1:2
Ångest- Alice 1:0

Frustrerad

Jag har några koncept i huvudet som måste smälta ihop till en bra och intressant fråga. Med det går inte. Dessa ord bara flyter i mitt huvud utan att få relation till varandra, utan att de skapar någon mening.

Det känns som att lägg ett pussel av 1000 bitar men inte veta vilken bild som man ska lägga ihop. Rent intuitivt så vet man att dessa bitar ska passa ihop, att de är en del av samma bild men det är så svårt att lägga dem i rätt ordning.

Frustration och ångest

Kaos

Starten på en ny termin.
Vilken kaos!
Vilsna studenter.
Superstressade amanuenser.
Sladdkris innan introduktionsmötet.
Lärarna springer till vänster och höger.
Riktigt härligt!

Även jag som inte har undervisning just nu dras med i detta.

Idag har jag registrerat mig på en hemsida där man får gratis böcker om man utvärderar dem. Nu är det legitimt för mig att göra det eftersom jag sitter här och planerar kommande examinationer, väljer ut artiklar och bestämmer schemat. Doktorand on a powertrip.