Slow & Carefull vs Quick & Dirty

Idag har jag skrivit en hel sida. För dem icke invigda så "en sida om dagen" är en panacé mot utdragna doktorandåren. "Skriver ni en sida om dagen så kommer ni vara färdiga i förtid"- fick vi höra ganska tidigt.

Det var en jobbig sida med massa referenser.
Ett försök att sammanställa ett komplicerat ämne som jag inte riktigt behärskar än.
En inledning med teoretisk bakgrund till min artikel.

Jag borde vara nöjd med prestationen. Koncentrationen svek mig inte idag, jag kunde skriva det jag hade planerat.
Men ändå. Den där känslan av att man inte hade gjort tillräckligt. Att man kunde har gjort mer. Bättre. Snabbare. Med bättre genomtänkta källor. Att så borde jag ha haft varje dag.

I vilket fall... Jag är nöjd med dagens insats. Jag tänker intala mig själv att jag är nöjd med det för allt annat är inte så värst konstruktivt.

Dessutom så provade jag idag en ny strategi -"Quick & Dirty" när man skriver snabbt, utan att älta och fila på meningarna i all oändlighet, att man skriver ner först och efter det reviderar det man skrev. Jag blev ganska positivt överraskad: varje gång jag körde fast och var på väg att dras in i putsandet, polerandet, slipandet, glättandet (låter som jag vore någon 50tals fru) så sade jag till mig "Kom igen nu, Alice. Quick and dirty"

Nu ska jag försöka köra "Quick & Dirty" strategin hela tiden. Jag tror jag mår bättre av den. Hellre är jag lite dirty än sådär "crispy clean" som 50 tals fruar.

Everybody hurts...

Fast vissa har mer ont än andra.

Jag hämtar kryckor.
Jag ger medicin.
Och med jämna mellanrum skriker till "Är allting bra?"

Ikväll är jag ingen doktorand.
Just nu är jag Florence Nightingale.
Fast ganska dålig sådan.

Jag går runt och nynnar på sånger som handlar om ont.
"Everybody hurts sometimes"
"Ont, det gör ont"
" I am a rock, I am an island. And a rock feels no pain. And an island never cries."

Hur snällt är det mot min patient? Inte alls...
Så jag nynnar tyst...

Deadline

Jag kan peka ut en tidsperiod då jag slutade tro att busskonduktör var ett underbart yrke för mig. Jag vet ungefär när jag började få vuxenångest & jag vet exakt när jag förstod att jag älskar min man.

Jag känner till när jag kom till insikten att föräldrarna har nästan alltid rätt och jag kan urskilja vissa specifika ögonblick som avgjorde att jag hamnade där jag är idag (till exempel, samtalet vid havet med mina föräldrar eller mötet den där magiska och förtrollande september kvällen).

Men jag har ingen aning om när jag började betrakta första semesterdagen som någon sorts deadline. (Förresten, hur kunde man uppfinna ett sådant negativt ord till för att användas varje dag?)

Det är som om något hot hänger över mig: så lite tid kvar, så mycket att göra. Det handlar inte längre om någon exalterad förväntan. Visst, längtan till semester finns men den är begravd någonstans djupt under alla "måste/borde/ska/behöva göras INNAN semestern".

Jag kom på mig själv beställandes facklitteratur som jag köpte i hopp om att läsa under semestern. Jag har även lagt in några beställningar på Libris och har planer på att genomföra 2-3 intervjuer!

Jag känner mig själv så jag vet att det här är ett sätt att hantera alla "coulda, woulda, shoulda". Det är ett sätt att stilla mitt samvete som inte får lugn och ro med tanken på att jag har haft extremt oproduktivt år på grund av alla ändlösa sjukskrivningar.




Nej, nu är det dags att återta semesterlusten och sommarförväntan. Omedelbart.

Dum

Alla saker på listan "Att göra idag" är avklarade så jag läste en essä skriven av M. Schwartz "The importance of stupidity in scientific research". För nöjes skull. (Själv undrar jag lite sedan när jag började definiera läsningen från "Journal of Cell Science" som ett nöje.)

Huvudtes som Schwartz presenterar på en A4 sida är att forskningen handlar om att vara dum. Han börjar med att berätta en kort historia om en hans kompis som hoppade av doktorandstudier för att "After a couple of years of feeling stupid every day, she was ready to do something else".

Schwartz skriver

"I actively seek out new opportunities to feel stupid" ” &

“The more comfortable we become with being stupid, the deeper we will wade into the unknown and the more likely we are to make big discoveries”.

Jag förstår vad han menar, jag begriper hans resonemang kring detta men jag kan relatera till hans vän som var trött på att känna sig så varje dag. Jag inser att ”stupidity” är en nödvändighet, ett av forskningvillkoren och ett imperativ för alla upptäckter.

Lite tröstande är det att få läsa att ”stupidity” inte är en diagnos på mig men en beskrivning på ett normaltillstånd i forskarvärlden.

Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag känner mer ”stupid” än alla andra.

Koncentrationssvårigheter

Det är svårt med koncentrationen. Jag gör medvetna försök till att se till att bli distraherad så lite som möjligt: sitter vid datorn på jobbet, dörren är stängd, Winamp är inte igång osv.
Jag börjar läsa.
Det går riktigt bra de första 10 minuter.
Jag stryker under, skriver små kommentarer, det flyter på.
Om tankarna lyckas springa iväg skriker min inre röst "Kom tillbaka" i en riktig drill sergeant (från amerikanska filmer) manér.
Och jag återgå till att rikta all min uppmärksamhet åt diskurs, sociala representationer och beslutsfattandet. Det går bra tills jag läser ett namn på författare som artikeln hänvisar till. Han heter Berry.
Och då går allting åt helvete...
"Berry, 1983... Berry... Bär... Just det... Den där new York Cheesecake med blåbär var helt underbar. Jag borde göra den hemma. Jag har ju lovat att skicka receptet till min syrra. Jag får ej glömma det. Ok... Jag måste koncentrera mig. Tänk på artikeln, inte på kakor. Läs nu."

Jag läser. Och då dyker ett annat namn upp. Mannen heter (jag skojar inte) Starbuck! "Starbuck... Oooh... Starbucks.... Deras tall latte... Mmm... Varför finns det inte Starbucks här? Fast det är klart, det går inte ha det här. Den skulle gå i konkurs ganska snabbt. Allting går i konkurs här. Det finns inte någon riktig cafékultur här. Jag får ej glömma att jag ska fika med min kollega idag. Trevligt... KONCENTRERA DIG NU!"

Jag & ett gäng smarta män

Det är ganska mysigt att jobba när de flesta har gått på semester. Jag är varken avundsjuk eller missunnsam i den här frågan eftersom jag vet att jag har min semester före mig och så länge har jag inte utnyttjat en enda dag av den dyrbara klenoden.

Just nu jobbar jag med något som någon gång ska bli en artikel och det betyder att jag sitter bland högar av olika artiklar som skrivs ut betydligt snabbare än vad de läses av mig. Den här "göran" skapar ganska mycket ångest när arbetsdagen är väl slut. Jag sitter och läser flera långa artiklar på 30 sidor för att i slutet av arbetsdagen få frågan "So what?" i huvudet. Efter alla dessa sidor med ibland på tok för komplicerade tankegångar inser man att det inte gav så mycket. I alla fall inte direkt. Inte till just den här artikeln. Inte just för mig. Inte här. Inte nu.

Den här dagen började med en artikel som innehåller följande källor: Nietzsche, Freud, en gammal kinesisk dikt. Sedan var management- & organisationsklasikerna med: Mintzberg, Simon & March. Och icke att förglömma: Lave, Weick, Sassure & Derrida. Jag får bara hoppas att min artikel också ska innehålla så många tunga namn på referenslistan och att jag ska kunna känna mig väldigt smart och till och en aning pretentiös.