Kapitel 1 Down the Rabbit Hole

ALICE was beginning to get very tired of sitting by her sister on the bank and of having nothing to do: once or twice she had peeped into the book her sister was reading, but it had no pictures or conversations in it, "and what is the use of a book," thought Alice, "without pictures or conversations?' So she was considering, in her own mind (as well as she could, for the hot day made her feel very sleepy and stupid), whether the pleasure of making a daisy-chain would be worth the trouble of getting up and picking the daisies, when suddenly a White Rabbit with pink eyes ran close by her. There was nothing so very remarkable in that; nor did Alice think it so very much out of the way to hear the Rabbit say to itself "Oh dear! Oh dear! I shall be too late!" (when she thought it over afterwards it occurred to her that she ought to have wondered at this, but at the time it all seemed quite natural); but, when the Rabbit actually took a watch out of its waistcoat-pocket, and looked at it, and then hurried on, Alice started to her feet, for it flashed across her mind that she had never before seen a rabbit with either a waistcoat-pocket, or a watch to take out of it, and burning with curiosity, she ran across the field after it, and was just in time to see it pop down a large rabbit-hole under the hedge. In another moment down went Alice after it, never once considering how in the world she was to get out again. The rabbit-hole went straight on like a tunnel for some way, and then dipped suddenly down, so suddenly that Alice had not a moment to think about stopping herself before she found herself falling down what seemed to be a very deep well. Either the well was very deep, or she fell very slowly, for she had plenty of time as she went down to look about her, and to wonder what was going to happen next. First, she tried to look down and make out what she was coming to, but it was too dark to see anything: then she looked at the sides of the well, and noticed that they were filled with cupboards and book-shelves: here and there she saw maps and pictures hung upon pegs. She took down ajar from one of the shelves as she passed: it was labeled "ORANGE MARMALADE" but to her great disappointment it was empty: she did not like to drop the jar, for fear of killing somebody underneath, so managed to put it into one of the cupboards as she fell past it. "Well!" thought Alice to herself "After such a fall as this, I shall think nothing of tumbling down-stairs! How brave they'll all think me at home! Why, I wouldn't say anything about it, even if I fell off the top of the house!" (which was very likely true.)

Down, down, down. Would the fall never come to an end? "I wonder how many miles I've fallen by this time?" she said aloud. "I must be getting somewhere near the centre of the earth. Let me see: that would be four thousand miles down, I think-" (for, you see, Alice had learnt several things of this sort in her lessons in the school-room, and though this was not a very good opportunity for showing off her knowledge, as there was no one to listen to her, still it was good practice to say it over) "-- yes that's about the right distance -- but then I wonder what Latitude or Longitude I've got to?" (Alice had not the slightest idea what Latitude was, or Longitude either, but she thought they were nice grand words to say.)

Ur L.Caroll "Alice in Wonderland"



Vi vet vad som hände senare. Alice hamnade i en konstig värld, där hon åt svampar, träffade katten med leende och leende utan katten, umgicks med maktgalen och avrättningskär drottning, drack te på en Mad Tea Party osv. I boken säger Alice "It would be so nice if something made sense for a change".

"It would be so nice if something made sense for a change". Så känns det för mig just nu. Jag har blivit doktorand och kan erkänna att jag känner mig som Alice. Det är en helt ny värld. En värld som "doesn't make"sense, värld med konstiga regler och konstiga figurer, värld som är annorlunda än den som har dagliga besök på ICA och parmiddagar med bästa vänner.

Det är en stor förändring. Jag tror att den är lika stor som när jag flyttade till Sverige. Det finns många likheter mellan dessa två händelser. I båda fall måste jag börja om. På ett sätt är det hur bra som helst. Jag tycker om början. Själva ordet "Början" påminner mig om vissa saker som jag fullkomligt älskar: ny anteckningsblock, nya sängkläder som prasslar så mysigt när man lägger huvudet på kudden. Ordet ”Början” påminner mig om lukten av en ny morgontidning hängandes i brevinkastet eller minuterna innan kursuppropet, precis innan föreläsaren uttalar mitt namn på ett helt galet sätt. Det påminner om flytten till Sverige eftersom jag blir okunnig igen. Förra gången var jag rätt så dålig på svenska när jag började om mitt liv. Nu är jag dålig på språket igen: jag anade inte att det finns så många ord som jag inte förstår. Svåra, konstiga ord som jag förväntas att fatta och även använda om jag vill passa in i den nya världen. Och sedan det där med relationer... Jag kommer ihåg när jag kom hem en gång gråtandes och min man frågade vad det var som var fel. Jag med gråten i halsen svarade att jag gick på stan i timmar men träffade inte en enda bekant som jag kunde säga ”Hej” till. Det är samma sak nu. Jag måste hitta nya relationer, jag måste hitta folk som jag kan heja på. Just nu kan jag läsa vetenskapliga artiklar en hel dag och inte hitta ett enda namn som jag känner till. Jag tror att Alice i Underlandet är en bra metafor för mitt liv just nu. Jag vill vara som Alice.
Jag satt och tänkte på varför var det just Alice som såg kaninen?

Varför såg inte andra människor kaninen med klockan och väst? När slutar man förbluffas vid syn av talande kaniner?

Alice är nyfiken. Hon ställer frågor. Hon vågar ge sig iväg för att få svar på mysteriet. Jag hoppas att jag kan vara likadant. Åtminstone hoppas jag att kunna ta fram mer av min nyfikenhet under dessa kommande år som doktorand. Jag lovar mig själv att jag ska vara nyfiken och jag ska våga ifrågasätta saker. Jag lovar mig själv att jag aldrig ska sluta förundras när jag ser talande kaniner iklädda i väst.