Tables are turned

Det har dykt upp en sida där studenter kan betygsätta lärare. Hmmm... Ingen på jobbet är särskilt förtjust i idén. Visst svider det att få negativt omdöme av någon anonym person på nätet eftersom man inte kan förklara eller försvara sig.

Men det är också konstigt att det påstås underlätta valet för studenter när de ska välja var de ska studera. När jag studerade fick jag höra en och en annan recension på mina nuvarande kollegor. Dessa recensioner lämnades av äldre studenter och stämde ytterst sällan. Skulle jag lyssnat på dem, skulle jag inte läst den inriktningen jag läste. Nu med facit i handen kan jag vara riktigt glad att jag inte lyssnade på att "hon är så himla sur och sträng" eller "f*n, vilken rolig gubbe han är".

Så nu smyger vi in då och då på den hemsidan, kollar om vi har blivit betygsatta och pustar av lättnad när vi upptäcker att ingen har bedömt oss.

Arbetets hemifrån olidliga lätthet

Det finns saker som man kan endast göra när man jobbar hemifrån:

*Rätta inlämningsuppgifter och svara på mejl iklädd i morgonrock. Ingen sminkning, inga kavajer och kjolar och håret är uppsatt med barnsliga hårsnoddar som påminner om barndomen.
*istället för förmiddagsfika med fralla och te ta några skedar av O'boy pulver
*Alla långa vetenskapliga artiklar och bokkapitlar läses i soffan eller sittandes i mest konstiga positioner.
*Tycka synd om alla människor som måste bege sig hemifrån, sitta på bussen/tåget för att ta sig till jobbet.

Word Cloud

Fel blir så rätt

En hög med inlämningsuppgifter att rätta.
Jag läser om samma sak om och om igen.
Räknar hur många uppgifter som jag har rättat.
Räknar hur många som är kvar att rätta.
Tänker på något annat.
Läser lite till.
Dagen gungar i en vanlig takt.
Godkänner en uppgift.
Bli glad när upptäcker att en student ville skriva "on a lower level"
Men skrev "on a lover level"
En sådan felskrivning gör dagen ännu mer trevlig.

Nyårslöfte

Jag brukar inte ge några nyårslöften men i år ska jag försöka hålla ett. Efter att ha läst Magdalena Ribbings kolumn "Ohövligt att inte ha koll på namn" har jag bestämt mig att medvetet bli bättre på det. M.Ribbing skriver att "En annan vanlig ohövlighet är att uttala andras namn fel eller ge dem fel namn. Den ohövligheten är särskilt obehaglig eftersom den medvetet eller omedvetet minskar den feluttalades värde."
Det kan bli riktigt intressant då den största andelen av "mina" studenter är utländska och majoriteten av dem inte har västerländska namn.

Jag bestämde mig att jag ska försöka lära mig deras namn på ett rätt sätt efter att en av mina kollegor som jag har känt i många år hälsade på mig men uttalade mitt namn fel. En annan kollega försöker då och då "ge" mig ett helt fel namn. Jag antar att det är för att underlätta för sig själv. Jag blir riktigt irriterad när det händer och som M.Ribbing skriver "Egentligen borde jag inte bry mig om dem, eftersom jag inte ens intresserar dem så mycket att de vet vad jag heter."

Så Peter LeMarc borde skämmas en aning angående texten "Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess". Släng dig i väggen Peter. Eller Petter? Petrus?

Jul jet-lag

Jag skulle kunna sova på ett kilo frysta ärtor. Det är helt omöjligt att ställa om sig till en annan dygnsrytm nu när jag har börjat jobba. Jag behöver inte ens en madrass...

Here we go again...

Första arbetsdagen på jobbet efter en sådan lång ledighet känns lite konstig. Fick "ensekundspanik" när jag satte igång arbetsdatorn: "Har jag glömt lösenordet?"

Nu ska jag sitta och planera vad jag ska syssla med den här vintern/våren. Just nu vet jag att jag ska ha en kurs som jag är kursansvarig för och jag ska "vara med" på flera till. Och misstänker starkt att det blir en till men just nu ligger jag lågt och hoppas på att undvika den men chansen är minimal.

Egentligen är det ganska roligt vilka ord som används när flera lärare undervisar samma kurs. Det låter som om vi skulle prata barnvårdnad. Har man inte så mycket ansvar (typ varannan helg förälder)så "hjälper man till", ibland "hoppar man in". Det är inte ovanligt att "man är med". Visst, vissa gånger gör man det tillsammans, gemensamt med delat ansvar och då påminner det mer om en sådan välfungerande kärnfamilj.

Dagens "Att göra” lista
Skicka in kursbudget
Ta ner adventsljusstakar
Planera kursen
Hitta motivationen

Jag är uberirriterad!

I vilket universum är det acceptabelt att söka upp lärarens privata mobilnummer och ringa till den för att säga att man inte håller med rättningen?

Röd misshandel

Jag citerar "SYDNEY (Reuters) - Teachers using red pen to mark students' work could be harming their psyche as the color is too aggressive, according to education strategies drafted by an Australian state government.

The "Good Mental Health Rocks" kit, which was distributed this month to about 30 schools in Queensland state, offers strategies such as "don't mark in red pen (which can be seen as aggressive) - use a different color."

Tack för det. Jag hade nog med dåligt samvete och tyckte synd om studenter. Efter att jag har läst detta måste jag även fundera på hur många av mina studenter fick bestående men efter min användning av en röd penna...

F or A? 10? 5? Passed? Failed?

Jag rättar omtentor. Och på ett sätt är det mer sorgligt att underkänna en omtenta än en vanlig tenta. Den extra chansen har förbrukats utan någon framgång och nästa möjlighet att rätta till det ges någon gång under sommaren. På ett sätt vill jag så gärna att godkänna, jag vill skriva "well done" men den chansen får inte jag. Inte när förbättring är lika med noll, inte när framsteg är obefintlig och speciellt inte när det är tydligt att inget arbete har lagts ner på att förbereda sig. Och ändå tycker jag synd om dem och om hela situationen.

Det finns ju betydligt lättare sätt att betygsätta tentor. Dessa historier är hämtade från en hemsida där studenter i mitt hemland berättar konstigaste saker som deras lärare har gjort. Till exempel, så berättas det att en lärare tog alla tentor och slängde dem i luften. Dem som hamnade på bordet fick godkänt, andra- underkänt.

En annan lärare gav aldrig bättre betyg än 8 (av 10). Han brukade säga att hans kunskap som professor räcker till 9 och att det är bara Gud som kan få 10.

I mitt hemland är det vanligt att studenter får en lista på frågor som ska komma på en tenta och innan man svarar på frågan drar man en lapp där det står vilken fråga man ska svara på. En lärare brukade lägga in s.k. guldbiljett, en tom lapp. Om studenten tog en sådan lapp fick hon/han automatiskt bästa betyget.

En annan lärare gick in i tentasalen när tentan var över och frågade: "Vem vill ha 6 (ganska låg godkänt)? Ett antal studenter räckte upp handen. Då sade han: "Vad bra... Resten får 10"

Själv slapp jag svara på en tentafråga eftersom läraren upptäckte att jag hade skrivit ut extra material från internet (året var 1997 och det var inte så vanligt just då just där). Han skrev 10 för att jag var engagerad i hans ämne.

Jag har inga planer på att tillämpa liknande tekniker för att sätta betyg. Dessa historier är ett fint exempel på bristande professionalitet och arbetsmoral. Men jag kan inte låta bli att undra om dessa lärare har blivit sådana efter tillräckligt många deprimerande rättningar av omtentor...

Enigma

Studenter kan vara som gåtor. Jag har svårt att förstå vissa av dem, de är svåra att begripa.
Här kommer några exempel från idag:

Varför har så många studenter svårt att förstå att de måste skriva sitt namn i själva inlämningsuppgiften?
Det räcker inte att de kallar sina filer för Anna Andersson, Kal-El eller Darth Vaders assignment. Skriver jag ut deras arbete så står inte deras namn någonstans och jag måste genomföra värsta detektivarbete för att kolla vem som skrev vad.

En annan gåta är hur plagierande studenter tänker. Tror de att lärarna inte har olika verktyg att kolla upp varifrån texter är kopierade? Tror de att vi som läser deras arbete inte kan googla fram den där bloggen som de kopierade?
Det orsakar otroliga mängder arbete för mig och tiden ägnas åt att hitta internetsidor som var deras ordagrann "inspirationskälla" istället för att ge en bra och detaljerad feedback för resten av studenter.

Jag kan inte förstå varför studenter skickar in EN mening som ett svar när uppgiften kräver att göra en ingående jämförelse av två managementteoretiker och föra en analytiskt resonemang kring deras teorier. De skickar in ett svar som är kortare än själva frågan men jag måste skriva ut det (det är inte lätt att veta att svaret innehåller ingenting innan man läser) och sedan skriva en förklaring till det betyget.

Eller vad sägs om student som väljer att skicka in sin inlämningsuppgift SKRIVEN MED STORA BOKSTÄVER?

95

95?
95 vad?
Nej, det handlar inte om E.E. Cummings boken "95 Poems"
Nej, det handlar inte om americium vars nummer i det periodiska systemet är 95
Och nej, det är inte 95 dagar kvar till jul. Julen blir betydligt tidigare än så.

95. Så många inlämningsuppgifter jag ska rätta till på fredag.

Neverending story

Som student hade jag ett annat förhållningssätt till kurser som ges av mitt lärosäte. Efter inlämningen av sista uppgifter eller efter att tentaresultatet har blivit känt var kursen slut. Finito. The End. Over and out. Punkt. Kонец.

Nu när jag jobbar som lärare så är det inte alls så. Efter en viss tid var jag tvungen att erkänna att kursen aldrig tar slut. Jag sätter betyg, rapporterar in det i Ladok och för en liten stund inbillar jag mig att jobbet är gjort. Och jag tror på den här fina illusionen tills den första försenade inlämningsuppgiften hamnar i min mejlbox. Sedan kommer en till. Och en till. Någon var sjuk och inte kunde lämna in i tid, någons hamster har varit sjuk (jag skojar inte)och därför kunde inte personen vara med på redovisningen. Någon bråkade med sin sambo, någons barn åt upp en otrolig mängd av modelleran eller "två underliga saker inträffade under natten innan".

Egentligen spelar det ingen roll vilken ursäkt som ligger bakom, resultatet är alltid desamma- det är JAG som sitter med dessa inlämningsuppgifter lång efter kursens slut. Och låt oss inte glömma alla omtentor! Och omtentans omtenta. Och en omtenta på det.
Så jag har insett att kursen som går i läsperiod 1 är inte alls slut när läsperiod 2 börjar. Eller 3 eller 4...

Och kursen startar betydligt tidigare än dess första introduktionsföreläsning. Studenter mejlar om kursen, frågar saker, vill veta allt i minsta detalj långt innan kursen börjar. Och jag är inte ensam om att uppleva det så.


Det finns ingen tydlig punkt när det börjar, ingen tydlig avslutning. Bara en hel del jobb där emellan.

Undervisning är en riktig neverending story

Why Can't We Be Friends?

Om någon söker mig på Facebook har de riktigt svårt att hitta mig. Jag har ställt in min "privacy" till max. Jag borde inte komma upp i sökningar, folk får inte se "mina vänner", de får inte se min profil osv. Innan jag började undervisa, var jag betydligt mer offentlig men sedan tog jag ett beslut att bli mer osynlig och inte så kontaktbar.

Jag vet att mina studenter försöker hitta mig där (de berättade det för mig), jag vet att mina kollegor upplever att det är konstigt när befintliga och f.d. studenter "pokar" en eller ber om att "bli vänner". Så jag försöker att undvika sådana situationer. Jag har ingen lust att studenter ska läsa i min status att "Alice is jumping on the couch" eller läsa en konstig konversation mellan mig och en gammal klasskompis.

Men förfrågningar om att "add me as a friend" kommer ändå. Då och då får jag ett mejl om att "Let's be friends" och liknande.  Sådana mejl kommer oftast från en viss studentgrupp och jag raderar dem konsekvent utan att besvara dem.

Det är möjligt att John Keating från "Dead Poets Society" eller andra exemplariska lärare skulle "add'a" sina studenter på Facebook. Men jag väntar med det. Så länge känner jag mig inte bekväm med att ha studentkontakt utanför jobbet. Det beror säkert på att jag har ganska lite erfarenhet och känner att det krävs lite för att min fasad som en allvarlig lärare skulle raseras.

Och det finns andra anledningar. Till exempel, så vill jag inte tvingas betygsätta mina vänners tentor.

Eller vad sägs om den här anledningen- Dude, jag kommer inte ens ihåg hur du ser ut (har man 70 studenter så kan det vara svårt att memorera allas namn och ansikten) så varför skulle jag vilja vara vän med dig?

Funderingar

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att ibland känns det att studenter förväntar sig så mycket omhändertagande som om de vore småbarn. Visst, min roll är ju att handleda men inte i den här utsträckningen som efterfrågas. Och definitivt inte i sådana frågor som jag har fått i min mejlbox. Vad har hänt med initiativförmågan? Vad har hänt med att undersöka saken själv lite innan man ber om hjälp (speciellt om svaret finns nedskrivet någonstans)?
Varför är de så rädda för att göra fel?
Ibland känns det att de försöker göra allt för att behaga läraren istället för att behaga sin egen behov av kunskap och nyfikenhet.
Visst, det gäller ju långt ifrån alla. Men ingen student borde vara så osäker, ingen ska behöva ha så detaljerade riktlinjer som inte lämnar något utrymme åt egna beslut och eget omdöme.

Vad är det vi lärare gör för fel? Uppmuntrar för lite? Ger för lite ansvar? *Funderar*

Hells Kitchen

Under en av kurserna ska studenter läser om olika fall och analysera dem utifrån marknadsförings, organisatorisk osv perspektiv.

Ett av fallen handlar om en sjukvårdsinrättning och där stod det att de bland annat sysslar med "hyvling av prostata". Jag har ingen aning om hur det går till men i vilket fall som känner jag mig glad att jag inte äter ost och därmed slipper använda osthyveln under vår fikastund på jobbet.

Koncentrationen är inte på topp. Jag borde rätta, jag borde vara effektiv men istället är min hjärna ockuperad av köksredskap.

Pappershögar (mina) och tårar (studenternas)

Det är så mycket att göra. Jag har högar med tentor och inlämningsuppgifter och på något konstigt sätt så har alla dessa högar måste bli rättade till samma datum.

Nu består mitt jobb av 100% undervisning och 0%forskning och det gör underverk för mina ångestnivåer. Även om det är mycket att göra så känns det positivt och inte ett dugg destruktivt.

I dessa högar finns allt: saker som man skrattar åt, komplicerade tankegångar, bra och djupa analyser samt väldigt ytliga svar på frågor.

Jag fick veta att någon av mina studenter grät för att det var så mycket att göra, en annan student berättade att det här tar upp all tid, tredje var hypernervös när h*n undrade om det var ok att lämna in uppgiften några dagar senare. Jag lyssnar på detta och förundras hur lätt deras liv blir uppsluckade av studier och hur lite distans de har till saken. Det är ju BARA en kurs. Det är ju inte livsavgörande, det är inte en hjärt- och lungräddningsutbildning. Det är BARA några teorier från förr, teorier från nu, män och kvinnor som tänkte och skrev om organisationer.

Jag vill inte att de ska gråta eller känna sådan frustration. Jag vill inte att de ska känna ångest över en kurs. Visst, jag vill att mina kurser ska vara krävande, att de ska tvingas tänka och jobba men jag är inte förtjust i tanken att studenter ska ha så negativa känslor kring sin utbildning.

Så jag försöker hitta balans. Jag vill inte bli en mjukis och låta folk komma undan utan att göra sin insats men jag vill inte heller vara en häxa och skrämma studenter.

Glad

Idag är en väldigt härlig dag. Studenterna var helt underbara, de hade så många idéer, ville prata och var diskussionsbenägna.

Nu ser jag fram emot deras inlämningsuppgifter, det kommer bli väldigt spännande att läsa.

Lite halleluja känsla, jag vet. Men kan man vara sansad om man upplever att man har väldens bästa jobb?

Acknowledgments

Idag läste jag definitivt det roligaste "aknowledgments" stycket i en uppsats.

Studenten började med att tacka Gud och avslutade med att tacka Sveriges regering och svenska folket med orden "Long Live Sweden".

Det finns säkert andra möjliga avslutningar. Till exempel

"God save the Queen"
" Oh long may it wave // O'er the land of the free and the home of the brave!"
"And I lived happily ever after"
"I'll be back" (med österrikisk brytning)
"Show me the money" (i tron om ett lukrativt jobb efter studierna)
"You complete me" (Till sin handledare)
"May the force be with you" (Lyckoönskningar till dem som ska försöka läsa ens verk)

Konformistiskt tänkande

Två andra studenter har lämnar in två identiska svar på samma fråga.

Ord i ord.

På allvar.