A B C D E F

Nu är jag trött. Alla tentor är rättade. Men det är inte bara de som är anledningen till den här nästan uppgivna tröttheten.
Nu får jag mejl av studenter som inte håller med med min bedömning.
Inte ens B duger längre...
Studenter som fick D meddelar mig att de hoppades på A. Eftersom de jobbade hårt, ska de ha bättre betyg.

Vissa dagar är inte speciellt roliga.
Inte efter att man har sutit och skrivit lång text som feedback till VARJE student. Jag har uppmuntrat, berättade om deras styrkor och berömde deras arbete som fick B. Men det duger inte.

Om jag ska betygsätta dagen så får den D.

Ont, det gör ont

Der föreligger en stor risk att man skickar en feedback som liknar ett kärleksbrev till en student som har fått A eller B på tentan. Efter en hög med underkända tentor är jag helt lyrisk, tagen och kär.

Just nu rättar jag tentor. Nästan 100. 98, för att vara exakt. Men jag avrundar min smärta uppåt . När en läkare frågar "Hur ont på en skala från 1 till 10 har du nu?", säger man inte 9,8. Man säger "10" och tittar ynkligt.

På mitt arbetsrum har jag två lådor med tentor, i den ena ligger icke rättade, i den andra ligger rättade. Jag äter lunch på mitt rum för att spara tid så jag kan hinna rätta dem i tid. Jag stannar längre på jobbet för att rätta den där högen. You get the idea. Snacka om att man är frestad att använda sig av stair grading method nästa gång. (Hittade den här)



Så ja, det gör ont. På en skala till 10? Definitivt 10.
Och det blir inte bättre när jag inser att ungefär hälften ska gå raka vägen till omtentan.

En version av "I will survive" tillägnas alla som rättar tentor.

And now they’re back
They’re in my face
I’ve got like 100 papers
to be graded in five days!
I should never have gone out
And I should never have partied
‘Cause now all this work I have
It’s all piling up on me!

En kort lärare-student ordbok för nybörjare

Lärare skriver:
Please upload your assignment on our learning platform

Studenter uppfattar:

I must send my assignment to my teachers email.

12 points go to...

Vilken vecka! Nu är det kl 20.00 på fredagskväll och jag har precis hunnit betygsätta alla inlämningsuppgifter som jag hade planerat.

Generellt var den en mycket fin arbetsvecka: en stor föreläsning, många rättade uppgifter, många administrativa saker och idag- lite tårta på eftermiddagen eftersom vi firade en kollega som blev docent.

Det finaste med jobbveckan var entusiasmen från vissa studenter. De var engagerade, nyfikna, glada. Det kändes så rätt och så bra att göra det jag gör- undervisa.

12 poäng går till mina studenter, 10 poäng går till tankar om arbetsplatsflytten, 8 poäng går till väldigt sköna pennor som man kan ta i förrådet. What a wonderful week! What a marvelous colleagues! What amazing students!

Den finaste frågan

Vad är den absolut finaste fråga man kan få på jobbet?


- Vill du att jag rättar alla 40 tentor?

Nej

- Visst har du IQ på 180?

Nej

-Vill du gifta dig med mig?

Fel igen.

Den finaste frågan är den som jag fick av vår IT ansvarig. Han frågade:

-Vill du ha 13´´ eller 14´´´?

Det är så att man smälter lite...

Jag får en ny laptop!

Spam

Under den senaste veckan har jag fått 4 emails med väldigt liknande innehåll:

"Stop spamming! Do not send your emails to every student and teacher in this course. "

...skickade till varenda kotte i kursen, såklart.

Första dagen på jobbet

Igår var jag tillbaka på jobbet.

Efter ca 9 månaders frånvaro, var jag på mitt gamla kontor. Mina böcker stod på samma plats i bokhyllorna, samma tavlor hängde på väggarna och jag hade samma kurser att jobba med. Det var lite konstigt att inse att även om min lilla privata värld har ändrats avsevärt så i den stora världen förblev allting likadant. Jag tryckte på "Power" knappen på min dator (jag kom ihåg mitt lösenord!) och sedan stirrade jag på skärmen och på mitt skrivbord i några minuter. Jag var så vilsen.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Under 8 månaders nästan varje dag dikterades mina handlingar av en liten person. "Oj, du är hungrig. Då kan jag göra lite gröt". "Oj, du vill sova, då ska vi lägga ner dig i vagnen", "Oj, du är ledsen, då ska jag bära dig och sjunga sånger från mina barndomsfilmer".
Igår satt jag på kontoret och det var så himla tyst. Ingen bestämde vad jag ska göra den kommande timmen. Ingen grät, ingen tuggade på sladdar, ingen skrattade och manade till en lekstund.
Och jag var som handlingsförlamad.
Jag visste inte hur jag ska sätta igång och börja jobba när ingen annan än jag själv som bestämde över mina arbetsuppgifter. Jag var verkligen "Lost".
Jag tänkte att jag kan börja med att byta ut skärmbilden på min dator.
Sedan ställde jag upp ett kort på min familj på skrivbordet.
Och sedan satt jag lite till. Fyllde i mitt namn i min nya arbetsalmanacka.
Och satt lite till. Som om jag hade förlorat all kraft att bestämma saker själv.

Och då kom räddningen.

Det plingade i min inbox- jag fick ett mejl från en student. Han undrare vad vi lärare kursansvariga sysslade med: schemat var inte publicerat, uppgifterna inte utlagda och lokalerna inte bokade.

Jag visste exakt vad jag skulle göra. Jag visste vad som saknades och vad mina plikter var.

Prisade vara mejl från lagom irriterade studenter, ty det är de som får adjunktvärlden att snurra!